ADD symptom hos vuxna

Ja så uppfattar jag det också. Tycker det är lite underligt... bokens titel ADHD/ADD..... men ADD skrivs det inget om förrän på sista sidan. Jag hade gärna sett en mer utförlig förklaring samt mer information om ADD i boken men den tog bara upp ADHD vilket får mig att fundera på om det egentligen är något som skiljer dessa diagnoser åt. Verkar ju inte som om författaren anser det.

För övrigt tycker jag boken är läsvärd. Den tar upp ADHD/ADD-människors egenskaper och styrkor, där finns även övningar efter varje kapitel som jag tror kan vara givande för den intresserade. Författaren själv är tydligen diagnosticerad med ADHD och försöker genom hela boken få fram att ADHD/ADD borde ses som en tillgång och det gjorde i alla fall mig glad att läsa.   

Hej alla! Hur mår ni?

Jag funderar på att starta en tråd för oss med ADHD/ADD, oavsett diagnos eller ej, men så kom jag på att eftersom det är så många anonyma här så är det kanske inte många härifrån som vill följas åt i en ny tråd om den inte skapas i känsliga rummet. Så nu vet jag inte hur jag ska göra. Dilemma! Hoppas ni alla mår bra iaf.

Herregud vad jag känner igen mig i det du berättar. Jag blir också väldigt lätt provocerad av ungarna (de bråkar titt som tätt) och deras skrik skär i öronen och gör mig vansinnig. Jag har också väldigt svårt för ljud som när någon smaskar eller sörplar, snarkningar, höga andningar, ständigt återkommande hostningar eller prasslande. När min man och jag ser på film och han vill käka godis, popcorn eller vad det nu är måste han äta ur en bunke och inte ur påsen. För jag kan inte koncentrera mig på filmen om jag hör det där prasslandet varje gång han ska ta en ny godis. Sen måste jag ha högt på tvn så jag inte hör hans tuggande och knaprande.

Jag är alltid känslig för dessa ljud och har så varit så länge jag kan minnas. Men vissa dagar är jag mer känslig än andra och jag har lyckats koppla ihop det med PMS:en men det måste ju vara något mer...?

Min man är nästan aldrig ledig men ibland jobbar han hemifrån och det är det bästa jag vet för då går han upp och skjutsar till dagis och tar hans om den stressiga biten på morgonen, sen går jag upp runt 9. De dagar han jobbar hemifrån får jag även hjälp med diverse sysslor, samt att han ju kan ta minstingen när jag känner att det blir för mycket. 

Skillnaden mellan oss är att jag inte känner mig deppig eller nedstämd. Orkeslös ja, irriterad ibland ja, men trots det känner jag mig ganska glad eller vad man ska säga.... Inte så glad att jag skriker TJOHO här om dagarna och är någon j-a hurtbulle, inte så, men jag känner mig inte nedstämd eller deprimerad och det kanske jag har medicinen att tacka för. Jag äter dom varje dag. Visst äter du också antidepp? Kanske höja dosen? 

Har du pratat med din man om detta? Eller med någon annan i din närhet?

Så där, då har jag skummat igenom några sidor och fått en ganska träffande beskrivning av mig själv... Har ingen diagnos och har aldrig sökt hjälp för mina problem (förutom för ev depression), men jag känner att det är något "fel" på mig och jag orkar snart inte mer...

Jag har mått dåligt från och till sedan tonåren. Varit riktigt deprimerad i perioder och ätit alla möjliga antidepressiva mediciner, men ingen har hjälpt. Jag har förskräckligt humör när jag har pms, riktiga aggressionsutbrott som skrämmer mig. Dessa utbrott riktas endast mot min man som tur är (fast synd om honom såklart), så jag flippar inte ur helt. Jag är annars en till synes lugn person som ogillar konflikter och är väldigt mån om vad andra tycker och tänker om mig. Jag har kämpat mig till bra betyg på universitetet (klarar bara att fokusera korta stunder åt gången). Under gymnasiet gick det bra i de ämnen jag gillade. Gick bara på de lektioner jag ville och struntade i resten. Har på senare år drabbats av någon typ av social fobi då jag tror att alla har koll på just mig och bara väntar på att jag ska göra något fel. Gillar inte nya situationer eller hur man nu ska säga. Jag vill veta vad som ska hända och hur skaer och ting ska göras. Är enormt trögstartad när det gäller att ta mig för saker, som t.ex. hushållssysslor, men i skallen går allt på högvarv.

Jag är oftast trött och skulle lätt kunna ta en tupplur på sisådär 2 timmar per dag. Är inte impulsiv när det gäller inköp utan tvärtom funderar jag alldeles för länge innan jag inhandlar något. Ska jag köpa en ny kamera kan jag hålla på i veckor och jämföra. Däremot kan man väl säga att jag är impulsiv när det kommer till nya idéer, får jag t.ex. för mig att jag ska börja jogga inhandlas (efter noggranna jämförelser naturligtvis ) alla kläder och tillbehör som behövs och sedan joggar jag tre gånger typ. Nästa vecka får jag för mig att jag ska börja sy och då ska en symaskin köpas. Jag får liksom en fix idé som jag inte kan släppa, utan som uppslukar mig under en viss period.

Oj, nu kommer några av barnen hem från skolan, så jag måste sluta.

Jag fastnar och blir kvar i ett enda stort tankekaos, där jag vrider och vänder på alla alternativ, där jag jämför, där jag analysera, ifrågasätter. Och för varje fråga jag ställer mig själv föds en ny fråga och en ny och ytterligare en. Jag blir ivrig och otålig. Vill inte behöva tänka så mycket. Orkar inte tänka mer. 
Tillslut vet jag inte i vilken ände jag ska börja, jag glömmer vilken den ordinarie frågan var, jag glömmer hur jag ska tänka, blir frustrerad och sedan trött och ger upp. Om detta är det största problemet för mig vet jag inte men det är nog så jobbigt att inte kunna tänka strukturerat, att inte ha kontroll över alla tankar som far runt i skallen, att inte få ordning på kaoset och att behöva ge upp någonting som jag så gärna vill för att jag är oförmögen till något som för andra normalstörda människor verkar vara en självklarhet.