ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Fick min diagnos i går, blev Adhd och mild depression. Känner mig lättad över att få veta det dom jag trott. Att veta att jag inte gått runt och inbillat mig. Det här förklarar ju en hel del av mig och hur mitt liv sett ut och varför jag är som jag är och fungerar som jag gör. Att i hela mitt liv känt mig lat, rörig och annorlunda. Nu har jag fått en förklaring till varför jag inte funkar som alla runt omkring mig. Depressionen visste jag om redan men att den troligtvis förstärker mitt adhd och min energinivå.

Alla tester som psykologen gjort på mig visar utan tvivel på adhd. Och tydligen är jag ganska intelligent också .

Nu ska jag få träffa läkare också för att diskutera eventuell medicinering. Sen skulle jag få gå i någon grupp med andra som nyligen fått sin diagnos och där få mer kunskap om funktionshindret som det faktisk är och verktyg om hur man ska kunna hantera det på bästa sätt. Ska bli spännande.

Det du beskriver är precis vad jag går igenom nu. Visst är det skönt och en lättnad att få veta varför man är som man är, att man inte är dum i huvudet osv. Ska också få gå i en grupp och lära mig mer. Det är så många frågor som snurrar omkring. Man är ju nybörjare på det här. Vet inte hur det känns för dig, men jag känner det som om jag har fått en nystart i livet. Lycka till i framtiden!

Det känns verkligen som att nya dörrar öppnats för mig nu. Att det förhoppningsvis bara kan bli bättre. Min sambo tror tyvärr (och även min försäkringskasse handläggare) att nu när jag fått min diagnos kan börja med mediciner så blir allt bra... Och då känner jag bara STOP... En sak i taget. Vem har över huvud taget sagt att jag ska medicineras, det ska diskuteras med läkare men även om jag skulle gå medicin så har jag svårt att tror att det skulle bota mina svårigheter så att jag helt plötsligt klarar av en massa saker som jag ej klarat förut. Att jag helt plötsligt skulle bli väldigt ordningsam och klara av ett heltidsarbete (klarar knappt 75 % idag). Detta känns för mig väldigt främmande och nonchalant eller förminskande av mitt funktionshinder... Och den största bristen i det hela är också kunskap.

Är du säker på att du inte är jag, ha ha? Skämtar bara men det du skriver stämmer på mig så att jag tappar hakan. Jag är också tveksam till att medicinera. Det är ju inte bara tjosan hejsan ge mig en tablett så blir allt bra! Känner att jag måste få pröva mig fram i lugn och ro annars rasar jag. Har också lite problem med vissa i min omgivning när de inte förstår att allt kommer inte att bli frid och fröjd i ett nafs. Okunskapen resulterar i en del kommentarer som gör att ens funktionshinder förminskas. Värst är, tycker jag, de som viftar bort en och säger att ja, ja, ja, lite vimsiga och okoncentrerade är väl alla ibland. Man har kämpat och haft det ganska jävligt i många år och sedan när man äntligen får sin diagnos ska den ifrågasättas av en del. Det skulle underlätta med förståelse, och det finns även dem som har bemött mig jättebra och sådana som sagt att de inte vet men vill veta mer. Då känns det bra.

Jag var hos en psykiater förra veckan som ville gå vidare med den tanken att jag kanske har adhd/add.
Har tidigare fått diagnosen Dystymi, men har inte riktigt kännt mig hemma med det. Visst, jag är väldigt deprimerad väldigt ofta, och har varit sjukskriven för det det senaste året, äter också medicin för det. Men allt är inte bara svart hela tiden, ibland så är jag typ lite översprallig, pratar väldigt mycket och fort och kan få väldig ångest efteråt för att ha pratat för mycket och varit för "på".
Har svårt att bromsa mig när jag blir upprörd över nått, vilket har lett till många "förstörda" fester med vänner. 
Har alltid känt mig annorlunda, konstig, känt att jag inte riktigt hör hemma nånstanns.
Har alltid haft tics av olika slag, vilket lett till att jag ofta var retad i skolan.
Är väldigt ofta nervös och rastlös, trummar med fingrarna och skakar på benen typ hela tiden. Men samtidigt så kan jag sitta och dagdrömma länge, så jag är inte rastlös på det sättet att jag måste upp och gå omkring och röra på mig, eller att det alltid måste hända nått.
Haft sömnproblem dom senaste 35 åren. Hjärnan går på högvarv stort sett hela tiden.
Har väldigt svårt för att boka upp mig på något, ändå så gör jag det väldigt ofta, vilket leder till att jag får ringa återbud för att jag inte orkar med det pga att jag får ont i magen.
Om jag har nått bokat en dag så blir jag helt rastlös hela den dagen, går och tittar på klockan hela tiden och är nervös, även om det bara är att åka och byta däck på bilen hos verkstaden, typ.
Har också svårt att inhämta information av olika slag. När jag ska läsa en text så har jag svårt att börja från början på texten, jag flackar med blicken över hela texten, kan börja läsa mitt i texten, så det kan ta ett tag att läsa bara ett litet stycke. 
Känner väldigt ofta då jag pratar med andra människor att dom står och tänker att "vilken konstig fillur, pratar konstigt och verkar lite eljest" och sen vänder dom sig om och börjar prata med nån annan på "riktigt", för med mig var det bara typ " jaja, det blir nog bra ska du se"
Jag har en ganska jobbig uppväxt, pappa som lämnade oss när jag var två-tre år, och har inte haft kontakt med honom så mycket. Mamma som låg på psyke lite då och då och jag och syrran fick bo hos farmor och farfar, fast farmor lämnade bort mig till en bekant till henne för hon tyckte jag var för jobbig. Hon ville adoptera syrran men ville inte ha mig.
Vi flyttade väldigt mycket som små, och har gjort det hela livet stort sett. När mamma träffade sin nya man så var det ett stort misslyckande från dag ett.
Så mycket av det har kanske spelat in hur jag har mått hela mitt liv, alltid haft en klump i magen, ofta ont i huvudet, som migrän. Har kollat upp både huvudet och magen ett par ggr men dom hittar inget fel, så det beror ju på att jag mått så dåligt hela livet.
När psykiatern sa det, att jag kanske har adhd/add så tänkte jag först "va snackar han om, är han helt ute och cyklar?" Men när han sen förklarade symtomen och jag själv läste en del om det så var det som en aha-upplevelse, kändes som hela livet bara lades tillrätta, att jag äntligen började fatta varför jag mått och känt mig så konstig hela livet.
Nu har vi inte börjat utredningen än, och han sa att det kanske inte är det, men jag kände mig mer hemma med den tanken att jag skulle ha adhd än dystymi.
Ska bli spännande att se hur det går.
Det roliga är att jag satt och pratade med en ytlig bekant igår, och då sa han att han har adhd, och vi satt och jämförde våra liv och symtom och det var typ likadant. Han hade iof mycket värre uppväxt än jag, en pappa som både knarkade och söp och skulle ta livet av sig framför honom när han var liten ett par ggr, men i övrigt så var vi väldigt lika, så det lutar ju åt att jag också har det.

Ja, ville bara dela med mig av mina erfarenheter, kanske någon som känner igen sig?

Kanske ska tillägga till inlägget ovan att jag är en man född 69. Verkar mest vara kvinnor som skriver här inne.
En annan sak också, jag har en fru som verkligen förstår mig och stöttar mig till 100 % Det är jätteskönt.
Har läst en del här att några har respektive som inte förstår dom ,och det måste vara skitjobbigt.
Eller att en del tror att man blir "botad" bara för att man går hos psykolog och äter medicin. Det är sorgligt att det ska vara så.

Vill du uppdatera här och berätta hur det går för dig? Min sambo blir 30 i år och jag försöker peppa honom till att göra en ADD utredning. Lösningen nu är att jag drar i stort sett allt lass hemma vilket blir tungt när vi båda jobbar heltid. Jag vill att han ska lära sig leva efter hur han är men han är lite emot utredning. Han kan inte gå ner i tid och så länge han jobbar 100% orkar han i stort sett inget annat. Blir jättestressad av planer.

Jag känner att jag förstår honom och försöker göra mitt bästa för att hjälpa och stötta. Däremot kan det bli jobbigt från omgivningen. Folk säger till mig att 'vad lat han är' och 'varför gör du så mycket mer än honom' osv och när jag försöker förklara att vi är 99% säkra på att han har ADD, han gör inte såhär för han är dum eller ego så får jag ändå responsen 'men är han inte bara lat då!?' Känns som jag måste försvara honom hela tiden för han är inte lat, det krävs bara lite mer för att han ska göra saker.

Absolut, jag uppdaterar när jag vet mer.

Ja det är inte kul när omgivningen ifrågasätter och inte tror en.

Tycker verkligen du ska försöka övertala din sambo att göra en utredning, han skulle må så mycket bättre då, och du med. Även om det skulle visa sig att han inte har ADD så kan han kanske få hjälp ändå med vad det än kan vara han lider av. Har du förklarat för honom hur du mår? Känns som det måste göras nåt snart, innan nån av er går fullständigt in i väggen. Prata med honom om det, säg att du inte orkar längre, se honom lida och att du lider själv.

Lycka till.

Du får också uppdatera vad som händer hos er om du vill.

Oförståelse och okunskap verkar vara något som många får möta och det är som du skriver skitjobbigt. Jag är glad för din skull att din fru fattar vad det handlar om.

Ja, hon försöker förstå mig så gott hon kan, är ju inte så lätt alla gånger då man helt plötsligt från att allt är bra till att man blir skitarg och sur över....ingenting 
Usch, dom har det inte haft det lätt, min familj. Men nu när jag fattar vad det har handlat om i alla år, och jag har förklarat för delar av familjen så börjar dom också få ihop olika händelser genom åren.
Satt och förklarade för största grabben i förregår om att jag förmodligen har ADHD/ADD och om dom symtom jag har, då sa han " Ja nu fattar jag varför du har kunnat bli så otroligt arg över nått, och att du inte kunnat släppa det på flera dagar, fast jag inte ens reflekterat över att det var nått att bli arg över".

Som tur är så har jag ALDRIG blivit så arg på mina barn att jag har slagit dom, som man hört andra kan göra. Där har jag haft nån inre spärr som hjälpt till.
Men slått handen i bord och väggar och smällt igen dörrar och sparkat iväg både det ena och det andra, det har hänt.
Och sagt att folk är CP i huvet och störda för livet för att dom råkat köra om mig eller kör för sakta så att jag måste bromsa, eller att alla är idioter för att dom inte fattar det jag fattar, eller gör eller tycker som jag.
Det är ju tur att ingen av dom jag sagt det om hört, då hade man väl varit ihjälslagen i detta nu  

 Så för att uppdatera lite nu då: Jag var hos min läkare/psykiater igår, och han kom fram till efter det att jag berättat lite mer om mina symtom och hur jag haft det och upplevt det i mitt liv att jag har ADHD/ADD. 
Nu har jag aldrig varit speciellt överaktiv på det sättet att jag varit "Det omöjliga barnet som aldrig kan sitta still", men alla andra symtom som tex tics av olika slag. Alltid måste röra nån kroppsdel som fingrarna och benen pga stressad och nervös, det blir som ett tvång/tics det med. Och sen att sitta och dagdrömma, tappa koncentrationen väldigt lätt, trots att jag är mitt uppe i nån viktig arbetsuppgift som när jag gick i skolan eller då jag jobbade (är nu arbetslös/sjukskriven) och att hjärnan aldrig stannar upp, 100 tankar samtidigt dygnet runt, plus att bli arg.....ARG...."över spild mjölk"  och lite annat smått och gott. 
Allt detta gjorde iaf att jag fick börja med Conserta 18mg och att jag blev sjukskriven i två månader till att börja med, för att se hur jag reagerar på medicinen. Klarar inte av att söka jobb då alla jobb kräver att man ska vara "stresstålig, tycka om att jobba i grupp/med människor, vara utåtriktad (vilket jag orkar vara i typ fem minuter, sen blir allt svart och mulet) hantera många bollar i luften bla bla bla...." Så jag stort sett krävde att han sjukskrev mig.

Har tagit min första tablett idag, så har inget att komma med där, om biverkningar och dyligt, men jag återkommer med det.

Hur har det gått med dig och din sambo då, ADDpartner?
Har han insett att han kanske behöver en utredning? 
Lycka till iaf.