Carloinasfam: L föddes på anna ort efter vad som var tänkt då hon kom lite tidigt och vi var bortresta, men det gick ju bra.
Vi fick vara kvar ett par dagar extra eftersom hon inte ville amma men tog flaska. Plötsligt skulle vi få åka hem- hjälp tänkte jag men det ordnar sig säker med ammning mm. Nästa sekund kom de på att hon hade hjärtfel vi blev genast skickade till hemsjukhuset.
Där blev allt mycket akut, hon var undervätskad, gått ner för mycket i vikt och då vägde hon bara 2440g när hon föddes. Hon fick åka på röntgen, ultaraljud mm listan kan göras lång. De förstod att något inte stod rätt till, barn med hjärtfel har oftast något annat så det började leta.
Vad de sa till oss var att hon var slapp i nacken men detta försvarade vi föräldrar oss med "är inte alla barn lite slappa i nacken" men de såg något mer.
Efter ca en vecka fick vi komma hem, hjärtfelet var inte så stort som de befarat men vi skulle vara uppmärksam på om hon förändrades.
Under de första månaderna var det mycket kontroller av olika slag. två mån. kontrollen på bvc tyckte de att hon inte hade någon ögonkontakt, den gången grät jag när vi gick hem :(
För ett par år sedan fick hon sin slutliga diagnos, detta kändes dock rätt så skönt eftersom vi nästan hela tiden vetat att något var det. Själva diagnosen förändrade ju igentligen ingenting. L är L ovavsätt sin diagnos och eftersom den är så ovanlig så har vi ju ingen hjälp av den ändå.
StaffenAssar: Känner igen min dotter i det du berättar, aldrig stilla, river bland saker, river sönder papper mm, hon stjärthasar en del oxå, även om hon kan gå men hon är väl så van att det går snabbare. Sista tiden har hon börjat att resa och sätta sig utan hjälp och vi är ju jätteglada för varje litet framsteg men ack så jobbigt vi har fått det här hemma. Nu kommer hon åt allt, river ner från bord, bänkar, öppnar o stänger dörrar 2000 gånger typ. Nu kan man inte gå på toaletten eller duscha om man är själv med henne.
God natt!