• Saturo­s
    Äldre 31 Dec 12:47
    197798 visningar
    391 svar
    -1 +4
    391
    197798

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Äldre 1 Jan 18:42
    Saturos skrev 2011-01-01 16:36:03 följande:
    Nej, jag är det enda barnet.

    En annan känsla som kanske är elak att ta upp men som jag själv tänkt på är att jag vet att mina adoptivföräldrar aldrig kunde få ett eget barn, så då känns det som att de liksom ''tvingades'' adoptera. Jag vet att det kanske är elakt av mig att tänka så men jag rår inte för det, jag vet att de älskar mig men jag kommer aldrig ifrån dessa typer av negativa känslor.

    Jag borde nog gå till en psykolog eller nåt för att kunna se mer positivt på saker, jag är glad över att jag fått så många fina, bra svar i denna tråden. De kan nog hjälpa mig att utveckla mig själv i framtiden.
    Hej ts!

    Du skriver att du har svårt att beskriva dina känslor och att tala om dem men jag tycker du uttrycker dig väldigt väl och dessutom respektfullt, trots att du för närvarande mår så dåligt.
    Du har startat en tråd som på nolltid blivit en av dem mest intressanta på länge här på FL - tack för det!

    Det låter som du - eller dina föräldrar - inte kunnat prata med varandra som ni hade behövt. Jag antar att du gör och har gjort som de flesta av oss, du skyddar dem från dina känslor. Bra att du släpper fram dem här i stället!

    Jag tycker absolut att du ska ta kontakt med en psykolog eller liknande så att du får hjälp att bena upp i dina känslor. Att tänka positivt är väl bra och förstås målet med terapi. Men först behöver du nog ta dig genom den smärta du bär på. Just nu verkar du befinna dig i en akut kris sedan du fick informationen om dina bakgrund i Korea. Kanske hade du förhoppning om att hitta en mamma eller pappa som skulle göra dig hel, nu fick du information som blev svår att bära (fast även jag vill understryka att det nästan är omöjligt att dra några säkra slutsatser kring det faktum att du hittats i en skräpkorg. Hur vet man ens att det är riktiga uppgifter?).

    Tro 17 att du mår dåligt! Men tänk på att du är ung och du verkar vara en känslig och intelligent människa som har mycket att hoppas på och se fram emot! 
  • AronNo­ra2
    Äldre 1 Jan 18:45
    DenNamnbitne skrev 2011-01-01 18:42:13 följande:
    Jag tycker att det ligger mycket i det du skriver.  För vissa kanske adoption är ett bra alternativ- men det låter ju onekligen som ett ganska fatalt misstag.
    Jag förstår inte varför man som barnlös, om man nu verkligen "vill hjälpa ett barn som har det dåligt", inte blir fosterförälder istället. Då arbetar man för en bra relation med bioföräldrarna. Visst är det mycket enklare och bekvämare att klippa av kontakten med bioföräldrarna och låtsas att de inte existerar - men i grunden mycket grymt mot barnet.
  • Äldre 1 Jan 18:47
    AronNora2 skrev 2011-01-01 18:42:10 följande:
    Eller kanske snarare; ett invandrarbarn är oftast väl förtrogna med sitt kulturella ursprung medan adopterade oftast är avskurna från det. En adopterad saknar trygghet på det sättet.
    Och det vet du eftersom du själv är adopterad?
    Hur som helst är det skillnad på att vara adopterad och att vara invandrare, det var det jag poängterade.
  • Äldre 1 Jan 18:49

    Jag har inte läst några svar än. Vill bara dela med mig av en reflektion som jag fick när jag läste ts. Och det är att det som är skräp för en del är faktiskt en rikedom för andra. Din existens är inte alls ett misstag du föddes för att vara barn åt dina adoptivföräldrar. Tråkigt att du hakat upp dig på att dina biologiska föräldrar inte ville/kunde behålla dig. Jag tror att de flesta adoptivbarn är oändligt mer önskade och efterlängtade än vad biologiska barn är.


    Mammas lille kille kom 100803
  • Äldre 1 Jan 18:52
    AronNora2 skrev 2011-01-01 18:45:41 följande:
    Jag förstår inte varför man som barnlös, om man nu verkligen "vill hjälpa ett barn som har det dåligt", inte blir fosterförälder istället. Då arbetar man för en bra relation med bioföräldrarna. Visst är det mycket enklare och bekvämare att klippa av kontakten med bioföräldrarna och låtsas att de inte existerar - men i grunden mycket grymt mot barnet.
    Men du har missförstått. Vi som adopterar gör det ytterst sällan för att "hjälpa ett barn som har det dåligt". Var har du fått det ifrån?
  • Saturo­s
    Äldre 1 Jan 18:53
    VNmamma skrev 2011-01-01 18:42:46 följande:
    Hej ts!

    Du skriver att du har svårt att beskriva dina känslor och att tala om dem men jag tycker du uttrycker dig väldigt väl och dessutom respektfullt, trots att du för närvarande mår så dåligt.
    Du har startat en tråd som på nolltid blivit en av dem mest intressanta på länge här på FL - tack för det!

    Det låter som du - eller dina föräldrar - inte kunnat prata med varandra som ni hade behövt. Jag antar att du gör och har gjort som de flesta av oss, du skyddar dem från dina känslor. Bra att du släpper fram dem här i stället!

    Jag tycker absolut att du ska ta kontakt med en psykolog eller liknande så att du får hjälp att bena upp i dina känslor. Att tänka positivt är väl bra och förstås målet med terapi. Men först behöver du nog ta dig genom den smärta du bär på. Just nu verkar du befinna dig i en akut kris sedan du fick informationen om dina bakgrund i Korea. Kanske hade du förhoppning om att hitta en mamma eller pappa som skulle göra dig hel, nu fick du information som blev svår att bära (fast även jag vill understryka att det nästan är omöjligt att dra några säkra slutsatser kring det faktum att du hittats i en skräpkorg. Hur vet man ens att det är riktiga uppgifter?).

    Tro 17 att du mår dåligt! Men tänk på att du är ung och du verkar vara en känslig och intelligent människa som har mycket att hoppas på och se fram emot! 
    Jag har inte talat med detta med mina föräldrar för jag vill inte såra eller oroa dem i onödan, jag vill inte att de ska skylla mina problem på sig själva vilket de troligen kommer göra om jag berättar för dem hur jag känner.

    Jag vet att jag fortfarande är ung, livet är fortfarande inte skört för mig, jag kan fortfarande bli lycklig men det krävs hårt jobb!
  • Jahaja­j
    Äldre 1 Jan 19:00
    Nicke Nyfiken skrev 2011-01-01 18:34:29 följande:
    På vilket sätt här den biologiska mamman svikit? Det svåraste som finns måste ju vara att ge upp sitt barn, gör man det i förhoppning att barnet skall få ett bättre liv kan jag inte se det som svek.
    Sen måste jag säga att det är skillnad på ett adopitivbarn och en invandrare. Ett adoptivbarn är uppväxt med svensk kultur på ett sätt ett invandrar barn oftast inte är.
    Att som liten bli lämnad i en papperskorg skulle då jag se som det ultimata sveket... om det nu var bokstavligen vad som hände, men jag förstod det då så...
  • Äldre 1 Jan 19:03
    Saturos skrev 2011-01-01 18:53:10 följande:
    Jag har inte talat med detta med mina föräldrar för jag vill inte såra eller oroa dem i onödan, jag vill inte att de ska skylla mina problem på sig själva vilket de troligen kommer göra om jag berättar för dem hur jag känner.

    Jag vet att jag fortfarande är ung, livet är fortfarande inte skört för mig, jag kan fortfarande bli lycklig men det krävs hårt jobb!
    Är du säker att de skulle reagera så? Och även om så vore, vad är det som säger att det varar för evigt? Kanske blir de glada och lättade över att få ditt förtroende?

    Jag hoppas innerligt att mitt barn kommer att våga berätta om sig själv och eventuella svårigheter. Tanken på att inte få göra vad jag kan för att hjälpa henne känns olidlig.

    Samtidigt vet jag att många, även som vuxna, har svårt att närma sig sina föräldrar. Jag själv hann bli 30 år innan jag vågade vara helt ärlig med min mamma om vissa saker som hänt i min barndom. Jag var livrädd för hur hon skulle ta det men det blev till sist bra, mycket bra. Men det kostade på, för oss båda.
  • Eliana
    Äldre 1 Jan 19:07

    Hej Kära Saturos:)  Jag har läst det du skrivit och jag kan förstå hur du tänker. Många av de tankar du beskriver har jag (vi) också haft. Jag och min syster är adopetade från Chile. Vi kom när vi var ca 2 år. Och våra föräldrar försökte förklara när vi var stora nog om vår adoption. det är inte lätt för en förälder att säga det till ett barn.


    Vi har alltid funderat på vårt ursprung och undrat varför... Det stod i våra pappaer att vår mor frivilligt adopterade bort oss. Pgr av vanvård bla som myndigheter även reagerat på..och att hon levde som prostituerad.


    I vuxen ålder började jag söka efter vår mor. Bla genom adoptionscentrum som ej gjorde något för att hjälpa oss. Jag fann henne till slut för 2 år sedan genom Chilenska eniro själv. Vilken lycka det var!! Det visade sig att inte ens hälften stämde i alla papper. Och jag tror verkligen på vad vår kära  mamma berättat. Myndigheter, sjukhus LURADE stackars fattiga människor och tjänade pengar på dom. De lovade först att de skulle ta hand om oss på sjukhuset tills vi var friska... vi var undernärda och hade diarre' , jag hade tuberkolos och detta stämmer visserligen. Detta är mycket vanligt bland de fattiga. De LOVADE att ta hand om oss till hon hade det bättre ställt och hon skulle få tillbaka oss när vi var friska nog. De LJÖG!!! En dag var vi bara borta... de sa att vi HADE dött!! Vi hamnade hos en fostermamma som skulle göda upp oss... sedan adopterades vi bort. Alla pappaer har stämplar från olika myndigheter och domstolar, även sjukhuset. Våra personnummer ändrade de så hon inte skulle hitta oss. Hon letade förgäves. Försökte slå sig in genom en ruta på sjukhuset. Hon fick svåra skador på handen ... de satte henne i fängelse. Hon kunde inget göra för hon var fattig...kunde inget göra utan pengar. Hon gav till slut upp och leta och inbillade sig själv att vi var döda...för att kunna överleva sorgen själv. Men någonstan innom henne önskade hon och "visste" att vi levde. Hon började dricka... levde ett destruktivt liv länge tills hon "tog sig i kragen" en vacker dag och flyttade från vår födelsestad och sökte jobb i Santiago. När jag fann henne höll hon på att svimma av lycka!!!! Hon tog ett stort lån och flög hit och hälsade på oss. Hon var här i 2 månader:) Vi kunde inte kommunicera med varann så mycket... hon kunde ingen engelska och vi kan inte spanska. Men det räckte med att se på henne för oss.  Hon var så lycklig samtidigt var det mycket frustrerande för henne att inte kunna prata med oss. Hon hade så mycket att berätta.
    Våra föräldrar här i Sverige har varit världens BÄSTA!!! Vi älskar dom över allt annat... och det finns ingen som kan ersätta dom överhuvudtaget. De har tagit hand om oss på bästa sätt och behandlat oss som om vi vore biologiska. Vi är glada att vi funnit vår biologiska mamma. Men hon ville att vi skulle vara med och stämma Chilenska staten för vårt försvinnande. Detta skulle vi aldrig göra. Det är tragiskt det som hände men det skulle vara respektöst gentemot våra föräldrar. Inget kan ändra på det som har hänt.

  • Äldre 1 Jan 19:19

    TS- jag tänker att du i likhet med de flesta barn skyddar dina föräldrar från dina egna känslor. Det är så man gör som barn. Men kanske kan ni komma varandra ännu närmare genom att du berättar hur du känner? Jag tror att de vill veta-jag som föräldrar vill iaf att mina barn ska komma till mig med sina sanningar även om det sårar mig därför att jag älskar dem och vill inte att de ska bära sånt själva. Kanske kan ni göra en resa tillsammans genom dina känslor och som sagt, komma ännu närmare varandra. Inget du känner är kritik mot dem utan bara helt berättigade känslor.

    Lycka till TS! Kom ihåg att du ÄR önskad av de personer som räknas.

Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.