Anonym (ADD?)

Äldre 17 Oct 11:39

4160 svar

ADD symptom hos vuxna

Ni vuxna med ADD: jag undrar vad har ni för symptom? När uppmärksammades det och hur? Vilka tecken på ADD finns det?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-12-08 18:24
Jag har skapat en ny tråd (mötesplatsen) där vi kan diskutera annat som rör ADD/ADHD förutom symtom: www.familjeliv.se/Forum-11-308/m56019945-8.html

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-12-28 22:43
Viktig information om listan:

Listan nedan är en sammanfattning av de symtom och funktionsnedsättningar som de flesta av oss i tråden upplever frekvent och har gemensamt med varandra.

Det är inte en lista som innehåller några absoluta sanningar eller säkra källor.
Det är inte heller en lista över korrekta diagnoskriterier som professionella läkare och psykologer använder sig av vid diagnosticering.
Det är en lista skriven i syfte att underlätta för oss som eventuellt kommer att utredas, att ta med till våra läkare vid ett första bedömingssamtal, att visa eller läsa upp för psykologen eller våra nära och kära.

En del av oss som skriver eller har skrivit här har redan en (av läkare) konstaterad ADHD eller ADD-diagnos, någon är under utredning medan andra fortfarande står i kö i väntan på utredning. Om du är en av dem som trillar in här, kanske mest av nyfikenhet, läser och känner igen dig i några eller i alla de symtom som finns med på listan behöver det inte betyda att du har ADHD/ADD. Men är du orolig och misstänker en eventuell ADHD/ADD-diagnos bör du kontakta din vårdcentral eller en öppenpsykiatrisk mottagning för vidare utredning.
Nog för att en del av oss i tråden besitter stor erfarenhet och mycket kunskap om ämnet men vi är inga läkare eller psykologer. Vi kan svara på frågor och det gör vi så gärna, men vi kan inte lämna något definitivt svar eller ställa diagnos på någon.

Listan får däremot användas av vemsomhelst, kopieras, skrivas ut, ramas in eller vad du nu vill. Men kom ihåg, listan är endast en sammanfattning av de symtom och funktionsnedsättningar som vi i tråden upplever och det frekvent, d.v.s ofta förekommande eller "on a daily basis".

~ Igångsättningssvårigheter - även de enklaste sysslor som t.ex vika tvätt, plocka ur diskmaskinen, duscha eller borsta tänderna skjuts upp.

~ Behov av rutiner och struktur men ...

~ Svårt för att själv strukturera, organisera och planera sin vardag och sina saker

~ Låg mental uthållighet

~ Lättdistraherad

~ Låg koncentrationsförmåga - stora svårigheter med att behålla fokus och uppmärksamet i synnerhet på saker man upplever tråkiga

~ Nedsatt arbetsminne/korttidsminne

~ Bristande motivation och därför

~ Ofta alltid på jakt efter just motivation i form av olika belöningar vilka kan vara allt i från att sitta vid datorn, äta godis, dricka alkohol, shoppa etc.

~ Impulsiv - te.x när det kommer till beslutsfattande men där finns även stora tendenser till

~ Beslutsångest - vela och fundera alldeles för länge innan ett beslut tas

~ Påbörjar olika projekt men avslutar dem sällan - man kan te.x få för sig att man ska börja träna och köper träningskläder och gymkort men struntar sedan i att gå till gymmet, man hoppar på olika kurser som "verkar skoj" just då men inser sedan ganska snabbt att det inte var det, hoppar av och påbörjar något annat istället.

~ Ombytlig/nyckfull/obeständig (se ovan)

~ Kommer ur balans/blir lätt störd när ens rutiner rubbas

~ Tidsoptimist - kommer ofta eller alltid försent, underskattar hur lång tid en viss sak tar att göra/färdigställa

~ Ljudkänslig - tycks höra (vissa ljud) högre än andra. Svårt för te.x tickande klockor, knastrande ljud, tuggande, handklapp, prasslande etc

~ Svårigheter med att göra något metodiskt och

~ Benägen att kasta sig in i nya projekt eller uppgifter utan att bry sig om instruktioner och därför

~ Benägen att göra saker i fel följd

~ Disträ och tankspridd - glömsk, förlägger sina saker, slarvar bort te.x nyklar, plånbok, glömmer viktiga överenskommelser, möten etc

~ Tendens till att fixera sig vid/hyperfokusera på olika saker/ämnen - går från specialintresse till specialintresse och lägger ner sin själ och nästan all sin vakna tid till att tänka på eller göra reserach på just det ämnet/intresset.

~ Otålig - har svårt för dötid, att behöva vänta osv. Vill att saker ska hända NU och helst igår. Kan te.x yttra sig i att man avbryter i samtal och diskussioner eller om man får en ide´så ska den sättas i verk med en gång, spelar ingen roll om man ligger i sängen för att sova.
Te.x får man för sig att möblera gör man det oavsett om klockan är 15 eller 03.

~ Upplever en nästan konstant orkeslöshet och trötthet och har

~ Sömnsvårigheter - har svårt för att komma i säng i tid, svårt för att komma till ro och somna, även svårt för att orka hålla sig vaken en hel dag utan en stunds vila mitt på dagen.

~ Humörsvängningar - ibland kraftiga och ofta snabba men som fort går över och

~ Perioder av nedstämdhet och ångest kontra perioder då man känner sig mer tillfreds, glad och uppåt - dessa perioder eller svängningar i måendet kan ske flera ggr per dag eller hålla i sig ett par dagar vardera. Men de är ständigt återkommande och tycks vara oberoende av yttre händelser.

~ Viss motorisk klumpighet och bristande koordinationsförmåga - missbedömer avstånd, bristande kroppkontroll te.x går in i saker, snubblar, spiller, tar för hårt eller för löst i saker, bryter av pennor etc.

~ Bristande simultanförmåga - svårigheter med att göra flera olika saker samtidigt och att hålla isär och sortera information te.x olika sorters sinnesintryck

~ Bristande konsekvenstänkande - förstår inte alltid eller missbedömer konsekvenserna av sitt handlande, tänker rätt (d.v.s medveten om konsekvenserna) ibland men gör eller handlar fel ändå.

~ Låg tolerans mot stress/stresskänslig - ogillar stress och hög press överhuvudtaget, vill göra saker och ting i sin takt men paradoxalt nog

~ Skjuter upp alla måsten till sista sekund - kan sitta en hel dag utan att företa sig något men 30 min innan te.x sambon kommer hem börjar man både dammsuga och skura golvet. Betalar inte räkningar, lämnar inte in deklarationen i tid fast man haft god tid på sig och vetat om att det ska göras.

~ Arbetar som mest effektivt inför deadline (se ovan)

~ Svartvitt tänkande - tänker ofta "antingen eller" eller "allt eller inget"

~ Bär på en inre oro och rastlöshet - känner sig aldrig 100% tillfredställd eller nöjd. Alltid finns där något som kan förbättras, göras annorlunda, förnyas och förändras osv.

~ Svårigheter med närhet - kramar och gos kan uppfattas som påträngande och jobbigt om det inte sker på ens egna villkor.

~ Allt ska förresten helst alltid ske på ens egna villkor.

~ Har överlag dålig hand med ekonomi - svårigheter med att förstå och inse pengars värde.

Övrigt - sådant som tagits upp här i tråden (därmed inte sagt att alla vi i tråden lider av det eller att ens alla med ADHD/ADD lider av det)

Låg självkänsla, social fobi, ångest, depression, ätstörningar, sömnstörningar och PMS.

Utanförskap, arbetslöshet och har bakom sig en kraschad skolgång, ofullständiga betyg, stormiga (och i vissa fall våldsamma) relationer m.m

Många överkonsumerar dessutom mycket kaffe, coca cola, tobak och alkohol, vilket sägs ha lugnande effekt på personer med ADHD/ADD. Missbruk av droger (främst centralstimulantia som te.x amfetamin) då det bekant har en lugnande effekt på människor med ADHD förekommer också, i synnerhet hos de med odiagnosticerad ADHD/ADD i försök att självmedicinera.

Annat som tycks vara vanligt förekommande hos personer med ADHD/ADD är: Dyslexi, dyskalkyli och liknande svårigheter. Även tvångstankar/tvångsbeteenden som te.x dermatillomani och trichotillomani kan förekomma.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-12-30 05:05
Jag vill ge ett stort tack till strulmaja som har gjort ett fantstiskt jobb med att sammanställa informationen i tråden och skapa "listan"!

strulmaja

Äldre 16 Dec 02:01

#651

Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-14 10:02:12 följande:

NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!!!

Nu måste jag VERKLIGEN klargöra en sak:

Visst var det en urladdning från min sida, men INTE mot någon i tråden, ALLA i den här tråden skriver som att de var JAG SJÄLV som skrev!!! Min bitterhet riktade sig främst mot vissa personer jag sett stå i "rampljuset" på senaste tiden, som skrivit böcker och haft föreläsningar om "hur det är att ha ADHD/Aspergers" och när man läser så visar det sig att de i princip upptäckt det när de (hon, jag irriterar mig i nuläget just på henne och kommer inte på konkreta exempel på vilka mer det är som irriterat mig över tid) vid närmare 40 års ålder kom på att det "kanske är något som är lite fel om man alltid äter samma mat och tycker det kan vara förvirrande att organisera sig om man ska planera en busstur in till staden", i princip.

Det som skrivits här i denna tråd ser jag ALLT som VERKLIGA tecken på ADHD!!! Ni känns som mina systrar, eller själsfränder, på något sätt, jag har suttit och GAPAT av hur häpnadsväckande klockrena beskrivningar som hamnat på pränt här bland er! SNÄLLA förstå mig rätt nu!

Urladdningen från min sida handlade även om en ENORM bitterhet mot vården och mina föräldrar när det gäller hur jag behandlats under alla dessa år, i synnerhet eftersom jag varit som jag varit, utsatt mig för det jag utsatt mig för och mår som jag mår. JAG BORDE HA VARIT INLÅST!!! Jag kan då INTE SLÄPPA att människor med "lite småproblem" (återigen INTE någon i denna tråd!!!) får så pass mycket mer massiva resurser skickade sin väg, med utredningar och mediciner och uppföljningar och ekonomiska stödinsatser och vad det nu än må vara, när JAG som har så fruktansvärda problem och en självkänsla som ligger på minus INTE KAN TA FÖR MIG och TRO PÅ eller KRÄVA min RÄTT till de vårdinsatser jag skulle behöva! Jag är AVUNDSJUK! Att INGEN hjälpt mig eller hjälper mig på det sätt jag så desperat behöver gör ju att jag virrar in mig i ÄNNU större handlingsförlamning! TACK VARE ER här har jag på ett annat sätt kunnat dokumentera mina egna problem, kunnat sålla vad som är verkliga problem eller inte för MIG och jag är så OERHÖRT TACKSAM över er i denna tråden! Så nu när jag idag äntligen ska på läkarbesök har jag en MYCKET mer nyanserad dokumentation på papper, för tidigare har jag ALDRIG kunnat förmedla mig muntligt de FÅ gånger jag till slut faktiskt HAR fått träffa någon inom vården! Jag har INTE fått rätt insatser, jag DÖR om jag inte får dem snart! Jag håller ju aktivt/passivt på att ta livet av mig!

SNÄLLA FÖRSTÅ MIG RÄTT ISTÄLLET?

Jag vet att du skrev att jag inte behövde svara men jag vill ändå göra det. Rätt ska vara rätt.

I inlägget ovan kom det lite bättre fram hur du menade. Åtminstone så blev min tolkning av det du skriver en annan.
Dina tidigare inlägg tyckte JAG kunde tolkas som om du hade någon bitterhet gentemot någon här i tråden.
Du skrev att det inte var riktat mot mig men jag kände mig ändå träffad på något sätt eftersom jag ju också tillhör den kategorin du kände irritation emot, den som inte förrän i vuxen ålder förstått att det jag trodde var min personlighet faktiskt kan ha ett namn.
Jag tillhör även dom som har barn, sambo, hus. Ja, jag kör t.o.m volvo. HA! Jag har vänner (även om vi inte ses och hörs så ofta), jag har en hyfsad skolgång bakom mig, fullständiga betyg från gymnasiet och en hyfsad yrkesexamen på det.
Jag har körkort (ja t.om taxilegitimation) och till sist, så ser jag t.om ganska skaplig ut. Till synes en helt normal kvinna, småbarnsmorsa, sambo och vän. Till synes.

Men vägen hit har varit allt annat än rak. Tro mig, jag har också mina kors att bära, ett tungt ok på mina axlar och en ryggsäck full av diverse erfarenheter, de flesta rent för jävliga.

Jag vet hur det är att leva i total misär, att vara deprimerad, bli stämplad som psykiskt sjuk, bli orättvist behandlad, bortglömd, missförstådd.

Jag vet hur det är att vara självdestruktiv, att leva med ett begär att skada sig själv, att ha tankar om självmord och misslyckade självmordsförsök.

Jag vet hur det är att tvingas svälta för att ingen mat finns, skammen över att behöva tigga mat och pengar, leta kläder och möbler bland soporna.

Jag vet hur det är att vara och känna sig utsatt och att se sig själv vara ett offer. Jag vet även hur det är att känna sig hjälplös, vara less, besviken, förbannad, trött och jävligt bitter.
Bitter på sitt eget patetiska liv, bitter på sig själv, bitter på den s.k vården, bitter på alla människor runtomkring. Bitter och hatisk. Bitter och uppgiven. Bitter och rädd.

Jag har också känt avundsjuka gentemot människor som tycktes glida på sin räkmacka genom livet, som jag ansåg fått en bättre start i livet än vad jag fick, människor som var vackra och framgångsrika och lyckades med allt de företog sig. Allt verkade så enkelt för dessa människor medan allt tycktes vara så svårt för mig. Livet har mer eller mindre alltid känt orättvist och jag har många ggr varit på väg att ge upp.
Jag ansåg att livet inte var för mig helt enkelt, det kändes som om Gud (jag är inte troende) satt och hånlog åt mig och spottade på mig. Jag hade helt gått in och förlorat mig i offerollen och det var inte förrän jag tog mig ur den som jag började se mig själv, livet och människorna runtomkring mig med andra ögon.

Jag insåg att jag hade ett val. Leva mitt liv (som jag visserligen fortfarande ansåg var patetiskt) som en arg och hatisk bitterfitta eller leva mitt liv som den jag är idag.
D.v.s en mer harmonisk person som slutit fred med sig själv, som valt att gå vidare och lämna "det där" bakom sig och försöka göra det bästa av alla tänkbara situationer jag stöter på.
Med andra ord så försöker jag att alltid tänka positivt, inte helt lätt för en natural born pessimist som jag, men jag försöker och lyckas faktiskt ganska bra.

Idag när jag ser tillbaka på mitt liv och jämför det med andra som inte tycks ha stött på lika mycket problem eller haft det lika jävligt känner jag ingen bitterhet eller avundsjuka.
Nog för att jag haft det tufft men jag skulle ändå inte vilja ändra på något och jag skulle inte vilja byta mitt liv med någon annan. DÅ skulle jag gett vadsomhelst för att få min själ såld eller t.o.m bortskänkt men nu, nej aldrig. Jag vill inte ha någon annans liv och jag vill inte vara någon annan än den jag är.
Därmed inte sagt att jag är stolt över allt som är jag. Jag har fel och brister, problem och svårigheter som alla andra. Men en stor och väsentlig skillnad då och nu är att idag känns inte mina problem övermäktiga.
Jobbiga och svåra ja, men ändå hanterbara på så sätt att jag inte önskar jag hellre vore död.

Det var tillräckligt och jag var ganska nöjd med att leva så tills för en tid sedan då någon i min omgivning antydde att jag hade ADHD. Jag gick raka vägen hem, googlade, läste och förundrades.
Ju mer jag läste desto mer säker blev jag. Och samtidigt som jag började misstänka en ADHD/ADD diagnos hos mig själv insåg jag att mitt liv nog skulle kunna vara ännu bättre än vad det är idag.
Om jag fick rätt hjälp vill säga.

Men tanken gjorde mig nyfiken. Att möjligheten till ett bättre och lite enklare liv med mer kvalité än det jag har nu finns är det som driver mig i detta, sökandet efter svar,
att få till en utredning och därefter förhoppningsvis få den hjälp jag behöver för att den sista pusselbiten ska komma på plats. Jag kommer inte kunna släppa detta i första taget. Inte förrän jag fått mina frågor besvarade och då en utredning gjorts.

Varför skriver jag allt detta? Jo, därför att jag vill påvisa att jag inte tror att min historia, mitt liv är unikt på något sätt. Att jag är inte mer unik än någon annan, att det inte har varit eller är mer synd om mig än någon annan.
Jag vill inte ha någons sympatier. Jag vill inte vara ett offer. Men jag vill känna att jag har rätt, lika mycket rätt som andra, att känna, tänka, fundera och fråga utan att bli dömd på förhand eller dömd överhuvudtaget.

Även om jag gått vidare finns mina jobbiga erfarenheter kvar, det är inget jag kan förtränga, förneka, glömma eller inte låtsas om. Jag VILL minnas det svåra men jag vill inte leva mitt liv som ett offer.
Och framförallt vill jag inte få mina tidigare erfarenheter, de problem eller symtom jag har idag minimaliserade av NÅGON, oavsett om denna någon känner till min bakgrund eller ej.
Genom att minimalisera någons problem tar man också bort delar av eller hela upplevelser från personen ifråga och jag anser att varje individ ska få ha sina upplevelser ifred, oavsett om de är verkliga, sanna eller inte. Det är MINA upplevelser och MINA erfarenheter, inte någon annans eller för någon annan att ta ifrån mig, döma eller kritisera. Och det var precis detta jag ansåg att du gjorde och därför jag reagerade som jag gjorde.
Jag upplevde ditt inlägg som att du dömde mig och andra här i tråden på förhand och eftersom jag numera värnar om mig själv lika mycket som jag värnar om de här i tråden kände jag att jag inte kunde släppa
detta utan var tvungen att ifrågasätta dig och sedan försvara både mig och de andra som jag tyckte du var hård och orättvis imot. Inte för att de bad om att få bli försvarade utan för att jag är en obotlig rättvisefascist som inte tål just sådana inlägg som du publicerade och för att jag helt enkelt inte vill att någon
ska känna det som att dom inte har rätt att skriva här i tråden för att deras problem kanske inte är tillräckligt svåra eller stora. Det vore synd, tycker jag, om någon skulle känna så och lämnade tråden p.g.a det.
Men men.

Det blev en lång utläggning. Typiskt mig.
Men som jag skrev till "TjockKatt" så lämnar jag denna diskussion.

Peace

strulmaja

Äldre 16 Dec 02:10

#652

DunklaRum skrev 2010-12-15 23:33:33 följande:

Hej igen!

Jag har nu lyckats skicka brevet till läkaren, det känns lite läskigt samtidigt som det är viktigt och bra att jag fått det gjort (med hjälp av sambon). Jag kan inte annat än säga att det kan finnas en förklaring till varför jag alltid agerat som jag gjort är något skräckinjagande, visst det känns som ne lättnad och att väldigt många bitar fallit på plats. Men tänk om det INTE är ADD jag har , är det bara en del av vem jag är ? att jag förlägger saker hela tiden, inte kan förmå mig att göra någonting, att jag ofta är en "no-show" trots jag sagt att jag skall komma, väntar alltid till sista minuten med att skriva mina uppgifter för skolan, har alltid undanflykter för att slippa gå till skolan samtidigt som jag får dåligt samvete över att jag inte går dit. Är detta något som beror på att jag har ADD eller är det bara dåliga sidor hos mig själv?

Igår natt så tog min impulsiva sida över, (har redan köpt julklappar till min fästmö för cirka 15000:-, och hon har redan fått dom, jag har noll tålamod, ) beställde julklappar till min fästmö för ca 2500:- till, som hon egentligen inte behöver just nu, men jag kände att det jag gjort inte varit rätt, så det fanns för en gångs skull ett konsekvenstänk, som jag VÄLDIGT ofta saknar, och jag avbokade det jag beställt.

Jag är rädd och har ångest över vad min läkare skall säga om mina misstankar, om det skulle bli en utredning, är det så att jag verkligen har ADD eller är det så att jag bara inbillar mig och utredningsplatsen fylls upp av mig i onödan?
Om det nu skulle visa sig att jag de facto har ADD, vad innebär en diagnos för mig? Vad innebär den "stämpeln" jag faktiskt kommer sätta på mig själv, en ny del av mig att utforska, och vad i min identitet beror isf på ADDn och vad är jag?

Som ni märker finns det många lösa trådar ikväll och en hel del funderingar över detta. Jag är glad men vettskrämd över att jag faktiskt tagit tag i detta och för vad det skall visa. Någon som känner igen sig?

Check! Jag går med exakt samma tankegångar just nu. Så ja, jag känner igen mig helt och fullt. Och jag tror inte att vi är dom enda som tänker så av oss som står inför en ev utredning.

Anonym (fått diagnos)

Äldre 16 Dec 19:14

#653

strulmaja skrev 2010-12-16 02:01:57 följande:

Jag vet att du skrev att jag inte behövde svara men jag vill ändå göra det. Rätt ska vara rätt.

I inlägget ovan kom det lite bättre fram hur du menade. Åtminstone så blev min tolkning av det du skriver en annan.
Dina tidigare inlägg tyckte JAG kunde tolkas som om du hade någon bitterhet gentemot någon här i tråden.
Du skrev att det inte var riktat mot mig men jag kände mig ändå träffad på något sätt eftersom jag ju också tillhör den kategorin du kände irritation emot, den som inte förrän i vuxen ålder förstått att det jag trodde var min personlighet faktiskt kan ha ett namn.
Jag tillhör även dom som har barn, sambo, hus. Ja, jag kör t.o.m volvo. HA! Jag har vänner (även om vi inte ses och hörs så ofta), jag har en hyfsad skolgång bakom mig, fullständiga betyg från gymnasiet och en hyfsad yrkesexamen på det.
Jag har körkort (ja t.om taxilegitimation) och till sist, så ser jag t.om ganska skaplig ut. Till synes en helt normal kvinna, småbarnsmorsa, sambo och vän. Till synes.

Men vägen hit har varit allt annat än rak. Tro mig, jag har också mina kors att bära, ett tungt ok på mina axlar och en ryggsäck full av diverse erfarenheter, de flesta rent för jävliga.

Jag vet hur det är att leva i total misär, att vara deprimerad, bli stämplad som psykiskt sjuk, bli orättvist behandlad, bortglömd, missförstådd.

Jag vet hur det är att vara självdestruktiv, att leva med ett begär att skada sig själv, att ha tankar om självmord och misslyckade självmordsförsök.

Jag vet hur det är att tvingas svälta för att ingen mat finns, skammen över att behöva tigga mat och pengar, leta kläder och möbler bland soporna.

Jag vet hur det är att vara och känna sig utsatt och att se sig själv vara ett offer. Jag vet även hur det är att känna sig hjälplös, vara less, besviken, förbannad, trött och jävligt bitter.
Bitter på sitt eget patetiska liv, bitter på sig själv, bitter på den s.k vården, bitter på alla människor runtomkring. Bitter och hatisk. Bitter och uppgiven. Bitter och rädd.

Jag har också känt avundsjuka gentemot människor som tycktes glida på sin räkmacka genom livet, som jag ansåg fått en bättre start i livet än vad jag fick, människor som var vackra och framgångsrika och lyckades med allt de företog sig. Allt verkade så enkelt för dessa människor medan allt tycktes vara så svårt för mig. Livet har mer eller mindre alltid känt orättvist och jag har många ggr varit på väg att ge upp.
Jag ansåg att livet inte var för mig helt enkelt, det kändes som om Gud (jag är inte troende) satt och hånlog åt mig och spottade på mig. Jag hade helt gått in och förlorat mig i offerollen och det var inte förrän jag tog mig ur den som jag började se mig själv, livet och människorna runtomkring mig med andra ögon.

Jag insåg att jag hade ett val. Leva mitt liv (som jag visserligen fortfarande ansåg var patetiskt) som en arg och hatisk bitterfitta eller leva mitt liv som den jag är idag.
D.v.s en mer harmonisk person som slutit fred med sig själv, som valt att gå vidare och lämna "det där" bakom sig och försöka göra det bästa av alla tänkbara situationer jag stöter på.
Med andra ord så försöker jag att alltid tänka positivt, inte helt lätt för en natural born pessimist som jag, men jag försöker och lyckas faktiskt ganska bra.

Idag när jag ser tillbaka på mitt liv och jämför det med andra som inte tycks ha stött på lika mycket problem eller haft det lika jävligt känner jag ingen bitterhet eller avundsjuka.
Nog för att jag haft det tufft men jag skulle ändå inte vilja ändra på något och jag skulle inte vilja byta mitt liv med någon annan. DÅ skulle jag gett vadsomhelst för att få min själ såld eller t.o.m bortskänkt men nu, nej aldrig. Jag vill inte ha någon annans liv och jag vill inte vara någon annan än den jag är.
Därmed inte sagt att jag är stolt över allt som är jag. Jag har fel och brister, problem och svårigheter som alla andra. Men en stor och väsentlig skillnad då och nu är att idag känns inte mina problem övermäktiga.
Jobbiga och svåra ja, men ändå hanterbara på så sätt att jag inte önskar jag hellre vore död.

Det var tillräckligt och jag var ganska nöjd med att leva så tills för en tid sedan då någon i min omgivning antydde att jag hade ADHD. Jag gick raka vägen hem, googlade, läste och förundrades.
Ju mer jag läste desto mer säker blev jag. Och samtidigt som jag började misstänka en ADHD/ADD diagnos hos mig själv insåg jag att mitt liv nog skulle kunna vara ännu bättre än vad det är idag.
Om jag fick rätt hjälp vill säga.

Men tanken gjorde mig nyfiken. Att möjligheten till ett bättre och lite enklare liv med mer kvalité än det jag har nu finns är det som driver mig i detta, sökandet efter svar,
att få till en utredning och därefter förhoppningsvis få den hjälp jag behöver för att den sista pusselbiten ska komma på plats. Jag kommer inte kunna släppa detta i första taget. Inte förrän jag fått mina frågor besvarade och då en utredning gjorts.

Varför skriver jag allt detta? Jo, därför att jag vill påvisa att jag inte tror att min historia, mitt liv är unikt på något sätt. Att jag är inte mer unik än någon annan, att det inte har varit eller är mer synd om mig än någon annan.
Jag vill inte ha någons sympatier. Jag vill inte vara ett offer. Men jag vill känna att jag har rätt, lika mycket rätt som andra, att känna, tänka, fundera och fråga utan att bli dömd på förhand eller dömd överhuvudtaget.

Även om jag gått vidare finns mina jobbiga erfarenheter kvar, det är inget jag kan förtränga, förneka, glömma eller inte låtsas om. Jag VILL minnas det svåra men jag vill inte leva mitt liv som ett offer.
Och framförallt vill jag inte få mina tidigare erfarenheter, de problem eller symtom jag har idag minimaliserade av NÅGON, oavsett om denna någon känner till min bakgrund eller ej.
Genom att minimalisera någons problem tar man också bort delar av eller hela upplevelser från personen ifråga och jag anser att varje individ ska få ha sina upplevelser ifred, oavsett om de är verkliga, sanna eller inte. Det är MINA upplevelser och MINA erfarenheter, inte någon annans eller för någon annan att ta ifrån mig, döma eller kritisera. Och det var precis detta jag ansåg att du gjorde och därför jag reagerade som jag gjorde.
Jag upplevde ditt inlägg som att du dömde mig och andra här i tråden på förhand och eftersom jag numera värnar om mig själv lika mycket som jag värnar om de här i tråden kände jag att jag inte kunde släppa
detta utan var tvungen att ifrågasätta dig och sedan försvara både mig och de andra som jag tyckte du var hård och orättvis imot. Inte för att de bad om att få bli försvarade utan för att jag är en obotlig rättvisefascist som inte tål just sådana inlägg som du publicerade och för att jag helt enkelt inte vill att någon
ska känna det som att dom inte har rätt att skriva här i tråden för att deras problem kanske inte är tillräckligt svåra eller stora. Det vore synd, tycker jag, om någon skulle känna så och lämnade tråden p.g.a det.
Men men.

Det blev en lång utläggning. Typiskt mig.
Men som jag skrev till "TjockKatt" så lämnar jag denna diskussion.

Peace

Hade jag haft en svans så hade den varit mellan benen nu. Jag är också rättsfascist (tro mig), och jag var helt ur form, jag var inte mig själv. Mitt mål i livet är att ge sådana som oss upprättelse... Det gnager i mig att jag kanske påverkat någon till att inte ta sig själv på allvar, när nästan all min energi i livet numera läggs på just motsatsen. Jag kan inte släppa det, och hoppas innerligt att ingen slutat läsa här för att de känt sig nertryckta. Jag kan inte förlåta mig själv då.

Det var dock intressant läsning och jag är glad över ditt inlägg.

Jag kämpar på med en utbildning som kan ge mig auktoritet att skipa rättvisa åt "oss"... Jag orkar inte, jag vill inte, jag klarar det knappt, men jag härdar ut, jag skuldsätter mig, jag kommer undan med ursäkter, jag vänder ut och in på mig själv för att klara momenten även om jag anses vara ett osocialt freak, men jag måste, av ren pliktkänsla och genuin välvilja se till att vi får erkännande. Jag måste påverka samhället i en annan riktning. Kanske någon här skulle vilja vara med när jag skriver en framtida uppsats... Vi måste få våra röster hörda! Exempelvis så måste uppsatser enligt vetenskaplig metodik göras på ett visst sätt, där man måste intervjua människor öga mot öga eller via telefon. VARFÖR? Jag accepterar inte det! Jag anser att man lika väl bör kunna göra det via chat! Jag VET att många människor faktiskt förmedlar sig bättre via text, där de kan formulera sig som de vill, förmedla det de vill, utan att stressas av krav på socialt samspel i övrigt som kan göra att det man vill förmedla faktiskt inte kommer fram! Det finns ingen vettig anledning till att inte göra på ett sätt som fungerar, "bara för att"! Jag kan skriva hur fort som helst, jag kan förmedla mig när jag använder detta sätt som kommunikation. När jag talar kommer allt i fel ordning, jag stakar mig på orden, jag blir förvirrad och det tar totalt stopp. Det känns som att jag står själv och kämpar... (Även om jag vet att det inte är så, men ingenstans förutom på internet har jag någonsin sett att det finns likar). Men jag MÅSTE, hur det än ska gå till, förmedla detta! Som den sanna, ifrågasättande autist jag är... Jag måste kämpa för oss för jag står inte ut med vetskapen om den fruktansvärda ångest vi får förvalta!

Tillsammans kan vi göra det!

Vi borde ha rätt till så mycket mer än vad vi får! Vi sitter på ett ENORMT humankapital som inte används! HUR kan det vara ekonomiskt försvarbart? Hur kan det vara humant försvarbart?

JAG ÄR I UPPROR!!!!!!!!!!!!!!!!!

Anonym (ADD?) Trådstartaren

Äldre 17 Dec 08:17

#654

Fått diagnos: Jag tycker det är väldigt intressant det du skriver om tal kontra skrift. Jag tycker det är jobbigt att prata, särskilt om jag inte har något viktigt jag vill säga. Jag är värdelös på att "kallprata". Om någon tex skulle fråga "Hur hade du det på din jorden-runt resa? så skulle jag knappt kunna svara. Problemet är att jag min hjärna först tolkar frågan ordagrant och jag tänker på exakt hur jag har haft det varje dag under hela resan vilket är väldigt mycket information, sen börjar jag tänka att det är nog inte det de är intresserade av att höra egentligen. Dessutom blir jag stressad av att personen som frågade tittar på mig så då stapplar jag ofta bara fram något jag tror att de vill höra och hela samtalet känns meningslöst.

Däremot att skriva går bättre för då har jag mer tid att tolka frågan och fundera vad jag själv vill svara. Sen kommer orden i rätt ordning när jag skriver, alltså i samma ordning som jag tänker. Varför de kommer i fel ordning när jag pratar vet jag inte, jag har tänkt att det är för att jag bli stressad men det kanske finns andra orsaker?

Anonym

Äldre 17 Dec 11:29

#655

Snälla ni, kan ni hjälpa mig, nu har jag varit i kontakt med avdelningschefen på psykiatriska och han vill att jag ska framföra vad jag tänker att jag behöver???
Jag vet ju inte alls vad det finns för tester, jag fick bara fylla i papper med massa frågor och sedan ställde den psykoogen jag var hos på intervju en massa frågor och sedan bestämde hon att en neuropsykiatrisk utredning skulle inte göras.
Jag känner mig inte normal med alla mina symtom och inte socialt heller, känns som jag har en personlighetsstörning också?

Jag känner själv att jag stämmer in under add, bipolär, bordeline, sedan HAR jag

panikångest

Depression från och till

Generell ångsetsyndrom
Paranoia
Dålig självkäönsla
Tvångstankar /OCD

Kan man skylla hela min problematik på detta ovan?

strulmaja

Äldre 17 Dec 12:10

#656

Anonym skrev 2010-12-17 11:29:38 följande:

Snälla ni, kan ni hjälpa mig, nu har jag varit i kontakt med avdelningschefen på psykiatriska och han vill att jag ska framföra vad jag tänker att jag behöver???
Jag vet ju inte alls vad det finns för tester, jag fick bara fylla i papper med massa frågor och sedan ställde den psykoogen jag var hos på intervju en massa frågor och sedan bestämde hon att en neuropsykiatrisk utredning skulle inte göras.
Jag känner mig inte normal med alla mina symtom och inte socialt heller, känns som jag har en personlighetsstörning också?

Jag känner själv att jag stämmer in under add, bipolär, bordeline, sedan HAR jag

panikångest

Depression från och till

Generell ångsetsyndrom
Paranoia
Dålig självkäönsla
Tvångstankar /OCD

Kan man skylla hela min problematik på detta ovan?

Om du undrar om de syndrom/symtom du räknar upp, samt bipolär och borderline, kan ha med endast add/adhd att göra så tror jag att ja, möjligheten finns men detta kan bara en riktig utredning avgöra.

strulmaja

Äldre 17 Dec 12:16

#657

Anonym (ADD?) skrev 2010-12-17 08:17:35 följande:

Fått diagnos: Jag tycker det är väldigt intressant det du skriver om tal kontra skrift. Jag tycker det är jobbigt att prata, särskilt om jag inte har något viktigt jag vill säga. Jag är värdelös på att "kallprata". Om någon tex skulle fråga "Hur hade du det på din jorden-runt resa? så skulle jag knappt kunna svara. Problemet är att jag min hjärna först tolkar frågan ordagrant och jag tänker på exakt hur jag har haft det varje dag under hela resan vilket är väldigt mycket information, sen börjar jag tänka att det är nog inte det de är intresserade av att höra egentligen. Dessutom blir jag stressad av att personen som frågade tittar på mig så då stapplar jag ofta bara fram något jag tror att de vill höra och hela samtalet känns meningslöst.

Däremot att skriva går bättre för då har jag mer tid att tolka frågan och fundera vad jag själv vill svara. Sen kommer orden i rätt ordning när jag skriver, alltså i samma ordning som jag tänker. Varför de kommer i fel ordning när jag pratar vet jag inte, jag har tänkt att det är för att jag bli stressad men det kanske finns andra orsaker?

Känner igen mig en aning men vet inte vad det kan bero på. Kanske enbart stress? Däremot hittade jag detta, visst var vi inne på det förut i tråden?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Dysgrafi

TjockKatt

Äldre 17 Dec 13:26

#658

Anonym skrev 2010-12-17 11:29:38 följande:

Snälla ni, kan ni hjälpa mig, nu har jag varit i kontakt med avdelningschefen på psykiatriska och han vill att jag ska framföra vad jag tänker att jag behöver???
Jag vet ju inte alls vad det finns för tester, jag fick bara fylla i papper med massa frågor och sedan ställde den psykoogen jag var hos på intervju en massa frågor och sedan bestämde hon att en neuropsykiatrisk utredning skulle inte göras.
Jag känner mig inte normal med alla mina symtom och inte socialt heller, känns som jag har en personlighetsstörning också?

Jag känner själv att jag stämmer in under add, bipolär, bordeline, sedan HAR jag

panikångest

Depression från och till

Generell ångsetsyndrom
Paranoia
Dålig självkäönsla
Tvångstankar /OCD

Kan man skylla hela min problematik på detta ovan?

Det beror ju på vad du har för problematik. Om dom inte tyckte att du skulle gå vidare i din utredning så är det nog någonting annat. Jag tycker det låter lite borderline om man tänker på det du är diagnoserad för. Men jag har inte kompetens att avgöra det.

tjockkatt.webblogg.se

Anonym (fått diagnos)

Äldre 18 Dec 08:19

#659

Anonym (ADD?) skrev 2010-12-17 08:17:35 följande:

Fått diagnos: Jag tycker det är väldigt intressant det du skriver om tal kontra skrift. Jag tycker det är jobbigt att prata, särskilt om jag inte har något viktigt jag vill säga. Jag är värdelös på att "kallprata". Om någon tex skulle fråga "Hur hade du det på din jorden-runt resa? så skulle jag knappt kunna svara. Problemet är att jag min hjärna först tolkar frågan ordagrant och jag tänker på exakt hur jag har haft det varje dag under hela resan vilket är väldigt mycket information, sen börjar jag tänka att det är nog inte det de är intresserade av att höra egentligen. Dessutom blir jag stressad av att personen som frågade tittar på mig så då stapplar jag ofta bara fram något jag tror att de vill höra och hela samtalet känns meningslöst.

Däremot att skriva går bättre för då har jag mer tid att tolka frågan och fundera vad jag själv vill svara. Sen kommer orden i rätt ordning när jag skriver, alltså i samma ordning som jag tänker. Varför de kommer i fel ordning när jag pratar vet jag inte, jag har tänkt att det är för att jag bli stressad men det kanske finns andra orsaker?

Du, jag vet inte heller, men det känns som att hjärnan kanske är bättre sammankopplad med nerverna ut i fingrarna eller något... MEN, även att när vi skriver så SER VI visuellt vad vi har tänkt!?! Vi ser flödet framför oss, vi kan sudda och ändra direkt så att det blir rätt, helt enkelt blir sammarbetet i huvud och kropp bättre på något sätt och vi använder sinnena på ett sätt som passar bra för oss? Man kan ju liksom inte sudda ut sina ord, man ser dem inte heller... Som nu har jag ett bra hum om vad jag redan har skrivit. Hade jag sagt detta hade det blivit fel.

Förresten så vill jag tacka er alla innerligt. Tack vare den här tråden så gjorde jag igår något som jag aldrig i hela mitt liv trodde jag skulle göra. Jag kontaktade mina föräldrar och bad att få prata med dem om Aspergersutredningen... Det är nog det bästa jag har gjort. Vi hann inte med allt för det är så mycket att reda ut, de har inte förstått någonting, men när jag beskrev och även hänvisade till litteratur och vi satt och fyllde i en massa enkäter tillsammans, så föll så mycket på plats, både för dem och för mig. Vi har bestämt att vi ska träffas igen, låta detta ta sin tid, de ska få läsa och begrunda, tänka efter och så ska vi skicka in så mycket material som möjligt. Det känns riktigt, riktigt, riktigt bra att jag tog detta steg och det gör att vi kanske kan få en mycket bättre kommunikation och förståelse för varandra i framtiden. Det hade jag ALDRIG trott. ${#emotions_dlg.flower}$

strulmaja

Äldre 18 Dec 09:48

#660

Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-18 08:19:22 följande:

Förresten så vill jag tacka er alla innerligt. Tack vare den här tråden så gjorde jag igår något som jag aldrig i hela mitt liv trodde jag skulle göra. Jag kontaktade mina föräldrar och bad att få prata med dem om Aspergersutredningen... Det är nog det bästa jag har gjort. Vi hann inte med allt för det är så mycket att reda ut, de har inte förstått någonting, men när jag beskrev och även hänvisade till litteratur och vi satt och fyllde i en massa enkäter tillsammans, så föll så mycket på plats, både för dem och för mig. Vi har bestämt att vi ska träffas igen, låta detta ta sin tid, de ska få läsa och begrunda, tänka efter och så ska vi skicka in så mycket material som möjligt. Det känns riktigt, riktigt, riktigt bra att jag tog detta steg och det gör att vi kanske kan få en mycket bättre kommunikation och förståelse för varandra i framtiden. Det hade jag ALDRIG trott. ${#emotions_dlg.flower}$

Vad glad jag blir när jag läser detta. Jag blir alldeles varm i kroppen. Det är stort och väldigt modigt av dig att ha vågat ta det här steget. Det är utlämnande, man gör sig sårbar men ibland är det nog precis det man behöver för att komma någon vart, inte minst för att andra ska förstå vad det är man genomgår. En viktig sak som jag fick lära mig alldeles försent är att ensam inte är stark. Om jag vetat det tidigare hade jag nog bett om, ja t.o.m begärt och krävt mer hjälp och förståelse från min omgivning. Jag önskar dig all lycka i detta!

ADD symptom hos vuxna

INNEHÅLL