Var behöver man läka?

Jag vet inte om det bara är jag (troligtvis är det väl det för jag är som sagt dum i huvudet) men jag får väldigt mycket överskottsenergi av graviditet, förlossning och amning. Hur blir man av med den om man ska ägna sig åt vila och återhämtning?

Men det kanske är ett I-landsproblem.

Framförallt bäckenet och muskulaturen.

Nu hade jag ju inte en helt komplikationsfri förlossning eftersom jag förlöstes med sugklocka, men jag sprack så pass lite att det nog är helt jämförbart med en komplikationsfri förlossning:

- Jag fick en blodsansamling bakom ett av stygnen i slidan, som var persikostort och infekterades två veckor efter förlossningen. Inte helt ovanligt enligt förlossningsläkaren. Jag åt två olika sorters antibiotikum och hade kvar en valnötsstor blodansamling på efterkontrollen, sex veckor efter förlossningen. Det är alltså ett hematom, ett blåmärke. Det gjorde svinont att sitta och jag satt på ena skinkan länge.

- Foglossningar kan bli värre efter en förlossning, amningshormonerna kan göra att de håller i sig, och för min del dröjde det ett halvår innan jag slutade linka fram. Jag är fortfarande, ett år efter förlossningen ganska precis, överrörlig. Jag får ont och går regelbundet till sjukgymnast på grund av att bäckenet roterar och jag pga detta får låsningar i bröstryggen.

Det måste vara ganska ovanligt att inte få några som helst besvär från rörelseapparaten av graviditet.

Så var jag också efter att ha fått min första, men nu är det 3 mån efter min andra och kroppen är fortfarande inte läkt (foglossning). Jag tror jag gjorde en rejäl miss när jag gick 4 km (mycket uppför) med bebisen i bärsjal 3 dagar efter förlossningen...

Eller så kan du försöka tänka på att du är väldigt lyckligt lottad som inte fått några som helst komplikationer? Bara genom att läsa svaren i tråden så märker man att de flesta fått ont, blivit trötta osv, alltså att du TS hör till minoritet i samhället. Man behöver inte få någon "extrem komplikation" för att behöva vila och återhämtning. Ett kejsarsnitt är inte speciellt ovanligt heller, omkring var femte förlossning är kejsarsnitt. bara som exempel, även långdragna förlossningar är vanliga, likaså blodförlust vid förlossningen.

Nu har jag varken lätta graviditeter eller en lätt förlossning i bagaget så JUST DÄRFÖR tänker jag svara dig hur uttrycket kommer till:

Från den dag jag misstänker att jag är gravid har jag ett extremt illamående som övergår i kräkningar i ungefär v.7-8 och sist höll det på till v.41 när sonen är född. Nu har jag spytt sen v.6 och spyr fortfarande i v.22 och inget hjälper.

I första graviditeten så fick jag foglossning som  var relativt hanterbar från v.20, den här gången kom den i v.10 och gjorde mig väldigt handikappad; kan inte göra särskilt mycket själv. Är jag ute så är det kryckor.

Min förlossning ja... Vi började med ett blodbad här hemma och fick ambulans och akutläkaren hit, ilfärd till förlossningen och ovisshet hurvida jag skulle få föda eller om jag skulle åka på ett snitt som jag absolut inte ville ha. 15 minuter innan sonen är född fick jag ok på en vaginal förlossning. Men eftersom sonen hjärtljud redan dippat rejält  2 gånger under den 9 timmar långa förlossningen och nu när det dippade för tredje gången under krystvärkarna behövde han bara komma ut...vilket resultera i att jag gick sönder en del.

Lägg på det psykiska som inte direkt blev tiptop för min del efter allt det här så kanske du förstår varför vissa av oss behöver vila och återhämta oss...

Vart klippt och ihopsydd på flera ställen under min första förlossning... Hade fruktansvärt ont i ca 1 mån efteråt.

Andra barnet så kände jag mig precis som vanligt efter typ 3 dagar :) Så fort de gräsliga eftervärkarna försvann... 

Jätte bra att du mått så bra efter dina förlossningar! Önskar att fler får det så. När jag ser på kvinnor i min omgivning är det inte många som haft vad du kallar en komplikationsfri förlossning(dock är förlossningarna fullt normala på läkarspråk).
 
Själv sprack jag inte alls farligt, 5 stygn utvändigt och 6 invändigt, inga sfinkter eller så. Men blev tom. avrådd från knipövningar de första veckorna. Självklart kände jag av adrenalinet och kunde inte sova första veckan trots en lång förlossning men ont i skötet och livmodern hade jag i alla fall. Tog flera veckor innan jag kunde röra mig normalt, en promenad på 2km tog över en halvtimme att gå. Funderade inte ens på löpning innan det gått 6mån.

Sen var det det här med knipet. Hade jättestark bäckenbotten innan men efter förlossningen ville jag helst inte vara för långt bort från min toa. När musklerna är så svaga ett man inte ens kan hålla sig när det är dags för nr.2 är det inte läge att lyfta tungt heller, framfall känns sådär trevligt. Lite konstigt är det att mvc inte nämnt något om återhämtnig efter förlossningen för dig, min bm ville inte ens låta mig bära barnet i bilbarnstolen när jag var där på kontroll efter sex veckor(!). Kändes kanske lite överdrivet men dom var noga med att poängtera att man inte ska lyfta i onödan.

Självklart ska man lyssna på sin egen kropp, och jag tror att det är just det många gör. Varför sitta/ligga och glo på tv/bebis hela dagarna om man inte behöver? Så kul är det inte. Tyvärr är det nog så TS att din upplevelse inte tillhör vanligheten.

Är du en "ung mamma"? Många som får barn tidigt klarar av just sådant du räknar upp. Ju yngre desto bättre, så att säga (till en viss gräns förstås). Det man då självbelåtet kan tro, är att man är starkare än andra och att de som inte klarar att göra allt egentligen är rätt ynkliga. Så kommer då bakslaget ...
Man får ett 3:e eller 4:e barn, eller man har helt enkelt hunnit bli några år äldre. Plötsligt så inser man att om man lyfter den 14 kilo tunga 2-åringen, så känns det som att hela livmodern ska trilla ut. Mycket obehaglig känsla och dessutom inget man inbillar sig. Livmodern kan faktiskt trilla ut!
Man ränner runt för mycket och struntar i att vila, och då börjar man blöda häftigt och svimmar. Lite pinsamt, ja.

Summa summarum så kan du tillhöra den promillen av kvinnor som aldrig kommer att få några problem efter en förlossning, oavsett hur gammal du blir eller hur många barn du får. Mer troligt är dock att du upptäcker att även du blir mer känslig med stigande ålder och antal barn.

Muskulaturen blir ju lite skum, ens kropps tyngdpunkt förändras ju över en natt så att säga. Min sjukgymnast (som jag fick uppsöka ) sa att det påminner om folk som går ned kraftigt i vikt på kort tid. Däremot tycker jag att det är väldigt konstigt att kvinnor inte förväntas kunna jobba alls men däremot vara hemma och kånka på en 4 kilos slapp nyfödd. (Tänker på tråden om föräldralediga pappor.)