Hej!
Jag tänkte att vi kan ha en mötesplats för att diskutera livet med ADD/ADHD som vuxen. Både styrkor och svagheter. Bekymmer man stöter på hemma eller på jobbet. Tips på att få vardagen att fungera, mediciner, boktips osv. Hur utvecklar man de positiva sidorna?
Alla är välkomna! Med eller utan diagnos. Anonym eller inte 
För att diskutera symptom på ADD hänvisar jag till den här tråden: www.familjeliv.se/Forum-4-50/m55084114.html
Jag är så glad att jag hittat den här tråden. Och jag är så glad att du har ordens gåva pinjong att beskriva. Lite konstigt att skriva med dig för det är som att skriva med min sambo. Liksom dig är han jätteduktig på att förklara känslor och situationer väldigt.. ja vad ska man säga? Man förstår verkligen vad du menar! Och att du beskriver så många olika situationer och känslor inför det - jag blir mållös.
Jag menade såklart inte att det är fel att ha en diagnos. Hoppas du inte tog det så! Det är nog han som känner mycket så kring ADD. När jag hittade all info så kände jag en stor lättnad. Vad skönt! Han lägger inte allt på mig för han är lat! Han brusar inte upp så väldigt lätt för han är dum. Han säger inte saker för att tänka sen för att han är elak. Han lägger inte alla saker på hög för att jävlas - han har ju exakt koll på sakerna så. Han skjuter på att ringa viktiga samtal in i det längsta men inte för han struntar i det - han tycker verkligen bara det är SÅ jobbigt. Jag har heller aldrig mött en människa innan som faktiskt släpper allt på 0 sek om jag känslomässigt behöver honom. Han kan förklara beteenden och känslor på ett sätt jag inte varit med om och aldrig tänkt på. Som för honom är självklara. Han har ett intresse för psykologi och människors beteende så ni kan ju tänka att han läst på myyyycket om ämnet :)
Jag uppdaterar igen när jag pratat med honom om utredning!
Förresten pinjong, har du alltid haft väldigt höga krav på dig själv?
Det här med att vara social men att bli helt slut av att umgås med mycket folk. Jag avskyr fester! Det kan vara skoj den första kvarten sen vill jag bara hem för jag orkar inte prestera och vara uppåt och glad och tjosan hejsan nu ska vi dricka mer vin och sedan ska det dansas in på småtimmarna. Jag blir helt urlakad! Folk gapskrattar högre och högre, musiken dånar och alla blir så där utagerande och ska ha så jäkla kul! Det lyser ur ögonen på dem och jag vill bara smita ut bakvägen. Har fått lära mig att vi med adhd/add har mycket lägre energinivåer samtidigt som det krävs mycket mer energi av oss för att hålla oss uppe. Inte konstigt att man blir trött. Tidigare såg jag på mig själv som en torr tråkmåns som inte kunde förmå mig att ha kul på fester, idag vet jag varför och att jag inte är en tråkmåns. Det är en lättnad.
Pinjong- du hade rätt om min kollega som skällde ut mig inför min chef- hon har
ADHD, det var pricksäkert. Det du skrev om fester känner jag igen, även om jag kanske inte får ont i magen, men efter ett tag på festen är jag mest en iakttagare, jag tittar på dom andra och undrar hur dom orkar. Jag har även drabbats av humörsvängningar, och fått depressioner då och då. Jag har varit arbetslös under lång tid och inne i Fas-3 träsket fram till för 7 månader sen då jag började där jag är nu, och då jag var i Fas3 DÅ mådde jag skit, riktigt dåligt, samtidigt som det var fruktansvärt att söka jobb, det kändes inte som om jag kunde leva upp till all flexibilitet och stresstålighet som dom efterfrågade. Det värsta var att de flest jobben var på heltid, och det klarar jag inte mentalt, det funkar bara inte, och det är en av anledningarna till att jag vill få diagnosen på papper- jag vill ha en arbetshinderskod på AF om jag ska söka jobb i framtiden, som visar att jag inte kan jobba heltid. Då jag fick jobbet jag har nu började jag faktiskt må betydligt bättre.
Som du kan jag varva upp mig själv och prata fort och osammanhängande om jag ska berätta något, jag kan liksom inte hejda mig själv. Jag kommer in i något slags mentalt forcerat tillstånd, och jag måste vara mycket självmedveten för att inte hamna är, tänka mig för. En annan anledning till att jag vill ha diagnosen på papper är att jag vill få verktyg att hantera olika situationer. jag är inte intresserad av mediciner.
Pinjong- du hade rätt om min kollega som skällde ut mig inför min chef- hon har
ADHD, det var pricksäkert. Det du skrev om fester känner jag igen, även om jag kanske inte får ont i magen, men efter ett tag på festen är jag mest en iakttagare, jag tittar på dom andra och undrar hur dom orkar. Jag har även drabbats av humörsvängningar, och fått depressioner då och då. Jag har varit arbetslös under lång tid och inne i Fas-3 träsket fram till för 7 månader sen då jag började där jag är nu, och då jag var i Fas3 DÅ mådde jag skit, riktigt dåligt, samtidigt som det var fruktansvärt att söka jobb, det kändes inte som om jag kunde leva upp till all flexibilitet och stresstålighet som dom efterfrågade. Det värsta var att de flest jobben var på heltid, och det klarar jag inte mentalt, det funkar bara inte, och det är en av anledningarna till att jag vill få diagnosen på papper- jag vill ha en arbetshinderskod på AF om jag ska söka jobb i framtiden, som visar att jag inte kan jobba heltid. Då jag fick jobbet jag har nu började jag faktiskt må betydligt bättre.
Som du kan jag varva upp mig själv och prata fort och osammanhängande om jag ska berätta något, jag kan liksom inte hejda mig själv. Jag kommer in i något slags mentalt forcerat tillstånd, och jag måste vara mycket självmedveten för att inte hamna är, tänka mig för. En annan anledning till att jag vill ha diagnosen på papper är att jag vill få verktyg att hantera olika situationer. jag är inte intresserad av mediciner.
Det här med att vara social men att bli helt slut av att umgås med mycket folk. Jag avskyr fester! Det kan vara skoj den första kvarten sen vill jag bara hem för jag orkar inte prestera och vara uppåt och glad och tjosan hejsan nu ska vi dricka mer vin och sedan ska det dansas in på småtimmarna. Jag blir helt urlakad! Folk gapskrattar högre och högre, musiken dånar och alla blir så där utagerande och ska ha så jäkla kul! Det lyser ur ögonen på dem och jag vill bara smita ut bakvägen. Har fått lära mig att vi med adhd/add har mycket lägre energinivåer samtidigt som det krävs mycket mer energi av oss för att hålla oss uppe. Inte konstigt att man blir trött. Tidigare såg jag på mig själv som en torr tråkmåns som inte kunde förmå mig att ha kul på fester, idag vet jag varför och att jag inte är en tråkmåns. Det är en lättnad.
Men precis så mitt i prick.
Pinjong- du hade rätt om min kollega som skällde ut mig inför min chef- hon har
ADHD, det var pricksäkert. Det du skrev om fester känner jag igen, även om jag kanske inte får ont i magen, men efter ett tag på festen är jag mest en iakttagare, jag tittar på dom andra och undrar hur dom orkar. Jag har även drabbats av humörsvängningar, och fått depressioner då och då. Jag har varit arbetslös under lång tid och inne i Fas-3 träsket fram till för 7 månader sen då jag började där jag är nu, och då jag var i Fas3 DÅ mådde jag skit, riktigt dåligt, samtidigt som det var fruktansvärt att söka jobb, det kändes inte som om jag kunde leva upp till all flexibilitet och stresstålighet som dom efterfrågade. Det värsta var att de flest jobben var på heltid, och det klarar jag inte mentalt, det funkar bara inte, och det är en av anledningarna till att jag vill få diagnosen på papper- jag vill ha en arbetshinderskod på AF om jag ska söka jobb i framtiden, som visar att jag inte kan jobba heltid. Då jag fick jobbet jag har nu började jag faktiskt må betydligt bättre.
Som du kan jag varva upp mig själv och prata fort och osammanhängande om jag ska berätta något, jag kan liksom inte hejda mig själv. Jag kommer in i något slags mentalt forcerat tillstånd, och jag måste vara mycket självmedveten för att inte hamna är, tänka mig för. En annan anledning till att jag vill ha diagnosen på papper är att jag vill få verktyg att hantera olika situationer. jag är inte intresserad av mediciner.
Jag är så glad att jag hittat den här tråden. Och jag är så glad att du har ordens gåva pinjong att beskriva. Lite konstigt att skriva med dig för det är som att skriva med min sambo. Liksom dig är han jätteduktig på att förklara känslor och situationer väldigt.. ja vad ska man säga? Man förstår verkligen vad du menar! Och att du beskriver så många olika situationer och känslor inför det - jag blir mållös.
Jag menade såklart inte att det är fel att ha en diagnos. Hoppas du inte tog det så! Det är nog han som känner mycket så kring ADD. När jag hittade all info så kände jag en stor lättnad. Vad skönt! Han lägger inte allt på mig för han är lat! Han brusar inte upp så väldigt lätt för han är dum. Han säger inte saker för att tänka sen för att han är elak. Han lägger inte alla saker på hög för att jävlas - han har ju exakt koll på sakerna så. Han skjuter på att ringa viktiga samtal in i det längsta men inte för han struntar i det - han tycker verkligen bara det är SÅ jobbigt. Jag har heller aldrig mött en människa innan som faktiskt släpper allt på 0 sek om jag känslomässigt behöver honom. Han kan förklara beteenden och känslor på ett sätt jag inte varit med om och aldrig tänkt på. Som för honom är självklara. Han har ett intresse för psykologi och människors beteende så ni kan ju tänka att han läst på myyyycket om ämnet :)
Jag uppdaterar igen när jag pratat med honom om utredning!
Förresten pinjong, har du alltid haft väldigt höga krav på dig själv?
) Men du fattar vad jag menar.
Men precis så mitt i prick. 
Synd bara att det mest är i ansiktet det märks, inte inombords. 
Synd bara att det mest är i ansiktet det märks, inte inombords. Det har gått bra för mig till slut. Tack för att du frågar. Min diagnos verkar ha landat hos min omgivning, jag har berättat för dem hur den och jag fungerar och det har blivit bra mottaget. Chefen tycker inte att jag ska byta inriktning längre till exempel. De ställer många frågor och jag svarar så gott jag kan. Vet också att några varit inne på olika hemsidor om add/adhd för att de vill veta mer. Då blir jag ganska rörd. Jag tycker att det är jätteskönt att ha fått min diagnos. Jag förstår mig själv bättre och har blivit snällare och mer tolerant mot mig själv. Jag medicinerar inte ännu utan försöker inrätta vardagen så att jag ska slippa. Kanske behöver jag medicinera i framtiden, men den dagen den sorgen. Jag har haft tur som har en förstående omgivning och jag vet att det inte är så för alla, men det borde det vara. Jag slutar aldrig att ropa mitt stridsrop: Mer information och kunskap och mindre fördomar och förutfattade meningar till alla!