Anonym (Drutten-ADD) skrev 2010-12-30 15:20:13 följande:
Trådstartaren: Tack för att du startat och bidragit med så mycket i denna tråd! Vem är jag. Hmm. Kille (faktiskt, är ju mest tjejer här) ca 40år. Fick diagnos ADHD-PI för inte så länge sedan (alltså ADD vad jag förstått är den vanligare men inte officiellt accepterade termen). Var lite udda ända sedan barndom, men hyffsat lycklig. Klarade mig utan större problem genom skola och univeristet pga att jag hade extremt lätt för det. Blev dock inte speciellt bra, för jag hade ju alldrig läst en hel kursbok. Men vuxenlivet har varit förbenat krångligt. Framför allt att sköta jobb på ett bra sätt. Blivit många olika yrken och arbetsplatser. Relationer har också alltid krashat förr eller senare. Mitt stora problem är att hålla fokus och göra det jag ska göra. Tröttnar, hittar annat mer intressant, sitter och konverserar med någon imaginär person, t es förklarar för Fredrik Reinfelt hur man borde lösa bostadsproblemen i storstäderna, och varför dagens prisnivå på bostäder inte är hållbar på sikt, varför vice riksbankschefen P O Engström har fel när han säger att prisnivån inte är ett problem, och att räntan inte bör höjas, och hur man skule kunna lösa hela rasket på 3 år.
Har för tillfället problem med depression. Hjärnan liksom stänger ner när det blivit för mycket under en lång tid. Egentligen känner jag inte några "svarta tankar" och har aldrig gjort. Svårt att acceptera diagnosen depression. Har mest ångest över att inte fungera normalt och att saker helatiden "skiter" sig. Får väldigt dålig självbild. Ber om ursäkt för mig själv jämt och väldigt självkritisk. Mer symtomen som gråtmildhet och avstängdhet och att man isolerar sig som är depressionen. Tankarna är mer ångest. Lite konstigt, jag brukar faktiskt vara väldigt positiv i tankarna, men det hjälper ju föga när räkningarna ändå hamnar hos fogden för att man glömmer att betala
Just nu tycker jag att jag är i den situationen att jag har förstått det mesta av vad som inte är neurotypiskt i min hjärna. Konstiga beteende mm och hur saker hänger ihop. Letar dock fortfarande lite pusselbitar kring vad som är ADD och vissa andra delar hos mig som kanske mer är okonstruktivt beteende eller sämre anpassad personlighet. Och visst, jag känner igen mig i extremt mycket av det ni andra har bidragit med (förutom PMS då
. Men små saker skiljer, och jag tycker det är väldigt tydligt att AD(H)D trotts allt kan vara väldigt olika för oss. Visst är det en helt underbar känsla att känna igen, och förstå saker hos andra. Man får en förståelse för hur man fungerar och en trygghet av kunskapen och gemenskapen. Tycker dock att det är minst lika givande att hitta egenskaper som kan tillföras personlighet mer än ADD. Kanske för att det finns större chans att förbättra de "felen". Själv är jag t ex extremt omständig, konflikträdd, perfektionist (i ordets sämre mening), och uppskjutare (prokrastinerare - gör saker alldeles för sent) och överempatisk (alldeles känslig för mitt eget bästa). Vad jag har lyckats klura mig till är det personlighetsdrag som uppkommit mycket pga ADDn, MEN som faktiskt går att jobba med och förändra till det bättre (så att jag själv trivs bättre med mitt liv). Men där är jag som sagt inte riktigt klar än.
Har någon av er klurat lite på var gränsen går mellan er diagnos, och ev andra aspekter på er personlighet som ställer till problem? Skulle vara intressant att höra. Jag tror faktiskt det ligger lite in vad som sades här tidigare av någon som uppfattades som ett forumtroll. Är inte så säkert på att det var så illa menat. Nämligen att det kan vara lätt för vissa att käna igen sig i listan med symptom. För det är det ju. Bara att vi som har eller får diagnos har sådana problem att det ställer till det i livet för oss. Men sedan om man får diagnosen, ska man nog vara lite försiktig med att skylla alla sina problem på den. Alla våra problem är ju inte kopplade till diagnosen. Och även om de har uppkommit pga diagnosen, t ex dålig självbild, så betyder det inte automatiskt att det inte kan åtgärdas. Diagnosen i sig går inte att bota, men flera problem framför allt med vårat beteende kan vi jobba med, och kanske helt fixa.
Tja det var lite om vem jag är, och vad jag har för tankar om ämnet. Tror att det beror väldigt mycket på var man är i processen, vilka frågor och tankar man har. När man precis insett att man har problem, och hittar "listan" som stämmer klockrent, börjar man klura på symptom och förstå att det kan vara AD(H)D. Sedan rör frågorna att hitta vård och frågor om utredning. Sedan direkt efter diagnos är det mest aktuella samtalsämnet medicinering mm. Efter ett tag börjar terapi kanske bli aktuellt. Jag känner väl att jag tagit mig så här långt nu, och börjar försöka se lite mer nyanserat på allt. Förut gick all kraft åt att hitta felet och få tid i vården. Nu är jag glad över att äntligen ha en diagnos, men inser att jag måste hitta sätt att jobba med mig själv. Medicinering kan kanske hjälpa en del (har inte kännt så mycket effekt än), men jag har ingen illusion om att jag blir mindre perfektionist för att jag knaprar concerta. Att jag inte kan lämna ifrån mig ett jobb för att jag inte är nöjd med mitt eget arbete (trots att det är total overkill) grundar sig i viss mån i dålig självkänsla pga ADD problem. Men det är ett inlärt beteende som inte kommer att försvinna av sig själv.
Sorry för det långa inlägget. Omständig det är jag..... + att jag alltid ber om ursäkt för sånt jag gör
Skoj att vi har fått in en kille i tråden! Oj vad du skriver! Jag vet inte var jag ska börja svara.. jag är mer den kortfattade typen men i övrigt känner jag igen mig i mycket av det du skriver. Jag var också udda som barn, klarade skolgången hyffsat trots olästa böcker, jag är självkritisk, får lätt ångest och just nu inne i en depression. Trots det har jag ändå en någorlunda positiv bild av mig själv och tycker egentligen att jag är bra, det känns bara som att jag kommer från en annan planet än alla andra.
Jag blir helt snurrig i huvudet av att fundera över vad som är personlighet och vad som är diagnos. Det känns som att hela jag inkl mina problem är min personlighet och att det är samhället som eventuellt skulle kategorisera mina problem som en diagnos.
Om vi tar forumtrollets fråga så är jag är inte inresserad av en diagnos för att få något att "skylla på", utan jag är mer intresserad av att förstå mig själv och hur jag kan utveckla mina styrkor och hantera problemen. Och dessutom är det skönt att känna gemenskapen att det finns fler som kommer från samma planet som jag
) att järn kan hjälpa mot RLS, är det någon som testat det?
