Skulle du behålla?

Tack!

Vet inte om jag känner mig så modig alla gånger men kärleken till min son och barnet i magen finns alltid där och det gör det hela lite lättare. De värsta stunderna önskar jag att jag aldrig valt att skaffa barn men när jag mår bra så känns det så otacksamt att tänka så. Känns som att det finns en mening med att just jag blev mamma till dem och att de kommer lära mig massor om livet. Även om det alltid gör och kommer göra ont...

håller med!!

Hur resonerar ni som skulle välja att behålla?

Nej, jag skulle inte behålla. Jag hade en bror som var allvarligt sjuk och dog vid 22 års ålder. Det vill jag aldrig någonsin utsätta någon annan för. Varken den sjuka eller dom anhöriga.

Oj, hade inte läst hela tråden. Beklagar din sons sjukdom, självklart är saken annorlunda nu när ni redan har honom. Man önskar aldrig livet ur sina barn och vill dom ju allt väl i livet. Kämpa på, det kommer tuffa stunder men också stunder av glädje. Ta vara på det goda och försök se positivt. Det är tufft, men det går. Man är så mycket starkare än man tror. Många kramar!

Nej. Det hade jag inte.

Nej, och speciellt inte eftersom barnet inte kan leva så länge....
men man vet aldrig, jag kanske hade ångrat mig om det väl kom till kritan 

Jag har hört talas om, av människor i min närhet, en vuxen man med Duchennes muskeldystrofi (som säkert är samma eller liknande sjukdom som den du beskriver). Han lever ett rikt och bra liv med och trots sin svåra sjukdom. OCH är långt över 30 år. 

Din fråga om jag skulle behålla ett sådant barn, om jag visste på förhand, är SVÅR! Om jag med hjälp av fosterdiagnostik fick veta det vecka 12-13 så skulle jag troligen göra abort. Om jag däremot fick veta först v 18-19 el när barnet nästan skulle vara livsdugligt utanför magen, är jag absolut inte säker mera. Kanske skulle jag behålla då. Tror det.

Ja, det skulle jag. Behålla, alltså.

I mitt beslut att bli gravid - jag räknar här med att det är en planerad graviditet - ingår att jag vill ha barn, inte just exakt en särskild sorts barn.

Jag undrar mer hur de resonerar som säger "jag skulle aldrig klara det". Vad gör ni om ert barn senare får eller visar sig ha en svår sjukdom?

Nästan alla funktionshinder visar sig _inte_ vid fosterdiagnostik. Väljer man att bli förälder, väljer man även möjligheten till ett funktionshindrat barn.

Hur är det med den typen av fosterdiagnostistik, är den 100%-ig? För med t.ex Downs syndrom är det väl mer en sannolikhet att barnet kommer att få sjukdomen - inte helt säkert?

Jag anser att alla liv är lika mycket värda och skulle därför behållt barnet oavsett sjukdom eller om jag visste att det bara skulle levt i ett halvår. Visst skulle det säkert varit enormt jobbigt men det finns människor som lever med otroliga sjukdomshinder som ändå lever ett rikt och tacksamt liv. Kan tipsa om Tomas Sjödins böcker, han fick själv två sjuka barn (minns inte vilken sjukdom men det var en obotlig) och ett friskt och de två sjuka dog i mitten av tonåren, men de kämpade sig igenom det.