• Saturo­s
    Äldre 31 dec 12:47
    180451 visningar
    391 svar
    -1 +3
    391
    180451

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Saturo­s
    Äldre 31 dec 13:37
    #11
    Namaste72 skrev 2010-12-31 13:26:01 följande:
    TS: Får jag fråga hur du skulle vilja lösa problemet med att barn övergivs av sina föräldrar? Att föräldrarna dör och inga släktingar kan ta hand om barnet? Att barn förd utom äktenskapet

    HUR, exakt HUR, ska dessa barn tas omhand, ges kärlek, mat, mediciner, operationer osv?
    Det är en svår fråga och något man måste undersöka närmare, det jag kan säga är att adoption inom det egna landet borde vara prio ett. Det finns säkert en del välstående familjer som skulle vara intresserade av att adoptera en fattig landsmans barn.

    Internationella adoptioner ger ofta en identitetskris eftersom man ser helt annorlunda ut från de övriga...tyvärr har ajg och många andra adopterade endast fått kärlek från våra adoptivföräldrar medan andra skrikit att vi inte hör hemma i landet och att vi bara är gulingar occh värdelösa och sådant glömmer man inte.

    Världen är tyvärr inte redo idag för adoptioner, den mänskliga idiotin och rasismen är för stor, alla dömer enbart efter utseende, ser man ut som en asiat är man alltid en asiat.
  • Namast­e72
    Äldre 31 dec 13:45
    #12

    Nationella adoptioner ÄR prio ett i de flesta länder (alla?) Det är därför de internationella adoptionerna minskar.
    Jag kan lova dig, hade det funnits en BÄTTRE lösning än internationell adoption för de barn som inte placeras inom landet hade det praktiserats för länge sedan.

    Jag förstår att du har haft det tufft under din uppväxt, en identitetskris kan visserligen komma av olika orsaker än utseendet.

    Hade ditt liv sett annorlunda ut om du hade adopterats till ex Kina?


    { Mamma till världens finaste dotter }
  • Äldre 31 dec 13:50
    #13
    +1

    Bara läst TS.

    Jag är också adopterad. Är nu 27 år gammal och jag förstår inte alls vad du menar med "de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv."

    Enligt dig ska då ALLA som blivit adopterade genomgå psykologiska problem. Kan säga reda nu då att du har fel. Jag har inte haft några som helst psykologiska problem. Mina adoptivföräldrar har varit ärliga från början med att jag är adopterad. Jag fick dessutom tidigt frågan om varför jag såg "annorlunda" ut eftersom jag har många yngre kusiner. Då förklarade jag, eller mina föräldrar helt enkelt varför. När de eller jag frågade vad adoption innebar så blev det förklarat. Men några psykologiska problem har jag aldrig haft. Jag har dessutom aldrig undrat varifrån jag kommer.

    "VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes."

    Detta är frågor jag inte har funderat över. Jag vet varför jag lever. Jag vet också att jag lämnades till barnhemmet för att mina biologiska föräldrar inte hade möjlighet att ta hand om mig. Men varför de inte hade möjlighet har jag i nte funderat mer över. Lite tillit får man ju ändå ha. Om de ansåg att det var det bästa för mig så var det nog så. Att gå runt o tänka "de ville nog egentligen inte ha mig" är ju till att göra det svårare för sig själv. Jag har aldrig känt det som ett misstag att jag föddes och jag har aldrig känt mig bortkastad. Tvärtom har jag känt att de gjorde det för att de värnade om mig.

    Du skriver att du blivit kallad "guling" och "risätare". Detta har ju knappast med adoptionen att göra. Detta hr med elaka människor att göra. Människor som är översittare och som tror att det är ok att mobba andra. Det hade lika gärna kunnat heta "glasögonorm", "fetto", "halta lotta", eller vad som helst. Folk hittar alltid nåt att hacka på om de verkligen vill.

    Så du får nog tänka om. Det är inte så att du på något sätt dragits till andra adopterade som mår dåligt just för att du gör det? För jag känner också många adopterade och umgås med en del också och ingen av dom har några psykiska men eller psykologiska problem av dom.


    Välkommen Hannah, Kl 18.08, 2010-06-23
  • Saturo­s
    Äldre 31 dec 13:52
    #14

    Jag är inte så säker på att mitt liv varit sämre om jag levt i mitt hemland i något barnhem. Då hade jag i alla fall sluppit rasismen och jag hade inte haft en identiteskris på samma sätt.

    Men det största problemet för mig nu är att jag vet att min egna mamma brydde sig så lite om mig att hon slängde mig i en soptunna. Man undrar ju varför jag överhuvudtaget existerar när jag bara var ett misstag och behandlades som skräp redan som bebis.

  • Äldre 31 dec 13:54
    #15

    Har inte läst några andra inlägg, men tänk hur pass önskad du är av din adoptivfamilj som reste långt och förmodligen betalade ganska mycket pengar bara för att få just dig.
    Alla familjer blir inte till på samma sätt.

    Jag hoppas innerligt att du blir lycklig. :)

    Många kramar till dig.

  • Saturo­s
    Äldre 31 dec 14:03
    #16

    Amy1983:

    Jag överdrev en del med att alla adopterade kommer ha åsykologiska problem men jag är övertygad att de allra flesta har genomgått en identitetskris på grund av det hela och varit olyckliga och är olyckliga. Undersökningar visar detta i rätt hög grad.

    Alla har inte haft den turen att bli accepterade av alla som du kanske blivit. Du verkar heller inte vara en grubblare och det är nog bättre, vi som grubblat grubblar mycket i att vi var oönskade av våra egna föräldrar och det visade sig vara sant för mig då jag senare kom underfund med att min egen mamma dumpade mig i en papperskorg. Hon såg mig som skräp således.

    Hur känner du av det faktumet att vi kan leva i Sverige hela livet men ingen kommer på allvar se oss som svenskar ändå? När de ser på mig kommer de alltid barase mig som en kines, de kommer kanske inte ens tro att jag kan svenska och att jag är en turist eller någonting. Det är väldigt påfrestande enligt mig att ses som någon form av främling bara för att jag ser annorlunda ut. Man hör inte hemma någonstans, jag hör inte hemma i Sverige men inte heller i Korea där jag föddes, jag är en främling överallt.

  • Namast­e72
    Äldre 31 dec 14:04
    #17
    Saturos skrev 2010-12-31 13:52:16 följande:
    Jag är inte så säker på att mitt liv varit sämre om jag levt i mitt hemland i något barnhem. Då hade jag i alla fall sluppit rasismen och jag hade inte haft en identiteskris på samma sätt.

    Men det största problemet för mig nu är att jag vet att min egna mamma brydde sig så lite om mig att hon slängde mig i en soptunna. Man undrar ju varför jag överhuvudtaget existerar när jag bara var ett misstag och behandlades som skräp redan som bebis.
    Fast om du känner så, då är ju inte adoptionen roten till ditt problem. Utan det faktum att din biologiska mor av någon orsak inte kunde ta hand om dig. 

    I många länder får man lämna barnhemmet när man är 10-12 år, för det finns inte plats helt enkelt för de äldre barnen. Kan du se dig själv i den situationen?

    Hur som helst, jag hoppas att ditt liv ändå på något sätt är värt att leva trots allt.
    { Mamma till världens finaste dotter }
  • Äldre 31 dec 14:17
    #18

    Tack för ditt inlägg. Jag beklagar verkligen dina upplevelser och din depression. Detär för j-gt att några pundhuvuden ska få förstöra hela din barndom och ungdom genom elaka och ogenomtänka uttalanden. Dessvärre fungerar vi väl många av oss så dessutom att om 100 människor bedyrar hur trevliga, vackra och gulliga vi är medan två personer säger att vi är fula och dumma, så tror vi mer på de två personerna -- det är både synd och idiotiskt!

    Jag fick en liten tanke som mer är en förhoppning när jag läste att din biologiska mor lämnade dig i en papperskorg. Genom min tid i adoptionsvärlden och som adoptivmor har jag nämligen fått klart för mig att de allra, allra flesta biologiska mödrar/föräldrar älskar sina barn väldigt mycket men att det sen är omständigheterna som gör att de inte klarar av att ta hand om barnen. (Det har jag läst i psykologistudier också, att om föräldrar inte älskar sina barn så beror det på en psykologisk störning hos föräldern ... vilket nog inte är så vanligt -- alltså tror jag inte att du behöver tvivla på att dina bioföräldrar eller din biomor älskade dig.)

    Men varför då lämna dig i en papperskorg? Det är naturligtvis omöjligt att svara på, men jag ber dig bara tänka över möjligheten att du blev lagd just där -- kanske inte ens i utan papperskorgen -- för att du garanterat skulle bli hittad och det relativt snart. Alltså önskade din mor inte livet ur dig utan tvärtom, att du skulle bli räddad från ett liv i misär.

    En alternativ tanke är att papperskorgen råkade vara det som stod närmast till hands när din mor passerade -- hon kanske var på väg till ett barnhem med dig och mötte en bekant som absolut inte fick känna till din existens, hon kanske drabbades av panik om du skrek, etc, etc. Möjligheterna är ju oändliga och jag hoppas att du vill försöka spinna vidare lite på såna tankar också, istället för att enbart koncentrera dig på själva papperskorgen.

    På föräldrakursen som alla blivande adoptionsföräldrar numera måste genomgå diskuteras många mycket intressanta frågor, och vi förbereds mycket noga på livet som adoptivförälder och adoptivfamilj och hur barnets bakgrund kan påverka. På vår kurs togs många fakta och frågor upp, ingenting är tabu, och här är tre saker som du också skulle kunna begrunda:

    1. Som Hanya så riktigt säger utreds alla omhändertagna barns bakgrund så utförligt som möjligt. Man försöker kartlägga familj och släkt för att se om ingen kan ta hand om barnet. I andra hand adopteras barnet bort inom landet, och först i tredje hand kommer utlandsadoptioner i fråga. Numera lutar det mer och mer åt att det är barn med olika former av handikapp som adopteras bort utomlands, och det kan man nog inte säga något om då handikappen kan vara korrigerbara i Sverige genom t ex enkla operationer men omöjliga att få för barnet om det hade stannat i sitt födelseland.

    2. Är det adoptionen i sig som är roten till det onda, eller är det separationen från bioföräldrarna?

    3. Alla, säger alla, mår mer eller mindre dåligt i tonåren, adopterade såväl som infödda svenskar eller invandrare, och en del av adopterades problem kan kanske mer bero på själva tonårsperioden och alla frågor om tillhörighet och identitet snarare än adoptionen -- dvs du hade kanske hade likartade grubblerier även utan att ha blivit adopterad.

    Slutligen vill jag uppmana dig att söka hjälp, för du behöver absolut någon att tala med. Så dåligt som du mår ska du inte behöva göra!

    Får jag förresten fråga hur gammal du är?


    Vår adoptionsbok Längtan till Lillebror går nu att beställa på www.litenupplaga.se/687 !
  • Queeni­e70
    Äldre 31 dec 14:26
    #19

    Får jag fråga hur din relation med dina svenska föräldrar ser ut, och hur du ser på att de adopterade dig?

  • Äldre 31 dec 14:29
    #20
    Saturos skrev 2010-12-31 14:03:01 följande:

    Amy1983:

    Jag överdrev en del med att alla adopterade kommer ha åsykologiska problem men jag är övertygad att de allra flesta har genomgått en identitetskris på grund av det hela och varit olyckliga och är olyckliga. Undersökningar visar detta i rätt hög grad.

    Alla har inte haft den turen att bli accepterade av alla som du kanske blivit. Du verkar heller inte vara en grubblare och det är nog bättre, vi som grubblat grubblar mycket i att vi var oönskade av våra egna föräldrar och det visade sig vara sant för mig då jag senare kom underfund med att min egen mamma dumpade mig i en papperskorg. Hon såg mig som skräp således.

    Hur känner du av det faktumet att vi kan leva i Sverige hela livet men ingen kommer på allvar se oss som svenskar ändå? När de ser på mig kommer de alltid barase mig som en kines, de kommer kanske inte ens tro att jag kan svenska och att jag är en turist eller någonting. Det är väldigt påfrestande enligt mig att ses som någon form av främling bara för att jag ser annorlunda ut. Man hör inte hemma någonstans, jag hör inte hemma i Sverige men inte heller i Korea där jag föddes, jag är en främling överallt.


    Jag anser att man kan se det på två sätt. Antingen kan man se negativt på det hela och bli förnärmad, ledsen, arg etc. på att folk antar att man är "utlänning". Eller så kan man välja att inte ta åt sig och småle åt det hela. Jag har träffat på lika många människor som antar att jag är adopterad och kan svenska och ser mig som svensk, som människor som antar att jag är utlänning som inte pratar svenska.
    Bor i en kommun som blivit extremt invandrartät de senaste 15 åren. Detta har medfört att folk har gått från att anta att jag är adopterad och svensk till att istället förutsätta att jag är en invandrare som bryter elle rinte förstår svenska alls. Men skulle jag tagit åt mig av allt detta hade jag blivit djupt olycklig. Jag väljer att istället för att bli förorättad, se det komiska i situationen när någon kommer fram och börjar prata engelska medmig för de antar att jag inte kan svenska. Givetvis svarar jag på engelska för att sedan prata flytande svenska med kompisen bredvid mig och skratta i smyg åt människan som står med hakan vid knäna

    Allt blir vad man gör det till. Du kan välja att gräma dig över att din mamma inte ville ha dig och att hon slängde dig i papperskorgen, eller att faktiskt se sidan att det fanns de som faktiskt ville ha dig och som tackar sin lyckliga stjärna för att din mamma kastade bort dig så de fick chansen att få just dig som sin egen.

    Jag har precis (i juni) fått mitt första barn. En liten flicka blev det och för första gången kan jag jämföra likheter. Jag blir så glad när jag upptäcker än det ena och än det andra som liknar mina egna drag. Detta är en helt ny upplevelse för mig. Mina kompisar tycker inte detta är lika fantastiskt för de är uppväxta med att vara lik någon eller att någon är lik dom. Hade jag inte varit adopterad hade jag aldrig fått uppleva den unika känslan som jag får bara av att se lillan rynka på ögonbrynen på samma sätt som jag gjorde som liten. Det hade inte blivit lika speciellt.
    Att dessutom kunna vara stolt när folk berömmer henne för hennes fina hy och vackra hår, som jag vet att hennes indiska påbrå är orsaken till. Och veta att det är genom mig hon fått detta påbrå som gör att okända människor helt stannar upp i stress och jäkt bara för att berätta för mig vilket vackert barn jag har.

    Så tänk på detta istället för att koncentrera dig på det dåliga. Tänk så mkt mer du kanske uppskattar, som andra går miste om för i deras värld är det så vanligt.
    Välkommen Hannah, Kl 18.08, 2010-06-23
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
Logga in
Bli medlem