1 månad har gått

alla vill att man ska vara stark, stark och gå vidare med livet. Lämna det som hänt bakom en, hoppas på ny chanser. Men jag vill inte gå vidare, jag vill minnas som igår, vill få en ny chans men jag vill inte glömma! Kan inte göra ett skit åt att få det ogjort, kan inte få Isa tillbaka man jag kan minnas!

Vi skulle gått in i vecka 23 idag!

De känns som att de kommer att döma mig, att jag borde ha kommit över de. Jag sover inte så bra, de gör jag inte. Jag har blivit så tyst av mig, jag for och skrek eller jag va en ganska så högljud person innan - folk sa till mig att jag skulle vara lite lugnare - 
Vår Valter ja, 10.10.10!!!! Kära mammas lille stolthet! Vår prins!
De va massa klumpar med blod, kände hur de for ur mig. Jag har inte varit så insatt i allt med förlossningen, eller påläst kanske man ska säga så jag vet inte riktigt vad de kan va varit.

Vi ska på träff med läkaren, barnmorskan som förlöste Valter, undersköterskan som tog så väl hand om oss och kuratorn på kvinnohälsan den 23 november och få provresultaten och allt från obduktionen. ¨
De känns ju så konstigt eftersom att de va vattnet som gick och därefter blod. Och inte tvärt om... 
Barnläkaren tittade på honom en timme efter att han föddes och han kunde inte så något fel med han! 

Valter vägde 500 g och var 31,5 cm lång och huvudomfånget var 20 cm.
Och vi har tagit många foton på honom, då han låg på bröstet, i sin lilla korg, med sin stora mössa på sig, då han låg i kistan och från begravningen och så har vi även tagit foton på hans urna som han ska ligga i.
Sen så tog även sjukhusfotograften några bilder på honom, så vi har på lilla familjen också.

Jag är mamma!!!!

Jag håller med er! Ett barn har bott i min mage! Ett barn. ETT BARN! Jag har varit med om samma sak som de som har sitt barn vid liv. Jag har fått igenom en förlossning. Jag vet hur de känns att ha fött ett barn. En son. En vacker liten son alldeles förtidigt. 

Jag blir så arg och besviken på de kompisar jag har som jag iaf kunde skriva något(!!) då de vet vad som har hänt! Aldrig att de kan undgå ens status på fb. De kompisar jag hade i högstadiet och de jag fick gymnasiet med. Skriv något känner jag bara.. NÅGOT!!!! 

Vi skulle ha varit i vecka 27 + 4 nu om du hade varit kvar i mammas mage Valter! 

Hade jag ätit bättre, mer tillskott, vitaminer, mineraler.
Hade jag tagit de lugnt veckan innan så jag var förkyld och stannat kvar i sängen en extra dag.
Hade jag berättat för fler att jag var gravid.
Hade jag inte sagt till sambon "varför ska vi ha barn ihop" timmarna innan.
Hade jag inte haft sex timmarna innan.
Hade jag motionerat bättre och mer.
Hade jag inte lyft den där lådan med kataloger på fredagen. 
Hade jag börjat handla kläder och strumpor.
Hade jag in ultraljudsbilderna i ramar. 
Hade jag inte suttit med datorn i knät.
Hade jag inte haft mobilen i fickan.
 

Älskade Valter, om jag hade gjort något annorlunda, hade du funnits kvar i mammas mage idag? Hade du fått leva då? Hade jag fått känna dig sparka då? Hade min mage fått börja växa då? Hade jag fått sett dig skratta, springa, plocka blommor, fira födelsedagar...

Hej brunatofflor,

jag läste din historia här och det är verkligen sorgligt. Jag har inte förlorat något barn men tänker mig att det är det mest fruktansvärda. Att ha fött fram sitt lilla, redan döda barn.... Vilken bedrift! Och att sedan ha det i famnen och fota och fixa och göra en fin stund av hans första tid utanför livmodern (trots att han är död)... Vilka föräldrar!
All heder åt er! Det är klart att du sörjer och har rätt att sörja, rätt att gå sönder... Att tänka på Valter är ju också att få vara med honom och du vill inte släppa honom ännu. En månad är ingen lång tid om man burit ett barn, en dröm, ett hopp, en hel framtid i över 22 veckor i sin kropp!
Sörj du och var i Valters minne. Tänk att den tid han levde hade han det i alla fall bra; tryggt och varmt inne i sin mammas kropp.

En jättekram till dig och jag önskar dig all lycka i framtiden

brunatofflor: Nej, du borde inte ha kommit över det. Det tar tid att sörja! Du MÅSTE sörja. Det går inte att gå runt sorgen, den kommer nån gång och om man puschar bort den så kommer sorgen med dubbel effekt.
Jag förlorade Elliot 7 september och jag är fortfarande sjukskriven..
Så som du förklarar så känns de som mig. Jag drog mig tillbaka. Levde i min egen lilla värld. Jag brukar prata och göra väsen från mig.. Men, de är inte jag längre. Jag hoppas att ni får svar varför den 23 november.

Det är bra att du har bilder, det är en bekräftelse på att du är mamma till en underbar pojke, Valter!!

Vännerna, jaaa.. Dom är ett kapitel för sig själva. Det finns många som var mina nära vänner som inte är det idag. p.g.a att dom hörde inte av sig. Dom frågade inte ens hur det är... Dom drog sig tillbaka. I en sådanhär situation så vet man verkligen vilka ens vänner är! Jag har fått kontakt med andra föräldrar här på FL.. Och de känns mkt bättre att prata med dom som varit med om samma sak, för dom förstår ens tankar och sorg!

Gumman, du har inte gjort något fel! Jag vet att man tänker så. Men, Valter har legat i din mage, du har skyddat honom.
Jag vill så gärna hjälpa dig, stötta dig! =) Kramar i massor*

Ska ta och höra mig för om eventuell sjukskrivning... men jag känner att jobbet behöver mig... 
Känns så skönt att sitta och skriva och gråta och skratta med er allihop, ni som varit med om samma sak. Att ha fött ett barn. 

Jag tror nog inte att vi kommer få något vidare "svar" på vad som hände, Valter är för perfekt för att de är honom de skulle ha varit fel på! 
Har du fått något svar på vad som hände Elliot? 

Tack så gullig du är! Kram

Jag mår så jäkla dåligt över att inte ha ett endaste foto av våran prinsessa, eller fot- och handavtryck som många utav er andra fick. Jag känner mig överkörd....Allt gick så fort, allt är i som en dimma, jag vet inte vad barnmorskorna sa till oss eller vad jag har svarat...??? Har försökt att ringa dem, men känns inte som jag får "ärliga" svar, BM pratar kring frågorna och jag får inte några svar, de hänvisar till läkartiden om en månad och till mig barnmoska på våran ort om jag behöver prata. Jag vet ju för fan inte ens vart mitt barn befinner sig idag...i en sopa någonstanns? eller vart?

Har du provat ringa till sjukhuset? 
Ring upp till förlossningen och be om en kopia på journalen och be att få prata med dig som förlöste dig! Någon borde kunna svara på något! Säg att du vill träffa lilla Isa en sista gång!
Har de inte pratat med dig om ev. begravning?! Har de inte frågat hur du vill att de ska gå tillväga? 
Efter att Valter kom så fick vi prata med kuratorn på sjukhuset dagen därpå. Hon frågade hur vi ville göra, om vi ville ha en begravning, om vi ville ha en obduktion...
Varma kramar!!! 

http://www.svenskakyrkan.se/km_om_98/km/mot/KMot%204-orig.htm