Anonym (Yrja)

Äldre 7 Dec 19:16

1488 svar

ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Hej!

Jag tänkte att vi kan ha en mötesplats för att diskutera livet med ADD/ADHD som vuxen. Både styrkor och svagheter. Bekymmer man stöter på hemma eller på jobbet. Tips på att få vardagen att fungera, mediciner, boktips osv. Hur utvecklar man de positiva sidorna?

Alla är välkomna! Med eller utan diagnos. Anonym eller inte

För att diskutera symptom på ADD hänvisar jag till den här tråden: www.familjeliv.se/Forum-4-50/m55084114.html

norrmona

Äldre 2 May 13:43

#1441

Känner igen mig i det många skriver om koncentrationsvårigheter, ljudkänslighet och att inte kunna släppa något på flera dagar som jag blivit arg över. T ex blev jag för några dagar sen utskälld av en kollega inför chefen. Även om jag klantat mig tycker jag inte att behandlingen var i proportion till det jag hade gjort. Jag har gått och ältat det där flera dagar och samtidigt insett att det hon skällde på mig för
var en ADD-grej. Hon klagade nämligen att jag inte lyssnar på det hon säger, och hon får upprepa hela tiden. Det är förmodligen sant, för min hjärna stänger av ibland om det blir för mycket, jag funkar helt enkelt inte. Jag jobbar 75% och det är just precis så att jag klarar det. Det går så mycket energi till både själva jobbet, men nästan mest till att vara social. Jag har dessutom, både hemma och på jobbet, fått klagomål på att jag påbörjar en massa saker utan att göra dom klar, och det känner jag också igen mig i. Jag kan ha fruktansvärt svårt att sparka igång mig själv att göra de mest enkla saker, men då jag väl börjar blir jag som en robot med orkanfart. Jag går an och slutar inte förrän det är klart. Det blir lite
som tunnelseende, jag ser bara det jag gör och inget annat. Jag blir oerhört stressad av två saker. 1: Då min sambo sitter och rabblar upp allt som borde göras hemma,( och som jag oftast inte klarar av) och jag vet efter våra 25 år att det mesta inte blir av. Jag blir så stressad av det att jag börjat koppla bort då han gör det. 2: Jag tycker det är jobbigt då folk kommer och hälsar på utan att ha ringt före, även om det är någon jag verkligen tycker om. Jag behöver tid för att ställa om mig om det var något annat jag hade tänkt göra. Det gäller det mesta.
Jag behöver oftast flera dagar att smälta saker som händer, även de mest triviala händelserna
Ett annat problem är min sambo som visar noll förståelse. Han tycker att allt psykiskt och terapeuter och sånt är svammel. Det är bara att "bita ihop", vilket han även sa då jag berättade om vad som hänt på jobbet. Han är för övrigt en person som gärna sopar under mattan. Om man inte låtsas om det så finns det inte.
Jag är också väldigt ljudkänslig för t ex högt ljud på teven, hundarna som dricker, pappersprassel, män med djup röst som pratar högt o s v.
Jag har också svårt för beröring, av främst folk jag inte känner, men även min familj. T o m min syster sa att hon märkt det.
Jag har svårt att ta motgångar, jag har låg mental styrka, vilket tydligen också är typiskt för ADD. Min terapeut sa att jag nästan låg mot asbergershållet.
Ytterligare en sak är att jag inte är så förtjust i att resa utomlands. För det första blir jag otroligt stressad av flygplatser, jag blir alldeles snurrig i huvudet av all information. och när jag väl kommit på plats kan jag inte slappna av för att det
är en helt ny plats med folk jag inte känner, jag behöver några dagar att anpassa mig, och då är det nästan dags att fara hem om man nu är på en vanlig veckocharter. Det sista jag ska ta upp är hur jobbigt det är i olika sociala sammanhang t ex ett bröllop. Jag har svårt med hur jag ska bete mig och läsa av etiketten och prata avslappnat med folk jag inte känner. Jag är väldigt obekväm ¨på såna tillställningar. Det enda sättet att slappna av är tyvärr att dricka.

pinjong

Äldre 5 May 10:58

#1442

norrmona skrev 2015-05-02 13:43:58 följande:

Känner igen mig i det många skriver om koncentrationsvårigheter, ljudkänslighet och att inte kunna släppa något på flera dagar som jag blivit arg över. T ex blev jag för några dagar sen utskälld av en kollega inför chefen. Även om jag klantat mig tycker jag inte att behandlingen var i proportion till det jag hade gjort. Jag har gått och ältat det där flera dagar och samtidigt insett att det hon skällde på mig för
var en ADD-grej. Hon klagade nämligen att jag inte lyssnar på det hon säger, och hon får upprepa hela tiden. Det är förmodligen sant, för min hjärna stänger av ibland om det blir för mycket, jag funkar helt enkelt inte. Jag jobbar 75% och det är just precis så att jag klarar det. Det går så mycket energi till både själva jobbet, men nästan mest till att vara social. Jag har dessutom, både hemma och på jobbet, fått klagomål på att jag påbörjar en massa saker utan att göra dom klar, och det känner jag också igen mig i. Jag kan ha fruktansvärt svårt att sparka igång mig själv att göra de mest enkla saker, men då jag väl börjar blir jag som en robot med orkanfart. Jag går an och slutar inte förrän det är klart. Det blir lite
som tunnelseende, jag ser bara det jag gör och inget annat. Jag blir oerhört stressad av två saker. 1: Då min sambo sitter och rabblar upp allt som borde göras hemma,( och som jag oftast inte klarar av) och jag vet efter våra 25 år att det mesta inte blir av. Jag blir så stressad av det att jag börjat koppla bort då han gör det. 2: Jag tycker det är jobbigt då folk kommer och hälsar på utan att ha ringt före, även om det är någon jag verkligen tycker om. Jag behöver tid för att ställa om mig om det var något annat jag hade tänkt göra. Det gäller det mesta.
Jag behöver oftast flera dagar att smälta saker som händer, även de mest triviala händelserna
Ett annat problem är min sambo som visar noll förståelse. Han tycker att allt psykiskt och terapeuter och sånt är svammel. Det är bara att "bita ihop", vilket han även sa då jag berättade om vad som hänt på jobbet. Han är för övrigt en person som gärna sopar under mattan. Om man inte låtsas om det så finns det inte.
Jag är också väldigt ljudkänslig för t ex högt ljud på teven, hundarna som dricker, pappersprassel, män med djup röst som pratar högt o s v.
Jag har också svårt för beröring, av främst folk jag inte känner, men även min familj. T o m min syster sa att hon märkt det.
Jag har svårt att ta motgångar, jag har låg mental styrka, vilket tydligen också är typiskt för ADD. Min terapeut sa att jag nästan låg mot asbergershållet.
Ytterligare en sak är att jag inte är så förtjust i att resa utomlands. För det första blir jag otroligt stressad av flygplatser, jag blir alldeles snurrig i huvudet av all information. och när jag väl kommit på plats kan jag inte slappna av för att det
är en helt ny plats med folk jag inte känner, jag behöver några dagar att anpassa mig, och då är det nästan dags att fara hem om man nu är på en vanlig veckocharter. Det sista jag ska ta upp är hur jobbigt det är i olika sociala sammanhang t ex ett bröllop. Jag har svårt med hur jag ska bete mig och läsa av etiketten och prata avslappnat med folk jag inte känner. Jag är väldigt obekväm ¨på såna tillställningar. Det enda sättet att slappna av är tyvärr att dricka.

Känner igen mig i det att det tar fruktansvärt mycket kraft att vara social. Jag är känd som en som är väldigt trevlig och just social, har lätt för att prata med andra människor och är alltid glad och skrattar mycket. Men det är just det, det tar en sån enorm energi ur mig att jag sjunker snabbt ner i en svacka och blir väldigt låg, nedstämd och trött. Om man är ett gäng som träffas och ska ha fest, grilla tex så är dom allra flesta i samma sinnesstämning hela tiden, glada och pratiga, ja som vanligt, medans jag, timmarna innan vi kommer dit har gått hemma och varit stressad över att vi ska iväg, nervös innför alla människor, trots att det är "bästa-polare-gänget", fått ont i magen och tvungen att gå på toa några ggr. När vi sen kommer dit så-på med det stora Jag-Mår-Bra-Och-Är-Jätteglad-Och-Trevlig-Och-Allt-Är-Som-Vanligt-Leende. Tar några bira och hoppas på att jag orkar hålla uppe den fasade denna kväll också, och hoppas på att det inte blir några diskussioner om nått som får mig att bli inte kunna bromsa mig, utan bli förb___d och hålla på min sak, även om jag innerst inne vet att jag har fel, och få ångest dagen efter över att jag "förstörde" stämningen, IGEN, att jag pratade för mycket och för fort, IGEN.
Som du också skriver så får alkoholen mig att slappna av, men även då känner jag att jag ofta blir väldigt ivrig då jag pratar, vill få fram det jag vill säga på en gång så det blir lätt forserat och slarvigt tal, missar en del ord och stammar på en del ord och ljudelser. Försöker att lugna ner mig, men det går inte.
Så är det även då jag inte dricker, att jag pratar fort och slarvigt, blir så ivrig och stammar på vissa stavelser och det är då jag känner att andra tycker jag är konstig och lite annorlunda.
Alkoholen hjälper mig att hålla uppe den glada fasaden längre än utan alkohol.
Fast även om jag ser ut att vara glad och uppåt så känner jag inne i mig att jag inte är det, känner mig ensam fast vi är bland vänner, känner mig ledsen fast alla är glada, jag kan skratta fast inne i mig så gråter jag.
Är så utan alkohol också, men som sagt, kan dölja det längre med några bira.

Jag körde taxi några månader förra året, och det var nog det värsta jag gjort.
Älskar att köra bil, men när du har kunder i bilen så måste du vara glad och social och det är ju jag specialist på, i typ fem minuter. Efter varje kund så kände jag mig helt slut och blev nedstämd och ledsen, tills det var dags för klister igen, på med det glada leendet och övertrevligheten. Jag orkade inte längre än ett par månader, allt blev bara mörkare och mörkare inom mig, så en natt ringde jag chefen och sa att jag inte orkade längre, ställde in taxibilen i garaget och åkte hem.
Sen dess har jag varit sjukskriven pga depression och utmattning.
Min sjukskrivning upphörde för några månader sen och jag skulle börja söka jobb igen, men kände direkt då jag satte mig framför datorn och skulle börja kolla jobb att det inte funkade. Blev stressad och fick ont i magen, nervös och kunde knappt läsa om vad alla jobb handlade om, blicken flackar fram och tillbaka på skärmen och jag blir oerhört lätt distraherad på all annan text än just den texten jag måste läsa just då.
Plus att alla jobb KRÄVER att du ska vara stresstålig

och vara utåtriktad

, gilla att arbeta i grupp

och ÄLSKA utmaningar

Nu då jag fått diagnosen ADHD/ADD känner jag mig mycket lugnare och gladare. Börjar äntligen fatta varför jag varit som jag varit och mått som jag mått hela mitt liv, även om det finns mycket från min uppväxt som påverkat mig negativt och som jag måste få hjälp med att bearbeta.
Men fattar också att det inte finns nått botemedel mot ADHD, man måste helt enkelt lära sig leva med det, och få alla i sin omgivning att FATTA det också.

En intressant sak är att då jag pratade med morsan om att jag fått den diagnosen så sa hon först att " det hade jag aldrig kunnat gissa, du som varit så lugn när du var liten" Men sen när jag förklarade hur jag känt och tänkt och upplevt hela livet, och förklarade mina symtom så började hon känna igen sig mer och mer i det, att hon känt likadant i många saker, så vi kom fram till att hon förmodligen också har ADHD/ADD.
Läkaren sa nämligen att det i dom flesta fall är ärftligt, och jag har ingen aning om hur min pappa är, har inte haft kontakt med honom under mitt liv, så det är nog från mamma jag fått det.

Tycker det är synd om dig att din partner inte verkar förstå dig, det blir så mycket lättare för er bägge, men framför allt dig om han vill ta sig tid att sätta sig in i hur det är att ha ADHA/ADD, så han kan förstå dig bättre.
Jag har tur att min fru verkligen fattar vad det handlar om, hon har läst en del om det nu då jag fått diagnos, just för att kunna förstå mig bättre, och det är skönt för oss bägge.

Jag blev sjukskriven igen över sommaren så att jag kan prova medicinen i lugn och ro och kan få ordning på alla tankar i huvudet som snurrat i hundra km/h hela livet.

Förresten, att din kollega skällde ut dig inför chefen kanske är ett tecken på att HON har ADHD+++

Usch, nu blev det ett låångt inlägg, IGEN

Anonym (ADDpartner)

Äldre 5 May 11:11

#1443

Pinjong - jag har inte riktigt vågat ta upp ämnet än. Känns som det inte kommit något bra tillfälle. Det är himla känsligt och han blir liksom lite nedstämd och ledsen när vi pratar om det.. och just nu har det varit väldigt mycket runtomkring så han är ganska slut om kvällarna. Eller ja, väldigt mycket, men för honom är det det.

Ni som skriver om att ni blir helt slut av att träffa folk - min sambo är precis likadan. Och som nu när det har varit flera olika krav på honom på olika sätt nästan isolerar han sig här hemma. Hans kompisar börjar fråga mig vart han tagit vägen och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Han orkar helt enkelt inte träffa någon på helgerna för jobb och livet tar hans energi på veckorna. Jag funkar nästan tvärtom, jag känner liksom "Äntligen är det helg! Nu kan jag träffa och prata med alla jag inte hunnit med under veckan! Komma hemifrån och bara vara social!" Men min sambo stannar hemma, tittar på serier för han orkar inget mer, vill inte ens att folk kommer hem för han tycker det blir så jobbigt. :/

pinjong

Äldre 5 May 14:00

#1444

Anonym (ADDpartner) skrev 2015-05-05 11:11:46 följande:

Pinjong - jag har inte riktigt vågat ta upp ämnet än. Känns som det inte kommit något bra tillfälle. Det är himla känsligt och han blir liksom lite nedstämd och ledsen när vi pratar om det.. och just nu har det varit väldigt mycket runtomkring så han är ganska slut om kvällarna. Eller ja, väldigt mycket, men för honom är det det.

Ni som skriver om att ni blir helt slut av att träffa folk - min sambo är precis likadan. Och som nu när det har varit flera olika krav på honom på olika sätt nästan isolerar han sig här hemma. Hans kompisar börjar fråga mig vart han tagit vägen och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Han orkar helt enkelt inte träffa någon på helgerna för jobb och livet tar hans energi på veckorna. Jag funkar nästan tvärtom, jag känner liksom "Äntligen är det helg! Nu kan jag träffa och prata med alla jag inte hunnit med under veckan! Komma hemifrån och bara vara social!" Men min sambo stannar hemma, tittar på serier för han orkar inget mer, vill inte ens att folk kommer hem för han tycker det blir så jobbigt. :/

Fast att ha ADHA/ADD betyder ju inte att man är dum i huvet eller att man fattar trögt. Man får ingen stämpel på sig där det står "Se upp alla, här kommer det en dumskalle som inte fattar nått. Passa er för honom, man vet aldrig vad han kan hitta på".
Men att få rätt diagnos, om nu din sambo verkligen har ADHD/ADD kommer ju hjälpa honom att inse sina begränsningar och fatta VARFÖR han känner som han gör, och att han har rätt till att få ta det lugnt när han känner att han behöver det.
Om han går med på att göra en utredning så kommer det ju bli lättare att förklara för era vänner att han inte bara är lat, utan faktiskt har en funktionsnedsättning som gör honom till den han är.
En utredning behöver inte ta så lång tid, beror mycket på hur öppen man är med sina symtom, att man förklarar för läkaren exakt hur man känner och tänker, och gärna överdriva lite, för jag har märkt att då jag pratat med läkare om hur jag mått i mitt liv, innan jag nu fick veta att jag har ADHD, så har jag haft en tendens att bagatellisera lite. Dom har frågat mig hur jag mår, och jag har svarat, " jo det är väl bra. Lite nere ibland och smått deprimerad, men inget allvarligt". Sen när jag gått därifrån tänka att " va i hela friden sa jag? Jag är ju så tokdeppad och skitnere att jag inte ens klarar av att jobba längre..."
Det är nog typiskt oss svenskar över lag, att alltid säga att " jo det är bara bra" fast man nyss var nära döden, typ.

Nu menar jag inte att man ska hitta på symtom, men gärna överdriva dom man har lite, för då brukar man hamna ganska nära sanningen när man går därifrån.
Det underlättar att skriva ner hur man känner och tänker, vilka symtom man har och så när man är hemma i lugn och ro, för det är så lätt att glömma vissa saker när man väl sitter där hos doktorn.
Jag gjorde det, så jag fick läsa lappen så diskuterade vi kring den.

Känner igen mig i det jobbiga att träffa vänner. Att planera saker är skitjobbigt, men att göra saker spontant kan vara lättare, för då hinner man inte stressa upp sig.
Som igår, jag sa till frugan att "nej nu drar vi till IKEA" så gjorde vi det och det gick jättebra. Hade vi planerat det några dagar innan så hade jag förmodligen inte orkat åka, med allt folk och stress som kan finnas där.
Kanske att du kan försöka att hitta på nått spontant, som att "kom, vi går vi till den och den och tar en fika." Eller bara du och han tar en fika på stan själva. Nu kanske du redan försöker med det, inte vet jag, men bara ett förslag.
Men just det med att planera saker är riktigt jobbigt för dom flesta av oss med ADHD/ADD.

Anonym (Lisaflisa)

Äldre 5 May 14:27

#1445

pinjong skrev 2015-05-05 14:00:50 följande:

Fast att ha ADHA/ADD betyder ju inte att man är dum i huvet eller att man fattar trögt. Man får ingen stämpel på sig där det står "Se upp alla, här kommer det en dumskalle som inte fattar nått. Passa er för honom, man vet aldrig vad han kan hitta på".
Men att få rätt diagnos, om nu din sambo verkligen har ADHD/ADD kommer ju hjälpa honom att inse sina begränsningar och fatta VARFÖR han känner som han gör, och att han har rätt till att få ta det lugnt när han känner att han behöver det.
Om han går med på att göra en utredning så kommer det ju bli lättare att förklara för era vänner att han inte bara är lat, utan faktiskt har en funktionsnedsättning som gör honom till den han är.
En utredning behöver inte ta så lång tid, beror mycket på hur öppen man är med sina symtom, att man förklarar för läkaren exakt hur man känner och tänker, och gärna överdriva lite, för jag har märkt att då jag pratat med läkare om hur jag mått i mitt liv, innan jag nu fick veta att jag har ADHD, så har jag haft en tendens att bagatellisera lite. Dom har frågat mig hur jag mår, och jag har svarat, " jo det är väl bra. Lite nere ibland och smått deprimerad, men inget allvarligt". Sen när jag gått därifrån tänka att " va i hela friden sa jag? Jag är ju så tokdeppad och skitnere att jag inte ens klarar av att jobba längre..."
Det är nog typiskt oss svenskar över lag, att alltid säga att " jo det är bara bra" fast man nyss var nära döden, typ.

Nu menar jag inte att man ska hitta på symtom, men gärna överdriva dom man har lite, för då brukar man hamna ganska nära sanningen när man går därifrån.
Det underlättar att skriva ner hur man känner och tänker, vilka symtom man har och så när man är hemma i lugn och ro, för det är så lätt att glömma vissa saker när man väl sitter där hos doktorn.
Jag gjorde det, så jag fick läsa lappen så diskuterade vi kring den.

Känner igen mig i det jobbiga att träffa vänner. Att planera saker är skitjobbigt, men att göra saker spontant kan vara lättare, för då hinner man inte stressa upp sig.
Som igår, jag sa till frugan att "nej nu drar vi till IKEA" så gjorde vi det och det gick jättebra. Hade vi planerat det några dagar innan så hade jag förmodligen inte orkat åka, med allt folk och stress som kan finnas där.
Kanske att du kan försöka att hitta på nått spontant, som att "kom, vi går vi till den och den och tar en fika." Eller bara du och han tar en fika på stan själva. Nu kanske du redan försöker med det, inte vet jag, men bara ett förslag.
Men just det med att planera saker är riktigt jobbigt för dom flesta av oss med ADHD/ADD.

Jag ska försöka uttrycka för försiktigt och med respekt för jag vill inte slå mig för bröstet och påstå att jag vet bäst, men: att ha adhd/add kan innebära att man fattar trögt, eller mer korrekt uttryckt har kognitionsproblem. Det kan ta längre tid att lära sig saker och det kan tolkas som att man är dum i huvudet. Att vara dum i huvudet ger en inga stjärnor i kanten i vårt samhälle, men om man kan förklara att anledningen till att jag inte hänger med är att jag har en funktionsnedsättning kan det leda till att man möts av större förståelse. Så har det varit för mig, men jag vet att alla är olika. Att överdriva symptomen vid en utredning, är det verkligen en bra idé? Utredningen ska ju leda fram till en riktig diagnos och om symptomen "inte räcker till" så är det kanske inte adhd/add man har och då kan man ju inte få rätt hjälp med sina problem.

pinjong

Äldre 5 May 22:51

#1446

Anonym (Lisaflisa) skrev 2015-05-05 14:27:20 följande:

Jag ska försöka uttrycka för försiktigt och med respekt för jag vill inte slå mig för bröstet och påstå att jag vet bäst, men: att ha adhd/add kan innebära att man fattar trögt, eller mer korrekt uttryckt har kognitionsproblem. Det kan ta längre tid att lära sig saker och det kan tolkas som att man är dum i huvudet. Att vara dum i huvudet ger en inga stjärnor i kanten i vårt samhälle, men om man kan förklara att anledningen till att jag inte hänger med är att jag har en funktionsnedsättning kan det leda till att man möts av större förståelse. Så har det varit för mig, men jag vet att alla är olika. Att överdriva symptomen vid en utredning, är det verkligen en bra idé? Utredningen ska ju leda fram till en riktig diagnos och om symptomen "inte räcker till" så är det kanske inte adhd/add man har och då kan man ju inte få rätt hjälp med sina problem.

Ok, kanske lät lite konstigt när jag skrev att man ska överdriva sina symtom, men som jag också skrev så har en del en tendens att när man ska förklara för nån annan hur man egentligen mår så gör man det med en underdrift, man är rädd att VERKLIGEN säga hur det EGENTLIGEN är. Man vill inte gnälla i onödan, eller man kanske skäms över att man mår dåligt. Om man gör det inför läkaren så får man ju inte heller rätt vård. Som jag skrev att jag har gjort några ggr då jag varit hos olika läkare och psykiater, har inte riktigt sagt allt, exakt hur jag känner och vilka symtom jag haft, just pga att jag alltid haft svårt för att prata känslor. Har jag ont i huvudet eller magen så kan jag förklara det, och det känns inte konstigt, men just med känslor är det annorlunda.

Och hennes sambo som jag skrev till har tydligen svårt för det, och då kanske han verkligen måste anstränga sig, kanske överdriva lite för att verkligen få fram hur han egentligen mår.

Om han överdriver lite så kommer han kanske närmare den riktiga sanningen om hans mående än om han sitter där och skäms och känner sig oerhört obekväm , då är det kanske lätt att bara säga att "äsch, det är nog inte så farligt när jag tänker efter, jag är nog bara lite trött".

Då får han ju aldrig nån hjälp.

Och att överdriva lite betyder ju inte att man säger att man har symtom som man egentligen inte har, då ljuger man ju och som du säger kanske inte får rätt slags hjälp.

Anonym (Lisaflisa)

Äldre 5 May 23:12

#1447

pinjong skrev 2015-05-05 22:51:17 följande:

Ok, kanske lät lite konstigt när jag skrev att man ska överdriva sina symtom, men som jag också skrev så har en del en tendens att när man ska förklara för nån annan hur man egentligen mår så gör man det med en underdrift, man är rädd att VERKLIGEN säga hur det EGENTLIGEN är. Man vill inte gnälla i onödan, eller man kanske skäms över att man mår dåligt. Om man gör det inför läkaren så får man ju inte heller rätt vård. Som jag skrev att jag har gjort några ggr då jag varit hos olika läkare och psykiater, har inte riktigt sagt allt, exakt hur jag känner och vilka symtom jag haft, just pga att jag alltid haft svårt för att prata känslor. Har jag ont i huvudet eller magen så kan jag förklara det, och det känns inte konstigt, men just med känslor är det annorlunda.

Och hennes sambo som jag skrev till har tydligen svårt för det, och då kanske han verkligen måste anstränga sig, kanske överdriva lite för att verkligen få fram hur han egentligen mår.

Om han överdriver lite så kommer han kanske närmare den riktiga sanningen om hans mående än om han sitter där och skäms och känner sig oerhört obekväm , då är det kanske lätt att bara säga att "äsch, det är nog inte så farligt när jag tänker efter, jag är nog bara lite trött".

Då får han ju aldrig nån hjälp.

Och att överdriva lite betyder ju inte att man säger att man har symtom som man egentligen inte har, då ljuger man ju och som du säger kanske inte får rätt slags hjälp.

Nu fattade jag vad du menar, och jag håller med för jag känner ju igen det där fast det inte klingade till i skallen när jag läste först. Jag har också suttit hos läkare och inte vågat vräka ur mig, då är det ju bättre att ta i ordentligt för då blir det ju rätt automatiskt! Ska göra så i fortsättningen och jag får tacka för tipset!

Anonym (ADDpartner)

Äldre 6 May 00:28

#1448

TACK för dom kloka orden! Du hjälpte mig en hel del både hur jag ska säga och själv tänka. Jag har nog tagit åt mig av hans "har jag en diagnos är det fel på mig"-tänk. Visst är han annorlunda men det kan ju faktiskt bara bli bättre av att få hjälp. Inte bara att vi förstår varandra bättre utan jag vill ju att han verkligen ska MÅ bättre oxå. Måste vara jättejobbigt att bli så stressad av vardagen som han blir.

Känner igen det du säger om spontanitet. Så som du gjorde pinjong med ikea är så typiskt min sambo!! Nu när du säger det så funkar det oftast bättre att planera i sista sekund. Vissa saker, som han måste göra, vill han veta för att liksom kunna planera att helst inte göra något dagen innan o dagen efter. Men som att bara hälsa på någon kanske jag skulle stå på mig lite mer? Istället för att fråga om vi ska åka till nån så säger jag Nu åker vi till XX? Värt ett försök :)

pinjong

Äldre 6 May 11:46

#1449

Anonym (Lisaflisa) skrev 2015-05-05 23:12:03 följande:

Nu fattade jag vad du menar, och jag håller med för jag känner ju igen det där fast det inte klingade till i skallen när jag läste först. Jag har också suttit hos läkare och inte vågat vräka ur mig, då är det ju bättre att ta i ordentligt för då blir det ju rätt automatiskt! Ska göra så i fortsättningen och jag får tacka för tipset!

Just precis, "ta i ordentligt" var bra formulerat, ända nere från stortån ;))
Man förstår ju läkaren också, om man bokat tid hos honom, en psykiater i dom flesta fall, då verkar det ju vara nått allvarligt, och så sitter man och säger " jo, ja, nä men det är väl ok, lite trött ibland. Jo visst kan jag vara lite nere, känna mig lite hängig ibland. Kanske inte orkar lika mycket som förr. Ja, lite stressad kan jag nog bli.....ibland. Kanske avbokar inplanerade saker....ibland". När i själva verket detta förb... "IBLAND" är DAGLIGEN. Då blir det ju inte lätt för en läkare att veta hur han ska göra.

Så dagens tips till oss HÄRLIGA, UNDERBARA, OVÄRDERLIGA, OSKATTBARA ADHD/ADD:are får bli.....TA I ORDENTLIGT

pinjong

Äldre 6 May 13:35

#1450

Anonym (ADDpartner) skrev 2015-05-06 00:28:30 följande:

TACK för dom kloka orden! Du hjälpte mig en hel del både hur jag ska säga och själv tänka. Jag har nog tagit åt mig av hans "har jag en diagnos är det fel på mig"-tänk. Visst är han annorlunda men det kan ju faktiskt bara bli bättre av att få hjälp. Inte bara att vi förstår varandra bättre utan jag vill ju att han verkligen ska MÅ bättre oxå. Måste vara jättejobbigt att bli så stressad av vardagen som han blir.

Känner igen det du säger om spontanitet. Så som du gjorde pinjong med ikea är så typiskt min sambo!! Nu när du säger det så funkar det oftast bättre att planera i sista sekund. Vissa saker, som han måste göra, vill han veta för att liksom kunna planera att helst inte göra något dagen innan o dagen efter. Men som att bara hälsa på någon kanske jag skulle stå på mig lite mer? Istället för att fråga om vi ska åka till nån så säger jag Nu åker vi till XX? Värt ett försök :)

Åhh, tack själv, inte ofta man får höra att man säger "kloka ord" ;))
Bara kul att få hjälpa nån.
Fast en sak tänkte jag på, det där med "har jag en diagnos är det fel på mig-tänket" I mitt fall så blev det nog annorlunda då jag fick min diagnos, att då ÄNTLIGEN fick jag svart på vitt på att det INTE är mig det är fel på. Förstår du hur jag menar?
Det är ju inte mitt fel att jag har ADHD, det är ju förmodligen nått jag ärft av min mor och inte kunnat påverka själv.
Det är min ADHD som gör att jag är som jag är, inte orkar lika mycket som andra, inte klarar av att planera saker, blir oerhört stressad av i stort sett ingenting, blir arg över det samma, dvs...ingenting och det kan hålla i sig i dagar att jag går och maler över att "den där idioten inte fattar nånting", att jag måste ha några dagar/veckor på mig innan jag får upp den där nya hyllan vi köpt, eller att det tar några timmar innan jag tar mig för att tömma diskmaskinen pga att jag helt enkelt inte orkar osv osv.
Hade jag varit fullt frisk och ändå varit sån jag beskrev, ja då hade jag förmodligen bara varit lat och bortskämd och det hade varit mitt fel och jag hade fått rycka upp mig.
Så kanske det blir så i din sambos fall också, att om han får en diagnos så kan han slappna av och tänka att det INTE är han det är fel på.

Jag har gått omkring i hela mitt liv och känt mig annorlunda och konstig, känt att det är nått som inte stämmer. Varför har jag aldrig fått min vardag att gå ihop? Varför har jag haft en sån klump i magen, sån ångest när jag suttit med familjen framför teven att jag börjat kallsvettats och sagt "nä nu måste jag på toan" för att där inne slagit mig själv på benen och knytit nävarna så hårt att dom blev vita och bara suttit på toastolen och gungat fram och tillbaks och dunkat näven i huvudet för att sen tvätta av ansiktet och låtsats som ingenting, för att tio minuter senare göra samma sak igen.
Varför har jag fått så ont i magen bara av att vi har bjudit hem några vänner, eller för att vi ska till dom?
Varför har jag alltid känt det som att alla jag pratar med står och tänker då jag pratar att "vad konstig han är. Pratar konstigt och fort och verkar allmänt....konstig"
Varför har jag stått och sett på folk som pratar med mig att deras mun rör sig men jag hör inte vad dom säger, får inte in det i mitt huvud?
Varför har jag dyrt och heligt lovat bort mig själv till diverse flyttar och annat som folk jag känner frågat om bara för att när dagen väl kommer ringa återbud för jag har ont i magen, trots att min fru sagt " ska du verkligen boka det där? Du vet ju hur det blir" Fast jag sagt att "äsch, det är ju bara en flytt, en lampa som ska upp, ska ju bara byta däck på hennes bil, hon vill ju bara ha hjälp med datorn..."
Varför har jag i alla år vankat fram och tillbaks hela förmiddagen och oroligt väntat på att åka till jobbet och inte orkat göra nått då jag jobbade skift när alla andra jobbarkompisar gjorde både det ena och det andra, fikade på stan med nån, tvättade bilen, kollade film, bara kopplade av, passade på att boka tvätt-tid osv.
Varför har alla sagt att jag är så glad och possitiv, utåtriktad och trevlig när jag inom mig känt att jag går av när som helst, det har bokstavligt talat brännt inne i mig. Fast jag har mått så dåligt att jag svettats så har jag alltid haft det där äckliga flinet på läpparna, "Dom ska minnsan inte få se hur jag mår".
Listan kan göras hur lång som helst.

Allt detta gjorde att jag till slut inte orkade längre, kroppen sa ifrån. Jag började må sämre och sämre psykiskt, allt blev mörkt och svart runt omkring mig.
Fick högt blodtryck och yrsel, konstiga humörsvängningar- först skitförbannad sen ledsen och började gråta för att sen bli helt slut i kroppen.
Jag gick hos olika beteendevetare och psykiaters och började med antidepp-piller. Fick diagnosen "Kronisk depression" och slutade sen min anställning efter 25 år, kunde inte fortsätta jobba.
Men jag kände mig aldrig riktigt hemma med den diagnosen, "Kronisk depression".
Men då jag fick diagnosen ADHD var det som om jag äntligen hittat hem. Nu ÄNTLIGEN fattar jag hela mitt liv, varför jag mått som jag gjort och känt mig som jag gjort alla dessa år.

Skriver detta för att det kanske kan hjälpa dig ännu mer, och se hur viktigt det är att man söker hjälp i rätt tid, innan det går för långt. Kroppen har en gräns och om man inte gör nått så närmar man sig den gränsen för varje dag som går, tills man PANG....oj, där var visst en vägg ivägen.

Vill inte skrämma upp dig, bara hjälpa ;)

ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

INNEHÅLL