• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • ebben

    fast ala kastas ju inte bort som skräp!!
    Vissa föräldrar önskar barnet o vill ha det,fast kanske inte kan ta hand om det,av olika anledningar.........
    din känsla o din upplevelse är hemskt tråkig o jag är lessen för din skull!!
    Kram till dig,men alla känner kanske inte så djupt illa som dig?
    Alla kanske inte var som skräp?? Som du uttrycker.

  • Jahajaj

    Förstår TS känslor angående vad hans biologiska mamma gjorde... ett oförlåtligt och fruktansvärt svek!

    Däremot när det kommer till att få skällsord kastade över sig av främlingar, och att inte se ut som klasskompisarna i skolan så är det väl på ungefär samma sätt som det man kan råka ut för som vanlig invandrare? Jag vill inte förringa problemen, men undrar varför du tar åt dig när du vet att problemen sitter hos dem och inte hos dig...
    Som vissa skrivit innan, det finns rötägg överallt...

  • lovelymom

    Det är ju väldigt individuellt hur man upplever sin adoption, de finns de som ts som har haft det jobbigt och problematiskt och kopplar mycket negativt som symboliserar och förklarar adoptionen, sk sanningar för just ts. Sedan finns de adoptivbarn som inte alls upplever detta. Det är också viktigt att påpeka att detta är ts upplevelser, inte alla adoptivbarns sanning. Men självklart är det viktigt att oavsett hur man ser på sin adoption så ska man få ha ordet. Man kan lära sig av allas upplevelser.

  • 3Ikka3

    har bara läst TS!

    Det är väldigt individuellt hur man upplever de som adoptiv barn.

    En som jag känner de, ser de som att han fick en chans!! En chans till ett bra liv.
    Hans fråga brukade vara; Varför fick jag just den här chansen när många andra barn inte får de så bra.

    Men sen beror de nog på varför adoptionen skedde!

  • AronNora2
    Alessia skrev 2011-01-01 17:00:41 följande:
    Har endast läst Ts inlägg. Jag vill inte förringa din känsla av att vara annorlunda, men jag tycker allt att du ÄLTAR problem och verkar skylla mycket i ditt liv på det faktum att du är adopterad och inte bor i ett land där alla ser ut som du.
    Fakta i målet:  Du räddades undan ett liv på gatan - eller värre
                              Du kom till ett land där du fick allt det ditt födelseland inte kunde erbjuda dig
                              Du kom till en familj där du är önskad och älskad.

    Räcker inte detta för dig, utan du dras med existentiella frågor, bör du söka terapeutisk hjälp. Det är nämligen inte självskrivet att dina problem beror på din adoption. Det kan vara en undanflykt, en förenkling av annat som stör i ditt liv.
    Tycker ovanstående är otroligt nedlåtande mot ts. "Är du inte tacksam för att du fick komma till vårt fina land, din jävel?" ungefär. Förringar är just vad du gör. Sverige är ett ganska rasistiskt land och det var ännu värre förr, om du nu missat det.
    Dina sk "fakta i målet" är ju totalt snömos. Inhemsk adoption är självklart att föredra framför internationella adoptioner där barnet skärs av från sitt ursprung. Ts är dessutom långt ifrån ensam idag om att komma ut och berätta om sin erfarenhet att känna sig identitetslös, udda och rotlös som adopterad från ett fjärran land. Först nu har man fått upp ögonen för barnperspektivet i frågan vilket hittills knappt existerat.
    Mycket kring internationella adoptioner är rätt tvivelaktigt moraliskt. Bl a förekommer människohandel på sina håll i världen, t ex barn luras eller stjäls från sina fattiga föräldrar och säljs för adoption. Jag personligen tycker det är stötande att föräldrarna ofta får titta i kataloger och välja barn, som om det handlade om att köpa en pryl.
    Det berättas det ju om t om här ovan: På barnhemmet hade de sett en pojke som de gärna ville adoptera.

    Internationell adoption är egentligen en ny form av kolonialism.
  • Nicke Nyfiken
    Jahajaj skrev 2011-01-01 18:10:37 följande:
    Förstår TS känslor angående vad hans biologiska mamma gjorde... ett oförlåtligt och fruktansvärt svek!

    Däremot när det kommer till att få skällsord kastade över sig av främlingar, och att inte se ut som klasskompisarna i skolan så är det väl på ungefär samma sätt som det man kan råka ut för som vanlig invandrare? Jag vill inte förringa problemen, men undrar varför du tar åt dig när du vet att problemen sitter hos dem och inte hos dig...
    Som vissa skrivit innan, det finns rötägg överallt...
    På vilket sätt här den biologiska mamman svikit? Det svåraste som finns måste ju vara att ge upp sitt barn, gör man det i förhoppning att barnet skall få ett bättre liv kan jag inte se det som svek.
    Sen måste jag säga att det är skillnad på ett adopitivbarn och en invandrare. Ett adoptivbarn är uppväxt med svensk kultur på ett sätt ett invandrar barn oftast inte är.
  • StrawberryDream

    Hej. Läste ditt inlägg och vill bara tillägga att man kan oxå ha en positiv syn på adoption , jag är själv adopterad och har inte upplevt nåt av de du beskriver. Alla har olika upplevelser, min är bra ,din mindre bra.  Min mamma lämnade in mig till ett barnhem/sjukhus , jag var för tidigt född och mycket sjuk, hade hon inte lämnat mig där så hade jag dött. Jag kan förstå hennes val hon var förmodligen fattig, jag var tjej och det var världssvält där då.

  • AronNora2
    3Ikka3 skrev 2011-01-01 18:29:32 följande:
    har bara läst TS!

    Det är väldigt individuellt hur man upplever de som adoptiv barn.
    Då har du inte hängt med i debatten. Internationell adoption som framför allt kulminerade sent sjuttiotal har bl a kallats för "ett misslyckat socialt experiment". Ganska många har trätt fram och vittnat om ungefär samma erfarenheter som ts.
  • AronNora2
    Nicke Nyfiken skrev 2011-01-01 18:34:29 följande:
    På vilket sätt här den biologiska mamman svikit? Det svåraste som finns måste ju vara att ge upp sitt barn, gör man det i förhoppning att barnet skall få ett bättre liv kan jag inte se det som svek.
    Sen måste jag säga att det är skillnad på ett adopitivbarn och en invandrare. Ett adoptivbarn är uppväxt med svensk kultur på ett sätt ett invandrar barn oftast inte är.
    Eller kanske snarare; ett invandrarbarn är oftast väl förtrogna med sitt kulturella ursprung medan adopterade oftast är avskurna från det. En adopterad saknar trygghet på det sättet.
  • DenNamnbitne

    Jag tycker att det ligger mycket i det du skriver.  För vissa kanske adoption är ett bra alternativ- men det låter ju onekligen som ett ganska fatalt misstag.

Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.