• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Mummyfied

    Men jag tror inte att lösningen är att inskränka möjligheten till internationella adoptioner, det är ju samhället här det är fel på som inte kan acceptera de som ser utländska ut. Och adopterad hade man ju som föräldralös blivit i vilket fall, eller ja alternativen vore ju att antingen växa upp på barnhem/ålderdomshem eller dö. Alltså jag har VERKLIGNn förståelse för att man kan känna som ts, men ur ovanstående aspekt får man kanske vara glad åt det man fått istället.

  • Ethi
    fo
    Soetkorv skrev 2011-01-04 22:58:35 följande:
    Jag är också adopterad från Korea och att jag mått dåligt har inte med mina föräldrar i Sverige att göra, utan omgivningen. Utanförskap, utfrysning, smygrasism, öppen rasism, diskriminering etc. Elever och lärare i skolan etc. Folk på arbetsplatser. DET är det stora problemet. Efter åratal av sådant blir man mentalt nedbruten. Man kan gå vidare men såren har satt för djupa spår. Man har påverkats och utvecklats efter vad man upplevt.

    Saturos skrev: "Jag kommer alltid se ut som en asiat och därmed kommer jag dömas att vara en asiat och kallas guling och risätare som jag kallats hela mitt liv."..."Jag har aldrig tillåtits få känna mig svensk eftersom de övriga barnen kallade mig guling, ching chong varje dag, jag påmindes hela tiden om att jag var annorlunda och det sätter sina spår."..."Jag är inte så säker på att mitt liv varit sämre om jag levt i mitt hemland i något barnhem. Då hade jag i alla fall sluppit rasismen och jag hade inte haft en identiteskris på samma sätt."

    Jag måste börja med att säga att de ni upplevt är fullständigt vidrigt och jag skulle bli fullständigt galen om någon behandlade mina barn på samma sätt  

    Men vad är lösningen på det? Nu är ju internationell adoption den absolut näst sista utvägen för barn, där den sista är att växa upp på insitution i födelselandet, så det är ju inte mycket att tala om... Så ÄR det ju redan. Men är det så lätt att tänka sig att då hellre låta barnen växa upp på institution? (Vilket alla som sett en institution i födelselandet direkt inser inte på något vis är en bra lösning... Ett barnhem kan aldrig någonsin jämföras med en egen, bra familj. Men om vi nu bortser från det)

    Mina barn har:

    *kompisar som är födda i andra länder och hitflyttade med sina föräldrar.

    *kompisar vars föräldrar är födda i andra länder och hitflyttade.

    *kompisar vars ena förälder är född i ett annat land och hitflyttad och den andra är född här.

    De ser inte heller "ursvenska" ut, hur nu en sån ser ut. Borde de inte heller "få" finnas här eller borde deras föräldrar ha tänkt djupt och länge innan de fick dem? Kanske borde de bara ha aborterat dem? Borde vi posta lite skrämselpropaganda till dem nu hur det KAN gå för deras barn i framtiden? Borde deras föräldrar skicka dem till att växa upp på institution i deras födelseland/föräldrarnas födelseland? Två av barnen har samma föräldrar men där det äldre brås på svenskfödda fadern och det yngre på sydamerikanskfödda mamman - borde då det ena växa upp i Sydamerika och det andra i Sverige? Borde vi posta lite skrämselpropaganda till de med några som helst synliga rötter i något annat land som planerar barn, så att de kan tänka efter ordentligt i förväg? Kanske vore det bäst om de flyttade till något lämpligare land först och sen skaffar barn?

    Alltså, rasist-/puckoproblemet är ju så mycket större än internationella adoptioner... Kanske det bara är dags att inse att det är de som inte begriper att svenskar kan se ut på alla möjliga sätt, att det inte finns någon rasstandard för svensken för det finns inte ens några mänskliga raser överhuvudtaget, är de som har problem och de som ska känna sig usla och ändra på sig - och om det inte passar helt enkelt flytta på sig? Inte ni och alla andra i Sverige som råkar se lite mindre "svenska" ut än normen.

  • Ethi
    Saturos skrev 2010-12-31 12:47:19 följande:
    VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes. 
    Ja, det kanske var ett misstag av dina biologiska föräldrar att du föddes? Sånt händer. Hela tiden. Jag är själv resultatet av ett misstag men ser inte hela mitt liv som ett misstag för det. I så fall hade jag ju aldrig givits det! Nu har jag fått det och det är inget misstag, även om mina föräldrar inte hade tänkt sig att jag skulle komma just då

    Vad säger att du slängdes bort bara för att du lades i en papperskorg? Var lägger man egentligen ett spädbarn man måste överge anonymt, så att det ligger så säkert som möjligt från rovdjur (råttor, hundar, katter etc som kan vara livsfarliga för spädbarn), kyla och väta (livsfarliga saker för ett spädbarn) och där andra människor kommer att titta så att barnet så fort som möjligt hittas? Kanske var det av den allra största omsorgen om ditt liv som du lades i just en papperskorg.

    Ett misstag av dina föräldrar är du med all säkerhet i alla fall inte och naturligtvis är de dina riktiga föräldrar och du deras riktiga barn.
  • Ethi
    Saturos skrev 2010-12-31 18:46:14 följande:
    det kan lika gärna vara så att min pappa var en våldtäksman eller något och att min mamma tvingades föda mig för att det är skamligt med abort där och så lämnade hon mig för att hon kanske inte vill veta av mig
    Men vilken möjlighet hade hon i så fall att ta hand om ett barn som kommit till genom våldtäkt? Som ensamstående i ett land där barn födda utom äktenskap helt enkelt inte accepteras - och med barnet även mamman och resten av hennes släkt?
  • AronNora2
    Emeli skrev 2011-01-04 12:40:30 följande:
    Trots att det har gått några dagar sedan du skrev detta känner jag att jag måste svara. Du blandar ihop en massa begrepp.

    När man ansöker om att få adoptera genomgår man en noggrann utredning från de sociala myndigheternas sida. De tittar då bl.a. på vilket motiv man har till att vilja adoptera. Att vilja "hjälpa ett barn som har det dåligt" är inte ett motiv som accepteras. Det accepterades inte för 20 år sedan heller, när TS adopterades. Ofrivillig barnlöshet i kombination med stark längtan efter barn är däremot ett vanligt och fullt accepterat motiv.

    Forskning har visat att psykisk ohälsa är betydligt vanligare hos barn som växer upp i familjehem (hos det du kallar fosterföräldrar) jämfört med barn som får växa upp í adoptivhem. Ett adopterat barn har en tryggare situation.

    En fosterhemsplacering där man arbetar för en bra relation med bioföräldrarna är inget alternativ för föräldralösa barn. Ett föräldralöst barn försöker man i första hand placera hos någon närstående släkting. Om detta inte går, söker man adoptivföräldrar i barnets födelseland. Fler och fler barn adopteras också nationellt. Först när man inte hittar någon inhemsk familj som vill adoptera barnet söker man adoptivföräldrar i annat land. Detta gör man för att man vet att inga andra alternativ för föräldralösa barn ger en så hög  procent "lyckade" resultat som adoption. Alternativen är i bästa fall en uppväxt på barnhem, i sämsta fall på gatan. 
    Men det man gör när man adopterar eller blir fosterhem - det är ju att man tar hand om ett barn som har det dåligt. Det var kanske snarare så jag menade. Jag försökte anlägga barnperspektivet på frågan.
    Om man nu är ofrivilligt barnlös och har en stark barnlängtan, då tycker jag personligen att det är mer reko rent moraliskt att välja att bli fosterfamilj i första hand framför en internationell adoption. Det enda motivet för att välja adoption framför att bli fosterhem måste ju vara rent egoistiskt - att man vill att det barn man tar hand om blir avskuret från sitt ursprung, så att man får känna sig som de enda föräldrarna. Just samma grej - bl a, utöver rasism etc - som orsakar psykisk ohälsa hos de adopterade.
    Jag tror säkert att psykisk ohälsa är vanligare bland fosterbarn. Men jag tror knappast att det beror på att de, till skillnad från de adopterade, har mer kontakt med sin biofamilj... det är väl ett välkänt faktum idag att barn som ej har möjlighet att bo med sina bioföräldrar mår bäst om kontakten med dem upprätthålls.
    Mer sannolikt att det har andra orsaker, eller hur? Kan t ex bero på att det ofta går väldigt långt innan ett barn omhändertas i Sverige, och att barnet därför blivit traumatiserat under längre tid, medan adopterade kanske oftare överges i späd ålder.

    Ang själva adoptionsprocessen, du uttalar dig väldigt generellt där med tanke på att adoption sker från ett stort antal olika länder. Och den ser ju väldigt olika ut i olika länder, eller hur? Jag är ingen expert på området, men har sett/läst en del reportage om att internationella adoptioner inte alltid går så exemplariskt till som du beskriver - ens idag.
  • Ethi
    AronNora2 skrev 2011-01-05 15:04:20 följande:
    Men det man gör när man adopterar eller blir fosterhem - det är ju att man tar hand om ett barn som har det dåligt. Det var kanske snarare så jag menade. Jag försökte anlägga barnperspektivet på frågan.
    Om man nu är ofrivilligt barnlös och har en stark barnlängtan, då tycker jag personligen att det är mer reko rent moraliskt att välja att bli fosterfamilj i första hand framför en internationell adoption. Det enda motivet för att välja adoption framför att bli fosterhem måste ju vara rent egoistiskt - att man vill att det barn man tar hand om blir avskuret från sitt ursprung, så att man får känna sig som de enda föräldrarna. Just samma grej - bl a, utöver rasism etc - som orsakar psykisk ohälsa hos de adopterade.
    Jag förstår inte riktigt... Det är ju helt olika barn du pratar om? Det internationellt adopterbara barnet finns redan och är redan konstaterat utan annat framtida hopp än att växa upp på barnhem, om det inte blir internationellt adopterat... På vilket sätt skulle det vara ett barnperspektiv att döma barnet till det ödet och alla som längtade efter att bli just det barnets, som råkat bli fött i ett annat land utan det sociala skyddsnät som vi har i Sverige, föräldrar istället skulle "slåss" om att få bli familjehem till de barn i Sverige som är i behov av det? Vad är det för barnpespektiv i det? Har inte båda (alla) barnen rätt till den bästa framtid som man kan skaka fram till det? Och det är inte att växa upp på barnhem.
  • villsågärna38
    AronNora2 skrev 2011-01-05 15:04:20 följande:
    Men det man gör när man adopterar eller blir fosterhem - det är ju att man tar hand om ett barn som har det dåligt. Det var kanske snarare så jag menade. Jag försökte anlägga barnperspektivet på frågan.
    Om man nu är ofrivilligt barnlös och har en stark barnlängtan, då tycker jag personligen att det är mer reko rent moraliskt att välja att bli fosterfamilj i första hand framför en internationell adoption. Det enda motivet för att välja adoption framför att bli fosterhem måste ju vara rent egoistiskt - att man vill att det barn man tar hand om blir avskuret från sitt ursprung, så att man får känna sig som de enda föräldrarna. Just samma grej - bl a, utöver rasism etc - som orsakar psykisk ohälsa hos de adopterade.
    Jag tror säkert att psykisk ohälsa är vanligare bland fosterbarn. Men jag tror knappast att det beror på att de, till skillnad från de adopterade, har mer kontakt med sin biofamilj... det är väl ett välkänt faktum idag att barn som ej har möjlighet att bo med sina bioföräldrar mår bäst om kontakten med dem upprätthålls.
    Mer sannolikt att det har andra orsaker, eller hur? Kan t ex bero på att det ofta går väldigt långt innan ett barn omhändertas i Sverige, och att barnet därför blivit traumatiserat under längre tid, medan adopterade kanske oftare överges i späd ålder.

    Ang själva adoptionsprocessen, du uttalar dig väldigt generellt där med tanke på att adoption sker från ett stort antal olika länder. Och den ser ju väldigt olika ut i olika länder, eller hur? Jag är ingen expert på området, men har sett/läst en del reportage om att internationella adoptioner inte alltid går så exemplariskt till som du beskriver - ens idag.
    Oerhört många som adopteras får ett mycket bättre liv med sin nya trygga familj. Det tycker jag är något man ska komma ihåg även om det självklart finns de som också mår dåligt. Men det är ju oerhört många "vanliga" svenskar som också mår psykiskt dåligt. Jag känner själv många vuxna personer som är adopterade och ingen av dem mår på det sätt som TS gör. De känner sig svenska och älskar sin svenska familj. Sen att jämföra adoption med att vara fosterfamilj, eller familjehem som det numera heter, och kalla det egoistiskt att adoptera. Ja vad säger man åt det som blivande adoptivförälder? Suck, är min enda kommentar till det! Vilka problem skulle lösas av att man förbjöd internationella adoptioner? Då skulle ju barnen bli kvar på barnhem eller vara gatubarn istället. Tycker du att det är ett bra alternativ? Tycker att du som sett ett tv-program om adoptioner kanske också ska vara lite ödmjuk inför att de som själva adopterat har mer kunskap på det här området än vad du har. Det är självklart en tragik att TS mår som han gör men att genom detta inlägg dra slutsatsen att det bästa vore att förbjuda internationella adoptioner tycker jag tyder på oerhörd okunskap.
  • VNmamma
    AronNora2 skrev 2011-01-05 15:04:20 följande:
    Men det man gör när man adopterar eller blir fosterhem - det är ju att man tar hand om ett barn som har det dåligt. Det var kanske snarare så jag menade. Jag försökte anlägga barnperspektivet på frågan.
    Om man nu är ofrivilligt barnlös och har en stark barnlängtan, då tycker jag personligen att det är mer reko rent moraliskt att välja att bli fosterfamilj i första hand framför en internationell adoption. Det enda motivet för att välja adoption framför att bli fosterhem måste ju vara rent egoistiskt - att man vill att det barn man tar hand om blir avskuret från sitt ursprung, så att man får känna sig som de enda föräldrarna. Just samma grej - bl a, utöver rasism etc - som orsakar psykisk ohälsa hos de adopterade.
    Jag tror säkert att psykisk ohälsa är vanligare bland fosterbarn. Men jag tror knappast att det beror på att de, till skillnad från de adopterade, har mer kontakt med sin biofamilj... det är väl ett välkänt faktum idag att barn som ej har möjlighet att bo med sina bioföräldrar mår bäst om kontakten med dem upprätthålls.
    Mer sannolikt att det har andra orsaker, eller hur? Kan t ex bero på att det ofta går väldigt långt innan ett barn omhändertas i Sverige, och att barnet därför blivit traumatiserat under längre tid, medan adopterade kanske oftare överges i späd ålder.

    Ang själva adoptionsprocessen, du uttalar dig väldigt generellt där med tanke på att adoption sker från ett stort antal olika länder. Och den ser ju väldigt olika ut i olika länder, eller hur? Jag är ingen expert på området, men har sett/läst en del reportage om att internationella adoptioner inte alltid går så exemplariskt till som du beskriver - ens idag.
    Det finns fortfarande mycket att önska när det gäller internationella - och nationella! - adoptioner. Min uppfattning är att de hela tiden förbättras.

    Ditt resonemang om att bli fosterfamilj i stället för att adoptera är okunnigt. Du skriver bland annat:

    "Om man nu är ofrivilligt barnlös och har en stark barnlängtan, då tycker jag personligen att det är mer reko rent moraliskt att välja att bli fosterfamilj i första hand framför en internationell adoption."

    Borde inte det i så fall gälla alla barnlängtande? De har ju också en möjlighet att bli fosterföräldrar istället för att skaffa egna barn. Är det inte väldigt egoistiskt av dem att bli föräldrar när de har möjlighet att bli fosterhem? Varför skulle just infertilas moraliska ansvar att ta hand om ett fosterbarn vara större?

    Att adoptera gör man för att man vill bli förälder. Man blir förälder till ett barn som saknar föräldrar som kan ta hand om det eller som inte har några föräldrar alls. Sådana barn finns, i andra länder och i Sverige
  • VNmamma

    ts, ett lästips:

    Känner du till Lotta Landerholm? Hon är psykoterapeut och själv adopterad (från Sverige). Hon har skrivit en bra bok som heter Adopterad. LÄmnad. Vald. Och sen?

  • Adoptivmamman
    AronNora2 skrev 2011-01-05 15:04:20 följande:
    Men det man gör när man adopterar eller blir fosterhem - det är ju att man tar hand om ett barn som har det dåligt. Det var kanske snarare så jag menade. Jag försökte anlägga barnperspektivet på frågan.
    Om man nu är ofrivilligt barnlös och har en stark barnlängtan, då tycker jag personligen att det är mer reko rent moraliskt att välja att bli fosterfamilj i första hand framför en internationell adoption. Det enda motivet för att välja adoption framför att bli fosterhem måste ju vara rent egoistiskt - att man vill att det barn man tar hand om blir avskuret från sitt ursprung, så att man får känna sig som de enda föräldrarna. Just samma grej - bl a, utöver rasism etc - som orsakar psykisk ohälsa hos de adopterade.
    Jag tror säkert att psykisk ohälsa är vanligare bland fosterbarn. Men jag tror knappast att det beror på att de, till skillnad från de adopterade, har mer kontakt med sin biofamilj... det är väl ett välkänt faktum idag att barn som ej har möjlighet att bo med sina bioföräldrar mår bäst om kontakten med dem upprätthålls.
    Mer sannolikt att det har andra orsaker, eller hur? Kan t ex bero på att det ofta går väldigt långt innan ett barn omhändertas i Sverige, och att barnet därför blivit traumatiserat under längre tid, medan adopterade kanske oftare överges i späd ålder.

    Ang själva adoptionsprocessen, du uttalar dig väldigt generellt där med tanke på att adoption sker från ett stort antal olika länder. Och den ser ju väldigt olika ut i olika länder, eller hur? Jag är ingen expert på området, men har sett/läst en del reportage om att internationella adoptioner inte alltid går så exemplariskt till som du beskriver - ens idag.
    Varför ska just barnlängtande ADOPTIVföräldrar bli fosterföräldrar? Världen är överbefolkad, då kan väl alla som vill ha barn bli fosterföräldrar i stället för att skaffa egna barn? Varför skulle just adoptivföräldrar avstå från egna barn för att ta hand om andras för en tid. För det är där skillnaden ligger, adoptera betyder ta till sig som sin egen, att vara fosterfamilj (dvs familjehem som det heter numera) är att ställa upp tillfälligt för ett barn som av olika orsaker inte kan bo med sin familj just då. Helt skilda saker, både för föräldrar och barn.
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.