• Anonym (ADD?)

    ADD symptom hos vuxna

    Ni vuxna med ADD: jag undrar vad har ni för symptom? När uppmärksammades det och hur? Vilka tecken på ADD finns det?


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-12-08 18:24
    Jag har skapat en ny tråd (mötesplatsen) där vi kan diskutera annat som rör ADD/ADHD förutom symtom: www.familjeliv.se/Forum-11-308/m56019945-8.html

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-12-28 22:43
    Viktig information om listan:

    Listan nedan är en sammanfattning av de symtom och funktionsnedsättningar som de flesta av oss i tråden upplever frekvent och har gemensamt med varandra.

    Det är inte en lista som innehåller några absoluta sanningar eller säkra källor.
    Det är inte heller en lista över korrekta diagnoskriterier som professionella läkare och psykologer använder sig av vid diagnosticering.
    Det är en lista skriven i syfte att underlätta för oss som eventuellt kommer att utredas, att ta med till våra läkare vid ett första bedömingssamtal, att visa eller läsa upp för psykologen eller våra nära och kära.

    En del av oss som skriver eller har skrivit här har redan en (av läkare) konstaterad ADHD eller ADD-diagnos, någon är under utredning medan andra fortfarande står i kö i väntan på utredning. Om du är en av dem som trillar in här, kanske mest av nyfikenhet, läser och känner igen dig i några eller i alla de symtom som finns med på listan behöver det inte betyda att du har ADHD/ADD. Men är du orolig och misstänker en eventuell ADHD/ADD-diagnos bör du kontakta din vårdcentral eller en öppenpsykiatrisk mottagning för vidare utredning.
    Nog för att en del av oss i tråden besitter stor erfarenhet och mycket kunskap om ämnet men vi är inga läkare eller psykologer. Vi kan svara på frågor och det gör vi så gärna, men vi kan inte lämna något definitivt svar eller ställa diagnos på någon.

    Listan får däremot användas av vemsomhelst, kopieras, skrivas ut, ramas in eller vad du nu vill. Men kom ihåg, listan är endast en sammanfattning av de symtom och funktionsnedsättningar som vi i tråden upplever och det frekvent, d.v.s ofta förekommande eller "on a daily basis".

    ~ Igångsättningssvårigheter - även de enklaste sysslor som t.ex vika tvätt, plocka ur diskmaskinen, duscha eller borsta tänderna skjuts upp.

    ~ Behov av rutiner och struktur men ...

    ~ Svårt för att själv strukturera, organisera och planera sin vardag och sina saker

    ~ Låg mental uthållighet

    ~ Lättdistraherad

    ~ Låg koncentrationsförmåga - stora svårigheter med att behålla fokus och uppmärksamet i synnerhet på saker man upplever tråkiga

    ~ Nedsatt arbetsminne/korttidsminne

    ~ Bristande motivation och därför

    ~ Ofta alltid på jakt efter just motivation i form av olika belöningar vilka kan vara allt i från att sitta vid datorn, äta godis, dricka alkohol, shoppa etc.

    ~ Impulsiv - te.x när det kommer till beslutsfattande men där finns även stora tendenser till

    ~ Beslutsångest - vela och fundera alldeles för länge innan ett beslut tas

    ~ Påbörjar olika projekt men avslutar dem sällan - man kan te.x få för sig att man ska börja träna och köper träningskläder och gymkort men struntar sedan i att gå till gymmet, man hoppar på olika kurser som "verkar skoj" just då men inser sedan ganska snabbt att det inte var det, hoppar av och påbörjar något annat istället.

    ~ Ombytlig/nyckfull/obeständig (se ovan)

    ~ Kommer ur balans/blir lätt störd när ens rutiner rubbas

    ~ Tidsoptimist - kommer ofta eller alltid försent, underskattar hur lång tid en viss sak tar att göra/färdigställa

    ~ Ljudkänslig - tycks höra (vissa ljud) högre än andra. Svårt för te.x tickande klockor, knastrande ljud, tuggande, handklapp, prasslande etc

    ~ Svårigheter med att göra något metodiskt och

    ~ Benägen att kasta sig in i nya projekt eller uppgifter utan att bry sig om instruktioner och därför

    ~ Benägen att göra saker i fel följd

    ~ Disträ och tankspridd - glömsk, förlägger sina saker, slarvar bort te.x nyklar, plånbok, glömmer viktiga överenskommelser, möten etc

    ~ Tendens till att fixera sig vid/hyperfokusera på olika saker/ämnen - går från specialintresse till specialintresse och lägger ner sin själ och nästan all sin vakna tid till att tänka på eller göra reserach på just det ämnet/intresset.

    ~ Otålig - har svårt för dötid, att behöva vänta osv. Vill att saker ska hända NU och helst igår. Kan te.x yttra sig i att man avbryter i samtal och diskussioner eller om man får en ide´så ska den sättas i verk med en gång, spelar ingen roll om man ligger i sängen för att sova.
    Te.x får man för sig att möblera gör man det oavsett om klockan är 15 eller 03.

    ~ Upplever en nästan konstant orkeslöshet och trötthet och har

    ~ Sömnsvårigheter - har svårt för att komma i säng i tid, svårt för att komma till ro och somna, även svårt för att orka hålla sig vaken en hel dag utan en stunds vila mitt på dagen.

    ~ Humörsvängningar - ibland kraftiga och ofta snabba men som fort går över och

    ~ Perioder av nedstämdhet och ångest kontra perioder då man känner sig mer tillfreds, glad och uppåt - dessa perioder eller svängningar i måendet kan ske flera ggr per dag eller hålla i sig ett par dagar vardera. Men de är ständigt återkommande och tycks vara oberoende av yttre händelser.

    ~ Viss motorisk klumpighet och bristande koordinationsförmåga - missbedömer avstånd, bristande kroppkontroll te.x går in i saker, snubblar, spiller, tar för hårt eller för löst i saker, bryter av pennor etc.

    ~ Bristande simultanförmåga - svårigheter med att göra flera olika saker samtidigt och att hålla isär och sortera information te.x olika sorters sinnesintryck

    ~ Bristande konsekvenstänkande - förstår inte alltid eller missbedömer konsekvenserna av sitt handlande, tänker rätt (d.v.s medveten om konsekvenserna) ibland men gör eller handlar fel ändå.

    ~ Låg tolerans mot stress/stresskänslig - ogillar stress och hög press överhuvudtaget, vill göra saker och ting i sin takt men paradoxalt nog

    ~ Skjuter upp alla måsten till sista sekund - kan sitta en hel dag utan att företa sig något men 30 min innan te.x sambon kommer hem börjar man både dammsuga och skura golvet. Betalar inte räkningar, lämnar inte in deklarationen i tid fast man haft god tid på sig och vetat om att det ska göras.

    ~ Arbetar som mest effektivt inför deadline (se ovan)

    ~ Svartvitt tänkande - tänker ofta "antingen eller" eller "allt eller inget"

    ~ Bär på en inre oro och rastlöshet - känner sig aldrig 100% tillfredställd eller nöjd. Alltid finns där något som kan förbättras, göras annorlunda, förnyas och förändras osv.

    ~ Svårigheter med närhet - kramar och gos kan uppfattas som påträngande och jobbigt om det inte sker på ens egna villkor.

    ~ Allt ska förresten helst alltid ske på ens egna villkor.

    ~ Har överlag dålig hand med ekonomi - svårigheter med att förstå och inse pengars värde.

    Övrigt - sådant som tagits upp här i tråden (därmed inte sagt att alla vi i tråden lider av det eller att ens alla med ADHD/ADD lider av det)

    Låg självkänsla, social fobi, ångest, depression, ätstörningar, sömnstörningar och PMS.

    Utanförskap, arbetslöshet och har bakom sig en kraschad skolgång, ofullständiga betyg, stormiga (och i vissa fall våldsamma) relationer m.m

    Många överkonsumerar dessutom mycket kaffe, coca cola, tobak och alkohol, vilket sägs ha lugnande effekt på personer med ADHD/ADD. Missbruk av droger (främst centralstimulantia som te.x amfetamin) då det bekant har en lugnande effekt på människor med ADHD förekommer också, i synnerhet hos de med odiagnosticerad ADHD/ADD i försök att självmedicinera.

    Annat som tycks vara vanligt förekommande hos personer med ADHD/ADD är: Dyslexi, dyskalkyli och liknande svårigheter. Även tvångstankar/tvångsbeteenden som te.x dermatillomani och trichotillomani kan förekomma.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-12-30 05:05
    Jag vill ge ett stort tack till strulmaja som har gjort ett fantstiskt jobb med att sammanställa informationen i tråden och skapa "listan"!
  • Svar på tråden ADD symptom hos vuxna
  • Anonym (fått diagnos)
    strulmaja skrev 2010-12-13 09:29:19 följande:
    Absolut. Men vilka är vi att döma det? Alltså vem kan säga om mitt "lilla pilleri" är handikappande för mig eller inte? Det kan knappast avgöras av någon här i tråden. Likaså det här om det är tvång eller mest av rastlöshet man gör det. Det kan ju inte heller avgöra av någon här, kanske inte ens av personen själv. Många med tvångstankar är ju inte ens medvetna om dom så att när jag skriver att jag brukar "kamma" mitt hår med fingrarna framför tvn ser vissa framför sig kanske hur 3-4 hårstrån lossnar genom det medan det i själva verket kanske ligger som stora tussar av hårstrån där jag suttit. Och DÅ kanske det är så att jag har ett tvång men fortfarande, kan det inte avgöras här och jag har väldigt svårt för när man ska börja jämföra och hålla på eller slänga ur sig saker som underförstått kan tolkas som "Jag har mycket större problem än vad du har så du har ingen rätt att må dåligt". Vem fan kan avgöra det då? Inte någon här i alla fall.
    Tja, jag vet inte riktigt. Jag vill inte vara hård, men jag tycker det är lite märkligt ändå hur människor kommer på att de har ADHD för de har lite småbekymmer hit och dit, men som ändå lyckats ta sig genom livet på ett ganska normalt sätt. Som inte förrän i vuxen ålder kommit på att "Oj, jag städar ju inte direkt mycket, jag skjöt upp pluggandet, jag är ganska förvirrad och har knappt något tålamod" och ändå sitter de där med en hyfsad skolgång i ryggsäcken, arbete, hus och barn utan att ha haft några större utsvävningar i livet. Jag menar VERKLIGEN INTE dig, det måste jag poängtera. Men generellt har det ju blivit en poppisdiagnos och jag tycker att många drar i ADHD-växeln lite väl snabbt för att det vore en bra förklaring, när det kan vara andra problem som ger vissa symptom av liknande karaktär.

    Jag känner ofta såhär: Jaha, okej. Om det är ADHD vissa då har, vad fan är det då för extrem hjärnskada jag drabbats av? Å andra sidan, om det är ADHD jag har, kan jag då skriva såhär pass korrekt språkmässigt?

    Det må låta bittert. Men jag är bitter. Inte direkt på människor som lägger anspråk på att ha ADHD, vården idag är under all kritik och ALLA borde VERKLIGEN få adekvat hjälp. INGEN ska behöva må dåligt. MEN!?!

    Men...

    Men jag vet inte vad andra har för livshistoria, den framgår ju inte här. Så jag ska egentligen bara knipa käft. Men det är jobbigt, det också, när man bara vill vrålskrika ut sin desperata frustration.

    Oj, nu har jag samtidigt som jag sitter här rivit sönder stora sår över kroppen (och ätit upp skorporna, etc) så jag antar att jag borde tvätta händerna. Jag bär ju på blodsmitta efter att ha varit sprutnarkoman, och det vore kanske inte så bra om jag råkar röra vid någon/något då. Men nej, det svider för mycket för mina händer är totalt såriga av eksem, så jag skiter i det.
  • Anonym (hmm)
    Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-13 17:44:43 följande:
    Tja, jag vet inte riktigt. Jag vill inte vara hård, men jag tycker det är lite märkligt ändå hur människor kommer på att de har ADHD för de har lite småbekymmer hit och dit, men som ändå lyckats ta sig genom livet på ett ganska normalt sätt. Som inte förrän i vuxen ålder kommit på att "Oj, jag städar ju inte direkt mycket, jag skjöt upp pluggandet, jag är ganska förvirrad och har knappt något tålamod" och ändå sitter de där med en hyfsad skolgång i ryggsäcken, arbete, hus och barn utan att ha haft några större utsvävningar i livet. Jag menar VERKLIGEN INTE dig, det måste jag poängtera. Men generellt har det ju blivit en poppisdiagnos och jag tycker att många drar i ADHD-växeln lite väl snabbt för att det vore en bra förklaring, när det kan vara andra problem som ger vissa symptom av liknande karaktär.

    Jag känner ofta såhär: Jaha, okej. Om det är ADHD vissa då har, vad fan är det då för extrem hjärnskada jag drabbats av? Å andra sidan, om det är ADHD jag har, kan jag då skriva såhär pass korrekt språkmässigt?

    Det må låta bittert. Men jag är bitter. Inte direkt på människor som lägger anspråk på att ha ADHD, vården idag är under all kritik och ALLA borde VERKLIGEN få adekvat hjälp. INGEN ska behöva må dåligt. MEN!?!

    Men...

    Men jag vet inte vad andra har för livshistoria, den framgår ju inte här. Så jag ska egentligen bara knipa käft. Men det är jobbigt, det också, när man bara vill vrålskrika ut sin desperata frustration.

    Oj, nu har jag samtidigt som jag sitter här rivit sönder stora sår över kroppen (och ätit upp skorporna, etc) så jag antar att jag borde tvätta händerna. Jag bär ju på blodsmitta efter att ha varit sprutnarkoman, och det vore kanske inte så bra om jag råkar röra vid någon/något då. Men nej, det svider för mycket för mina händer är totalt såriga av eksem, så jag skiter i det.
    Låter inget kul Har själv varit sprutnarkoman fick blodsmitta, men behandlades för det för 3 år sen med gott resultat. Har en tragisk uppväxt och har alltid varit annorlunda. har gått hos terapeuter och psykologer i många år, har redan 3 diagnoser på mig som jag inte tycker känns helt 100 så nu har jag äntligen fått fram att jag vill att dom kollar ADD/asperger. Har som sagt ingen diagnos på det än men förstår din frustration över att många slänger ur sig massa symtom som i bland kanske kan vara "normalt" ( Menar ingen härinne nu, men i verkliga livet) Sen vet man ju inte iofs hur andra upplever sig själva-
    Jaja hoppas nån fattar vad jag menar, snurrar till det för mig själv och vet inte riktigt hur jag ska formulera mig.
  • Anonym (fått diagnos)
    Anonym (hmm) skrev 2010-12-13 18:06:56 följande:
    Låter inget kul Har själv varit sprutnarkoman fick blodsmitta, men behandlades för det för 3 år sen med gott resultat. Har en tragisk uppväxt och har alltid varit annorlunda. har gått hos terapeuter och psykologer i många år, har redan 3 diagnoser på mig som jag inte tycker känns helt 100 så nu har jag äntligen fått fram att jag vill att dom kollar ADD/asperger. Har som sagt ingen diagnos på det än men förstår din frustration över att många slänger ur sig massa symtom som i bland kanske kan vara "normalt" ( Menar ingen härinne nu, men i verkliga livet) Sen vet man ju inte iofs hur andra upplever sig själva-
    Jaja hoppas nån fattar vad jag menar, snurrar till det för mig själv och vet inte riktigt hur jag ska formulera mig.
    Jag tror att jag fattar precis hur du menar.
  • Anonym (ADD)
    Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-13 17:44:43 följande:
    Tja, jag vet inte riktigt. Jag vill inte vara hård, men jag tycker det är lite märkligt ändå hur människor kommer på att de har ADHD för de har lite småbekymmer hit och dit, men som ändå lyckats ta sig genom livet på ett ganska normalt sätt. Som inte förrän i vuxen ålder kommit på att "Oj, jag städar ju inte direkt mycket, jag skjöt upp pluggandet, jag är ganska förvirrad och har knappt något tålamod" och ändå sitter de där med en hyfsad skolgång i ryggsäcken, arbete, hus och barn utan att ha haft några större utsvävningar i livet. Jag menar VERKLIGEN INTE dig, det måste jag poängtera. Men generellt har det ju blivit en poppisdiagnos och jag tycker att många drar i ADHD-växeln lite väl snabbt för att det vore en bra förklaring, när det kan vara andra problem som ger vissa symptom av liknande karaktär.

    Jag känner ofta såhär: Jaha, okej. Om det är ADHD vissa då har, vad fan är det då för extrem hjärnskada jag drabbats av? Å andra sidan, om det är ADHD jag har, kan jag då skriva såhär pass korrekt språkmässigt?

    Det må låta bittert. Men jag är bitter. Inte direkt på människor som lägger anspråk på att ha ADHD, vården idag är under all kritik och ALLA borde VERKLIGEN få adekvat hjälp. INGEN ska behöva må dåligt. MEN!?!

    Men...

    Men jag vet inte vad andra har för livshistoria, den framgår ju inte här. Så jag ska egentligen bara knipa käft. Men det är jobbigt, det också, när man bara vill vrålskrika ut sin desperata frustration.

    Oj, nu har jag samtidigt som jag sitter här rivit sönder stora sår över kroppen (och ätit upp skorporna, etc) så jag antar att jag borde tvätta händerna. Jag bär ju på blodsmitta efter att ha varit sprutnarkoman, och det vore kanske inte så bra om jag råkar röra vid någon/något då. Men nej, det svider för mycket för mina händer är totalt såriga av eksem, så jag skiter i det.
    Förstår vad du menar, tyvärr har jag varken hus, hund eller volvo och har aldrig gått igenom sådant som många kvinnor får göra, aldrig klarat av att plugga då jag är praktiskt lagd istället men ändå sitter man här med sp, haft problem mer eller mindre hela livet och dom flesta man mötte ansåg mig "störd" och när en läkare (ej min ordninarie) oxå nämnde det för ett tag sen så har jag haft svårt att ta in det, det kanske är så, at jag är störd istället för att "bara ha ADD", har så mycket likheter med anonym oj så trodde knappt det var sant, var som att läsa om sig själv, men än så länge väntar jag på utredning men jag kommer nog strunta i det för det är lönlöst, bättre att byta hjärna i så fall. Förlåt för min dåliga formulering, inte ens de är man bra på, suck
  • Anonym (oj)
    Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-13 17:44:43 följande:
    Tja, jag vet inte riktigt. Jag vill inte vara hård, men jag tycker det är lite märkligt ändå hur människor kommer på att de har ADHD för de har lite småbekymmer hit och dit, men som ändå lyckats ta sig genom livet på ett ganska normalt sätt. Som inte förrän i vuxen ålder kommit på att "Oj, jag städar ju inte direkt mycket, jag skjöt upp pluggandet, jag är ganska förvirrad och har knappt något tålamod" och ändå sitter de där med en hyfsad skolgång i ryggsäcken, arbete, hus och barn utan att ha haft några större utsvävningar i livet. Jag menar VERKLIGEN INTE dig, det måste jag poängtera. Men generellt har det ju blivit en poppisdiagnos och jag tycker att många drar i ADHD-växeln lite väl snabbt för att det vore en bra förklaring, när det kan vara andra problem som ger vissa symptom av liknande karaktär.

    Jag känner ofta såhär: Jaha, okej. Om det är ADHD vissa då har, vad fan är det då för extrem hjärnskada jag drabbats av? Å andra sidan, om det är ADHD jag har, kan jag då skriva såhär pass korrekt språkmässigt?

    Det må låta bittert. Men jag är bitter. Inte direkt på människor som lägger anspråk på att ha ADHD, vården idag är under all kritik och ALLA borde VERKLIGEN få adekvat hjälp. INGEN ska behöva må dåligt. MEN!?!

    Men...

    Men jag vet inte vad andra har för livshistoria, den framgår ju inte här. Så jag ska egentligen bara knipa käft. Men det är jobbigt, det också, när man bara vill vrålskrika ut sin desperata frustration.

    Oj, nu har jag samtidigt som jag sitter här rivit sönder stora sår över kroppen (och ätit upp skorporna, etc) så jag antar att jag borde tvätta händerna. Jag bär ju på blodsmitta efter att ha varit sprutnarkoman, och det vore kanske inte så bra om jag råkar röra vid någon/något då. Men nej, det svider för mycket för mina händer är totalt såriga av eksem, så jag skiter i det.
    Jag kan bara tala för mig själv nu, men jag är helt övertygad om att det är adhd/add som jag har.
    Jag har gått igenom livet och ständigt utmanat mig själv och kört omedveten kbt med mig själv, för att lyckas komma dit jag är - men allt har varit jättejobbigt och svårt för mig.
    Jag har haft allvarliga ätstörningar, varit deprimerad, bytt jobb som andra byter underkläder p.g.a. att jag så fort blir uttråkad, samma med förhållanden. Skolgången var jättejobbig, jag gjorde jättebra ifrån mig på prov men var totalt borta på lektionerna, kom inte ihåg nånting jag skulle göra och fick skäll för att jag dagdrömde.
    Jag blev utsatt för mobbing för att jag var annorlunda, och det gjorde inte saken bättre. Jag hade massa konstiga tics och ritualer för mig för att få ordning på kaoset i min hjärna. Som sagt, jag rev sönder tandkött, slet av nagelband och andra sådana konstiga saker- en skön smärta som lättade ångesten lite.
    Jag har tusen påbörjade projekt i ryggsäcken, vill så gärna plugga och har gjort massa försök att börja - men det håller bara ett kort tag.
    Jag har sambo, en underbar son och ett fint hem - men jag får kämpa så mycket hårdare än de flesta andra för att upprätthålla allt och jag är så trött att jag skulle kunna sova dygnet runt.
    Jag har ständigt noterat hur människor runt omkring mig gör saker så lätt, saker som är så svåra för mig. Bara (som någon skrev) att sätta mig på bussen och göra en utflykt med min son är ett jätteprojekt som kräver så'n planering och uthållighet att det tar hela min dag. Inget spontant här inte...
    Mitt liv är bra för att jag kämpar så sjukt hårt hela tiden, men jag sliter ut mig själv och min kropp...
    Att det är så angeläget för mig att utreda nu är för att jag har en son, och jag vill veta om han riskerar att ärva dettta av mig - sen vill jag vara en pigg och harmonisk mamma.
    Harmoni är en känsla som jag sällan eller aldrig får erfara p.g.a. kaoset inom mig.
    Jag är inte "normal", men jag verkar nog vara det vid första, andra, kanske tredje anblick. Men för de som lever med mig är det smärtsamt klart att något "inte står rätt till".
  • strulmaja
    Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-13 17:44:43 följande:
    Tja, jag vet inte riktigt. Jag vill inte vara hård, men jag tycker det är lite märkligt ändå hur människor kommer på att de har ADHD för de har lite småbekymmer hit och dit, men som ändå lyckats ta sig genom livet på ett ganska normalt sätt. Som inte förrän i vuxen ålder kommit på att "Oj, jag städar ju inte direkt mycket, jag skjöt upp pluggandet, jag är ganska förvirrad och har knappt något tålamod" och ändå sitter de där med en hyfsad skolgång i ryggsäcken, arbete, hus och barn utan att ha haft några större utsvävningar i livet. Jag menar VERKLIGEN INTE dig, det måste jag poängtera. Men generellt har det ju blivit en poppisdiagnos och jag tycker att många drar i ADHD-växeln lite väl snabbt för att det vore en bra förklaring, när det kan vara andra problem som ger vissa symptom av liknande karaktär.

    Jag känner ofta såhär: Jaha, okej. Om det är ADHD vissa då har, vad fan är det då för extrem hjärnskada jag drabbats av? Å andra sidan, om det är ADHD jag har, kan jag då skriva såhär pass korrekt språkmässigt?

    Det må låta bittert. Men jag är bitter. Inte direkt på människor som lägger anspråk på att ha ADHD, vården idag är under all kritik och ALLA borde VERKLIGEN få adekvat hjälp. INGEN ska behöva må dåligt. MEN!?!

    Men...

    Men jag vet inte vad andra har för livshistoria, den framgår ju inte här. Så jag ska egentligen bara knipa käft. Men det är jobbigt, det också, när man bara vill vrålskrika ut sin desperata frustration.

    Oj, nu har jag samtidigt som jag sitter här rivit sönder stora sår över kroppen (och ätit upp skorporna, etc) så jag antar att jag borde tvätta händerna. Jag bär ju på blodsmitta efter att ha varit sprutnarkoman, och det vore kanske inte så bra om jag råkar röra vid någon/något då. Men nej, det svider för mycket för mina händer är totalt såriga av eksem, så jag skiter i det.
    Alltså, förlåt, men jag kan inte låta bli att tro att den frustration du känner också bl.a är riktad mot någon speciell här i tråden. Att någon eller något inlägg i den här tråden triggade igång den här diskussionen överhuvudtaget är uppenbart. 

    Men varför? 
    Jag tycker inte det är ett dugg märkligt att man i vuxen ålder, när man sitter där med villa, man och barn "kommer på" att det kanske är ADHD man har trots en "normal" bakgrund. Enligt den litteratur jag tagit del av är det i alla fall högst vanligt att det är först då många börja tänka och fundera och det är också många ggr så att det är först då dom har vardagsproblemen som vi tagit upp visar sig riktigt tydligt.

    Men du menar att man med stor sannolikhet INTE har ADHD om man lyckats ta sig igenom skolan, skaffat barn och hus? Så tolkar jag det du skriver. Och DET om något tycker jag är ett märkligt sett att tänka på. Det är ungefär som att säga att alla som har ADHD är likadana. Det är dom/vi ju inte. Precis som vemsomhelst växer vi också upp med olika förutsättningar och en del av oss klarar oss igenom livet ganska bra men vad är det som säger att vi som lyckats ta oss hit inte också lidit och haft det jävligt tufft emellanåt? Eller måste man ha en totalkraschad skolgång bakom sig, ha varit sprutnarkoman och blivit diagnosticerad med 34 olika andra diagnoser för att ha mer rätt till en ADHD diagnos än någon som inte delar just de erfarenheterna? Har de som lyckats skaffa sig barn, ett välbetalt jobb och ett stort hus mindre rätt än andra till att känna, undra, fundera, tänka och söka svar och begära utredning? 

    Jag tolkar det du skriver som att det är så du ser på det och jag tycker du har fel.  
  • TjockKatt
    Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-13 17:44:43 följande:
    Tja, jag vet inte riktigt. Jag vill inte vara hård, men jag tycker det är lite märkligt ändå hur människor kommer på att de har ADHD för de har lite småbekymmer hit och dit, men som ändå lyckats ta sig genom livet på ett ganska normalt sätt. Som inte förrän i vuxen ålder kommit på att "Oj, jag städar ju inte direkt mycket, jag skjöt upp pluggandet, jag är ganska förvirrad och har knappt något tålamod" och ändå sitter de där med en hyfsad skolgång i ryggsäcken, arbete, hus och barn utan att ha haft några större utsvävningar i livet. Jag menar VERKLIGEN INTE dig, det måste jag poängtera. Men generellt har det ju blivit en poppisdiagnos och jag tycker att många drar i ADHD-växeln lite väl snabbt för att det vore en bra förklaring, när det kan vara andra problem som ger vissa symptom av liknande karaktär.

    Jag känner ofta såhär: Jaha, okej. Om det är ADHD vissa då har, vad fan är det då för extrem hjärnskada jag drabbats av? Å andra sidan, om det är ADHD jag har, kan jag då skriva såhär pass korrekt språkmässigt?

    Det må låta bittert. Men jag är bitter. Inte direkt på människor som lägger anspråk på att ha ADHD, vården idag är under all kritik och ALLA borde VERKLIGEN få adekvat hjälp. INGEN ska behöva må dåligt. MEN!?!

    Men...

    Men jag vet inte vad andra har för livshistoria, den framgår ju inte här. Så jag ska egentligen bara knipa käft. Men det är jobbigt, det också, när man bara vill vrålskrika ut sin desperata frustration.

    Oj, nu har jag samtidigt som jag sitter här rivit sönder stora sår över kroppen (och ätit upp skorporna, etc) så jag antar att jag borde tvätta händerna. Jag bär ju på blodsmitta efter att ha varit sprutnarkoman, och det vore kanske inte så bra om jag råkar röra vid någon/något då. Men nej, det svider för mycket för mina händer är totalt såriga av eksem, så jag skiter i det.
    Lite så jag menade faktiskt. Man ska vara kritisk. Diagnoser är allvarliga saker och ingenting kan kastar omkring sig hur som helst. Många människor söker en diagnos för att skylla ifrån sig (menar inte nödvändigtvis någon här). Någonting som är vanligt i och med detta är självdiagnosering, vilket jag tycker är skrämmande.

    Absolut ska alla i behov få den hjälp dom behöver. Sen om det verkligen behövs en diagnos för ett npf är kanske tveksamt i många fall.
  • TjockKatt
    strulmaja skrev 2010-12-13 21:59:41 följande:
    Men du menar att man med stor sannolikhet INTE har ADHD om man lyckats ta sig igenom skolan, skaffat barn och hus? Så tolkar jag det du skriver. Och DET om något tycker jag är ett märkligt sett att tänka på. Det är ungefär som att säga att alla som har ADHD är likadana. Det är dom/vi ju inte. Precis som vemsomhelst växer vi också upp med olika förutsättningar och en del av oss klarar oss igenom livet ganska bra men vad är det som säger att vi som lyckats ta oss hit inte också lidit och haft det jävligt tufft emellanåt? Eller måste man ha en totalkraschad skolgång bakom sig, ha varit sprutnarkoman och blivit diagnosticerad med 34 olika andra diagnoser för att ha mer rätt till en ADHD diagnos än någon som inte delar just de erfarenheterna? Har de som lyckats skaffa sig barn, ett välbetalt jobb och ett stort hus mindre rätt än andra till att känna, undra, fundera, tänka och söka svar och begära utredning? 

    Jag tolkar det du skriver som att det är så du ser på det och jag tycker du har fel.  
    Fast många av de kriterium som hör till diagnosen gör det faktiskt svårt att få en "normal" skolgång. Därför är det väldigt vanligt, om inte annat, bland bokstavsbarn att klara skolan något sämre än andra barn.
    Jag tror också att många av problemen märks mer i vuxen ålder än innan, när man börjar få ansvar för saker och ting och så vidare. Däremot tror jag att det är svårt att inte ens problematik inte uppfattats innan, om inte annat av en själv. Speciellt eftersom barndomen väger in mycket i en utredning för en diagnos. Sen behöver det ju inte bara vara misär, det överlever ju ingen människa. Men att ha haft en helt normal barndom, och sedan i vuxen ålder upptäcka att vardagen är jobbig? Jag tvivlar på att de människorna har en funktionsnedsättning av det slaget. Det finns nog andra förklaringar.
  • strulmaja
    Anonym (ADD) skrev 2010-12-13 19:56:57 följande:
    Förstår vad du menar, tyvärr har jag varken hus, hund eller volvo och har aldrig gått igenom sådant som många kvinnor får göra, aldrig klarat av att plugga då jag är praktiskt lagd istället men ändå sitter man här med sp, haft problem mer eller mindre hela livet och dom flesta man mötte ansåg mig "störd" och när en läkare (ej min ordninarie) oxå nämnde det för ett tag sen så har jag haft svårt att ta in det, det kanske är så, at jag är störd istället för att "bara ha ADD", har så mycket likheter med anonym oj så trodde knappt det var sant, var som att läsa om sig själv, men än så länge väntar jag på utredning men jag kommer nog strunta i det för det är lönlöst, bättre att byta hjärna i så fall. Förlåt för min dåliga formulering, inte ens de är man bra på, suck
    Jag tycker inte alls du ska strunta i att göra en utredning. Det är inte lönlöst för det handlar ju om dig och ditt liv! Du är skyldig dig själv att söka svar och få hjälp och därefter förhoppningsvis uppnå  en god livskvalitet. 
    Strunta inte i det. Snälla.  
  • strulmaja
    TjockKatt skrev 2010-12-13 22:04:21 följande:
    Fast många av de kriterium som hör till diagnosen gör det faktiskt svårt att få en "normal" skolgång. Därför är det väldigt vanligt, om inte annat, bland bokstavsbarn att klara skolan något sämre än andra barn.
    Jag tror också att många av problemen märks mer i vuxen ålder än innan, när man börjar få ansvar för saker och ting och så vidare. Däremot tror jag att det är svårt att inte ens problematik inte uppfattats innan, om inte annat av en själv. Speciellt eftersom barndomen väger in mycket i en utredning för en diagnos. Sen behöver det ju inte bara vara misär, det överlever ju ingen människa. Men att ha haft en helt normal barndom, och sedan i vuxen ålder upptäcka att vardagen är jobbig? Jag tvivlar på att de människorna har en funktionsnedsättning av det slaget. Det finns nog andra förklaringar.
    Det är farligt att använda sig av begrepp som normal och onormal. För någon med totalkraschad eller ingen skolgång kanske det anses som normal skolgång med mycket skolk, många IG osv. Förstår du?
    Det gör mig förbannad när man tror sig ha rätten att döma detta, vad som är normalt och onormalt hos någon annan människa. Det finns ju människor som haft det rent för jävligt i skolan och som går ut med urkassa betyg men som inte har någon ADHD-diagnos eller någon annan diagnos heller för den delen.
    Så varför i helvete skulle man inte kunna ha en ADHD-diagnos om man lyckats ta sig igenom skolan med hyfsade betyg? 
Svar på tråden ADD symptom hos vuxna