• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Saturos
    Adoptivmamman skrev 2011-01-01 16:14:25 följande:
    TS, jag undrar om du har några syskon?
    Nej, jag är det enda barnet.

    En annan känsla som kanske är elak att ta upp men som jag själv tänkt på är att jag vet att mina adoptivföräldrar aldrig kunde få ett eget barn, så då känns det som att de liksom ''tvingades'' adoptera. Jag vet att det kanske är elakt av mig att tänka så men jag rår inte för det, jag vet att de älskar mig men jag kommer aldrig ifrån dessa typer av negativa känslor.

    Jag borde nog gå till en psykolog eller nåt för att kunna se mer positivt på saker, jag är glad över att jag fått så många fina, bra svar i denna tråden. De kan nog hjälpa mig att utveckla mig själv i framtiden.
  • AronNora2

    Ts: Väldigt bra tråd, och väldigt bra poänger du försöker framföra. Framför allt att du sätter fingret på hur rasism i grunden handlar om utseende som avviker från den svenska "normen" - blond och blåögd.
    Man behöver dock inte vara adopterad eller ens ha utländskt ursprung för att bli utsatt för rasism. Jag har svensk "stamtavla" som går 400 år tillbaka i tiden - är alltså äktsvensk eller hur man nu ska uttrycka det - men har av en genetisk slump råkat få latino-utseende med mörkt hår och mörka ögon.
    Blev liksom du förföljd för mitt utseende som liten - och som vuxen. Den här hjärndöda frågan har jag tvingats besvara sen barnsben:
    "var kommer du ifrån?"
    och givetvis nöjer sig ingen med svaret "sverige". då blir bara följdfrågan "men du är ju så mörk?"
    idag svarar jag alltid: "no shit, och jag som gått omkring hela livet och trott att jag är blond".

    Jag förstår att du mår dåligt ts, men samtidigt kan du inte leva om ditt liv. Jag är idag glad över att ha behandlats annorlunda - det har lärt mig mycket om solidaritet, tolerans och öppenhet. Visst är det inte roligt att utsättas för rasism, men det är också en erfarenhet som berikar om man ser det på ett mer positivt sätt.

    Läget håller också på att bli bättre. Det Sverige jag växte upp i, där mörkhyade var i minoritet och alla som var mörka automatiskt blev kallade "negrer" eller "tattare" eller "turkar", det finns inte längre. Stockholm är en multikulturell stad idag och unga idag är mycket mer vana vid blandade utseenden och bakgrunder än förr i tiden. Det gäller bara att bosätta sig på rätt ställe. Rasister hör den intoleranta landsbygden/glesbygden till och vem vill beblanda sig med såna människor anyway, etnisk svensk eller inte?
    Kom ihåg också, trångsynta människor finns överallt, inte bara i Sverige.

  • Adoptivmamman

    Tror du det hade hjälpt att ha ett (eller flera) syskon som också var adopterade? Någon att dela din bakgrund med (även om var adopterad persons bakgrund så klart är personlig i sig)?

    Det finns många som adopterar som skulle kunna fått biologiska barn. Vi är ett sådant par. Vet du att dina föräldrar inte hade någon möjlighet att få biologiska barn alls?
    Det är inget konstigt att du funderar på det (så nej, jag tycker inte det är elakt tänkt utan ganska logiskt) men min erfarenhet överlag är att få barn är så otroligt efterlängtade som just adoptivbarn. Man går ju inte och råkar bli med adoptivbarn liksom, det kräver ju en hel del initiativ om man säger så.
    Men självklart, det finns undantag och det finns adopterade som levt med att deras adoptivföräldrar aldrig kunnat släppa sorgen över att inte ha fått ett biologiskt barn (en sorg som INTE delas av alla adoptivföräldrar, långt ifrån)) och det är självklart tragiskt. Sådana personer bör inte adoptera. Men jag får inte riktigt känslan av att dina föräldrar tillhör den kategorin?

  • Nessan22

    Det enda min mamma har saknat med att inte ha biologiska barn är att hon inte genomgått en graviditet. Och jag klandrar inte henne, är själv gravid nu och nåt mysigare finns inte.

    Men ts tycker verkligen du ska gå och prata med nån. Så där dåligt ska du inte behöva må.

  • Dalton

    TS, jag förstår att du har det tufft och har haft det tufft. MEN det lyser igenom att du liksom vill ha den där offerkoftan. Så fort nån kommer med ett konstuktivt inlägg så svarar du med ett annat problem. Kanske är inte alla dina problem baserade på adoptionen? Men du vill gärna få det till det?

    T ex att du hittades i en papperskorg. du har dragit slutsatsen att du alltså kastades bort. Det är inte alls säkert, men det jag nu ska skriva kommer kanske göra en reva i din olyckliga historia, läs inte om du inte vvill tappa din snuttefilt att det är mest synd om dig i hela världen...
    Jag har bekanta som driver barnhem för flickor i ett muslimskt land i Afrika. ALLA deras barn kommer från papperskorgen. Det finns nämligen en papperskorg vid mosken tror jag det var, där de som lämnar barnen vet att barnen kommer upptäckas eftersom det passerar mycket folk där. De som inte vill att barnet ska upptäckas går ut med dem i buschen och barnet försvinner spårlöst till glädje för hyenorna som får äta sig mätta.

    Att blivit lämnad i en papperskorg behöver alltså inte alls betyda att man blivit kastad, tvärtom står papperskorgar där det passerar mycket folk, och en bebis är skyddad från väder och vind där.

    Sen, vad mer har du fabulerat ihop, att din mamma inte ville ha dig? Jaså, men vet du att hon ens överlevde förlossningen? Att det var hon och inte en syster som lämnade dig? Kanske är du förbjuden frukt i ett hem där pappa lovat att slå ihjäl dig? Nån kanske med fara för sitt eget liv räddade dig från det?

    Det är inte så himla säkert att det är dig det är mest synd om i den här historien faktiskt.

  • Alessia

    Har endast läst Ts inlägg. Jag vill inte förringa din känsla av att vara annorlunda, men jag tycker allt att du ÄLTAR problem och verkar skylla mycket i ditt liv på det faktum att du är adopterad och inte bor i ett land där alla ser ut som du.
    Fakta i målet:  Du räddades undan ett liv på gatan - eller värre
                              Du kom till ett land där du fick allt det ditt födelseland inte kunde erbjuda dig
                              Du kom till en familj där du är önskad och älskad.

    Räcker inte detta för dig, utan du dras med existentiella frågor, bör du söka terapeutisk hjälp. Det är nämligen inte självskrivet att dina problem beror på din adoption. Det kan vara en undanflykt, en förenkling av annat som stör i ditt liv.

  • lyckligjanuari
    Alessia skrev 2011-01-01 17:00:41 följande:
    Har endast läst Ts inlägg. Jag vill inte förringa din känsla av att vara annorlunda, men jag tycker allt att du ÄLTAR problem och verkar skylla mycket i ditt liv på det faktum att du är adopterad och inte bor i ett land där alla ser ut som du.
    Fakta i målet:  Du räddades undan ett liv på gatan - eller värre
                              Du kom till ett land där du fick allt det ditt födelseland inte kunde erbjuda dig
                              Du kom till en familj där du är önskad och älskad.

    Räcker inte detta för dig, utan du dras med existentiella frågor, bör du söka terapeutisk hjälp. Det är nämligen inte självskrivet att dina problem beror på din adoption. Det kan vara en undanflykt, en förenkling av annat som stör i ditt liv.
    Jag tycker det är knäppt att skriva att TS ska vara tacksam han ska inte vara ett dugg mer tacksam än någon annan svensk han har knappast som bebis valt att bli adopterad till Sverige. Det du skriver är att göra skillnad på TS som är adopterad han ska vara tacksam mot Sverige och sina föräldrar ?de ville ha ett barn och adopterade barnet gjorde inget aktivt val .............

    Jag tycker det är starkt att du TS delar med dig av dina upplevelser jag har bara läst lite men tycker du fått en del kloka svar ta till dig dem inte de som klankar ner på dig.
  • Adoptivmamman
    lyckligjanuari skrev 2011-01-01 17:18:38 följande:
    Jag tycker det är knäppt att skriva att TS ska vara tacksam han ska inte vara ett dugg mer tacksam än någon annan svensk han har knappast som bebis valt att bli adopterad till Sverige. Det du skriver är att göra skillnad på TS som är adopterad han ska vara tacksam mot Sverige och sina föräldrar ?de ville ha ett barn och adopterade barnet gjorde inget aktivt val .............

    Jag tycker det är starkt att du TS delar med dig av dina upplevelser jag har bara läst lite men tycker du fått en del kloka svar ta till dig dem inte de som klankar ner på dig.
    Håller med.
  • deelah

    Jag tycker du har beskrivit det så bra,ts.

    Tycker också att internationella adoptioner borde vara mer av en sista utväg...varför väljer man att adoptera barn som ser helt annorlunda ut egentligen..?
    Och väljer man att göra det så ska man väl inte brainwasha att den är "svensk som alla andra"?
    forska lite i kulturen och träffa folk ifrån det landet så att barnet kan lära känna sin kultur mer,och kan känna sig "hemma" för vad folk än säger så känner man sig inte hemma bland massa blåögda blonda om man inte själv är liksom.
    Tycker det borde vara en regel innan man ens adopterar.

    Jag är inte adopterad men jag vet vad ts menar. Det känns skönt att kunna "fly" till sitt andra land ibland,eller någon annan/ andra som en själv, kanske bara slippa bli utfrågad var man kommer ifrån och andra "dumfrågor". Det borde man kunna ha också som adoptivbarn!

  • pumbis
    TS! JAg läste aldrig klart ditt inlägg, det lät så sorgligt och nedlåtande! Men förstår dig verkligen hur du känner.. Men tror inte riktigt alla adoptivbarn ser sig själv som misstag. Jag tycker det är otroligt bra att det finns en möjlighet att få adoptera ett barn. Dels för par som väldigt gärna vill bli föräldrar, men som inte klarar av att bli gravida. Då kan de adoptera ett barn, samtidigt som de även hjälper det barnet till en bättre framtid. Barnet slipper allt vad det heter krig, fattigdom, svält och död, brist på jobb samt brist på utbildningar. Men som sagt, det handlar helt och hållet om vilka människor det är som väljer att bli föräldrar.. Alla är inte lämpliga föräldrar, det håller jag absolut med om.. Men vissa är otroligt underbara som det och de kan göra sina adoptivbarn lyckligare än vad de varit någonsin i hela sitt liv..

    Tex, jag har tre underbara barndomsvänner till mig som är adopterade ifrån Brasilien.. De adopterades utav två underbara människor som i sin tur är bästa vänner till mina föräldrar. Vi har alltid hängt ihop med denna familj sen jag och mina syskon var små. Det fungera klockrent med allting hos dem, de har fått otroligt mycket feedback, hjälp med språket, läxorna, betalda utbildningar för allt vad det gäller körkort, studier mm.. De har ställt upp till hundra tio procent på dem hela tiden och de har alltid funnits där för dem. De har blivit stöttade i kärlek, sorg och smärta. De har fått resa tillbaka till Brasilien ihop med sina adoptivföräldrar, fått besöka deras gamla barnhem, deras gamla släktingar om de haft några kvar osv.. De har verkligen fått en chans till att få hitta tillbaka till sina rötter. Deras "mamma och pappa" har till och med lärt sig lite Brasilianska för att kunna lära sig så mycket som möjligt utav deras språk. Idag pratar alla deras tre barn flytande svenska och är som vem som hels. Men de har haft det väldigt kämpigt med mångt och mycket, men den stöttningen som de fått ifrån sina adoptivföräldrar är otrolig...

    Allt började med att de ville adoptera en liten pojke. På barnhemmet hade de sett en pojke som de gärna ville adoptera. Men han sa till dem: Om ni ska ta mig, då får ni ta mina två syskon mer er. Jag lämnar dem inte ensamma kvar här.

    De smälte för det han sa och beslöt sig för att adoptera dem alla tre. Två små pojkvar och en liten flicka. De är underbara allihop. Idag är de näst intill vuxna och de har skaffat sig både hus och varsina respektive.. :) Alla tre mår jätte bra och har schysta utbildningar och ett sunt och bra liv.. Så visst klarar man sig utmärkt som adoptivbarn med. Det hänger bara på vilken slags inställning man har till livet! :)
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.