• brunatofflor

    1 månad har gått

    Det har hunnit gått 1 hel månad sedan vi miste vår vackre lille prins i vecka 22 + 5.  
    Vi var  upp till minneslunden och de var ett 20 tal ljus tända där. De ljus vi tände för vår prins lyste starkast av dom alla! 
    Tårarna kom efter att jag redan börjat tänka på att han en vacker dag ska få bli storebror. Till den dagen jag och magen får gå och tända ljus tillsammans för vår prins. Så han få se sitt syskon växa där inne. 

    Har massvis med kompisar och bekanta som är med barn och nyligen fått. Känns förjävligt!! De är inte de att jag inte unnar dom lycka, för de gör jag. Jag var också lycklig!!! De va underbart!  
    Men de känns som om de tar ut allt i förväg då de går och handlar så mycket till ett barn de inte ens vet om de heller få behålla. Och de pratar om sparkar och ömma ben, något jag aldrig hann få vara med om!

    Efter att ha varit sjukskriven i 2 veckor och gått på "föräldraledighet" i 2 veckor så började jag jobb igår, de känns inte om samma sak som innan allt hände. Idag höll jag mig borta på lagret i mer än 2½ timme och hittade på saker att göra.  

    Allt känns bara piss och skit nu! 

  • Svar på tråden 1 månad har gått
  • Daniela01

    Den 25 augusti förlorade vi vår lille Max, vi var tvugna att avbryta grav. i vecka 18 pga allvarliga kromosomfel (han skulle dö när som hellst i magen).
    Sorgen sveper över en, med jämna mellanrum, men oftast så är det rätt ok. Det känns som om jag har förträngt mycket av det som har hänt, eftersom det är så jobbigt och tungt. För han var ett mycket efterlängtat barn.
    Nu har mina två bästa vänner blivit gravida, och jag är jätteglad för deras skull, men samtidigt så blommar min egna sorg upp och jag har nog gråtit massor av kvällar nu. Jag förstår inte varför, men jag antar att all sorg har sin tid. När jag ser dem och deras gravidmagar så känner jag sorgen över att min mage är borta och mitt barn.

    Det kommer att kännas, skit rent ut sagt, många gånger, men förhoppningsvis så blir det färre och färre. Det värsta är när någon vill tala om det som har hänt med en, jag klarar inte av det utan bryter ihop.

    Massa massa kramar till dig!!!

  • milagross
    brunatofflor skrev 2010-11-13 20:31:25 följande:
    Har du provat ringa till sjukhuset? 
    Ring upp till förlossningen och be om en kopia på journalen och be att få prata med dig som förlöste dig! Någon borde kunna svara på något! Säg att du vill träffa lilla Isa en sista gång!
    Har de inte pratat med dig om ev. begravning?! Har de inte frågat hur du vill att de ska gå tillväga? 
    Efter att Valter kom så fick vi prata med kuratorn på sjukhuset dagen därpå. Hon frågade hur vi ville göra, om vi ville ha en begravning, om vi ville ha en obduktion...
    Varma kramar!!! 
    Ja vi ringde till sjukhuset i onsdags och fick prata med barnmorskan som förlöste oss, tror jag det var iallfall. Jag sa att jag ville veta vad som kommer hända? jag bara grät i telefonen och fick knappt fram vad jag ville fråga men frågade vart fostret fanns nu och vad som skulle ske? jag minns inte riktigt men jag tyckte att hon sa att antingen hade fostret kommit tillbaka från obduktionen i göteborg eller så hade fostret kommit fram till göteborg? bara där insåg jag att jag inte skulle få se Isa igen och allt blev till en gröt. De viste redan att jag hade en tid inbokad med min Bm och de hänvisade till den tiden och om jag ville ringa dem igen så självklart fick jag ringa men de hänvisade också till tiden längre fram om en månad då proverna från obduktionen skulle vara klara! Jag är så arg över att inte ha ett endaste kort....
  • milagross
    Daniela01 skrev 2010-11-13 21:03:26 följande:
    Den 25 augusti förlorade vi vår lille Max, vi var tvugna att avbryta grav. i vecka 18 pga allvarliga kromosomfel (han skulle dö när som hellst i magen).
    Sorgen sveper över en, med jämna mellanrum, men oftast så är det rätt ok. Det känns som om jag har förträngt mycket av det som har hänt, eftersom det är så jobbigt och tungt. För han var ett mycket efterlängtat barn.
    Nu har mina två bästa vänner blivit gravida, och jag är jätteglad för deras skull, men samtidigt så blommar min egna sorg upp och jag har nog gråtit massor av kvällar nu. Jag förstår inte varför, men jag antar att all sorg har sin tid. När jag ser dem och deras gravidmagar så känner jag sorgen över att min mage är borta och mitt barn.

    Det kommer att kännas, skit rent ut sagt, många gånger, men förhoppningsvis så blir det färre och färre. Det värsta är när någon vill tala om det som har hänt med en, jag klarar inte av det utan bryter ihop.

    Massa massa kramar till dig!!!
    Beklagar sorgen över er lilla Max!
  • brunatofflor

    En massa kramar till er alla!

    I vilken vecka fick ni reda på när ni var med barn?
    Har ni tänkt något på framtiden? Kommande barn? Hur länge ska ni vänta?

    Kramar igen!

  • LindaKv

    brunatofflor: Att jobbet behöver dig? Dom kan väl sätta in en vikarie? Det handlar inte om vad jobbet vill, utan hur du känner dig, här är lite information ang. mammadagar och sjukskrivning. Hittade den på spädbarnsfonden.

    "Vid förlusten av ett litet barn eller födsel av dödfött barn, har mamman rätt till minst en månads föräldrapenning. Därefter brukar man bli sjukskriven av läkare för sorgbearbetning. Ta kontakt med ditt MVC eller din förlossningsläkare för sjukintyg.
    I lagen om allmän försäkring (AFL 4:4§) står det att " modern har rätt till föräldrapenning tidigast från och med sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse". Vidare står det att "Modern som inte har barnet i sin vård ( läs= barnet har avlidit) har rätt till föräldrapenning till och med den 29:e dagen efter förlossningsdagen". Tyvärr finns ingen sådan rättighet för pappan. Man hänvisas till sjukskrivning.
    Se mer om reglerna på Försäkringskassans hemsida"

    Har du inte fått den informationen?
    Nja, vi fick inte någon dödorsak men en bidragade tror dom. I vecka 32 så såg dom med UL att hans högra hålrum i hjärnan var vidgat. Vi fick informaion om att de var ingen fara. Hjärnan kommer till 95% att utvecklas ordentligt när han har fött. Talet och motoriken kunde vara lite sen i utvecklingen men sånt kan man ju träna. När jag födde Elliot (var i vecka 37+6dagar) så upptäckte dom att han hade ett ryggmärgsbrock. Vilket är en kompliterande sak med de hålrum dom hittade.Dom går hand i hand.. Om Elliot hade föds levande så skulle dom ha opererat honom direkt, ingen operation är 100 på nyfödda. Man kan bara spekulera, han hade kunnat sitta i rullstol som värst. Men, ingen dödsorsak som sagt. Läkaren säger att det bara var slumpen. Vi kommer få friska barn igen!
    Förresten, får jag fråga vad du heter, inte brunatofflor? ;) Vart befinner du dig i sverige?

    Milagross: VA? Vad har hänt på vägen? Jag tycker också du ska ringa till sjukhuset och begära din förlossningsjournal. Sen säg till dom att du vill träffa din dotter igen!

    Daniela01: Jag beklagar verkligen! Kan tänka mig att det är jobbigt att se gravidmagar. Man längtar tillbaka till den tiden man själv hade ett barn i magen. Jag tänkte på det att du skriver att du har svårt att prata med andra om vad som hänt er. Vill du berätta för andra? För mig så känns det så mycket bättre idag om att prata om det öppet.. Jag känner att jag är en stolt mamma som har fött en underbar pojke, de borde du också göra!!

    Kramar alla *

  • brunatofflor
    milagross skrev 2010-11-13 21:38:45 följande:
    Ja vi ringde till sjukhuset i onsdags och fick prata med barnmorskan som förlöste oss, tror jag det var iallfall. Jag sa att jag ville veta vad som kommer hända? jag bara grät i telefonen och fick knappt fram vad jag ville fråga men frågade vart fostret fanns nu och vad som skulle ske? jag minns inte riktigt men jag tyckte att hon sa att antingen hade fostret kommit tillbaka från obduktionen i göteborg eller så hade fostret kommit fram till göteborg? bara där insåg jag att jag inte skulle få se Isa igen och allt blev till en gröt. De viste redan att jag hade en tid inbokad med min Bm och de hänvisade till den tiden och om jag ville ringa dem igen så självklart fick jag ringa men de hänvisade också till tiden längre fram om en månad då proverna från obduktionen skulle vara klara! Jag är så arg över att inte ha ett endaste kort....
    Har ni långt till göteborg? Finns det ingen möjlighet att åka dit? Kanske att sjukhusfotografen tagit bilder till journalen så som de gjorde med Valter?!!  Efter att de hade obducerat Valter så fick vi se honom igen.
    De känns så fel om ni inte ska kunna få se ert barn igen!  

    Prova ring igen, för er skull. 
    Styrkekram! 
  • LindaKv

    milagross: Efter oduktionen så får SKA du få lov att träffa er dotter. Dom ska inte göra något med henne om du inte godkänt det. Har du inte kontakt med en präst på sjukhuskyrkan eller en kurator som man hjälpa dig med all kontak med förlossningsavd?

  • brunatofflor

    LindaKv: Det är så mycket runt jul och vi är så få på jobbet som vet hur allt går till. Med kassan, med alla varor vi har osv.

    Allt som har med försäkringskassan är så  rörigt så man fattar ju noll! Men lite klokare blev jag.  
    Heter Sofie, och befinner mig i Östersund. Och du nere i Skåne?! 

    Stolt. Stolt är vad vi ska vara! Att få vara mamma, fast på ett annat sätt! 

    !
     

  • PVeraB

    Pappan till barnet har rätt till 10 pappa dagar efter det barnet har skrivits ut från sjukhuset. I erat fall (och vårt) var det ju iom att barnet dog. Nu har jag inte läst hela tråden och vet sålunda inte hur länge sen ert älskade barn lämnade er. Men ville bara skriva det eftersom inte alla vet.
    Det är praxis hos FK (nästan som om det vore lag alltså) Han fyller bara i att han ska ta pappa dagar och när barnet föddes...

  • PVeraB

    äsch förlåt. För sent. Har ni fått vara hemma tillsammans ngt alls?

    Min man fick hjälp av sjukhusets kurator att fylla i papper och sköta kontakten med FK ang. pappadagarna

Svar på tråden 1 månad har gått