HEJ alla! Jag har tidigare haft lite problem med att få mina förhållanden att hålla mer än 1 år och nu har jag träffat en ny kille som jag tycker väldigt mycket om.
Så, ni som varit tillsammans med er partner i jaa vi kan säga 5 år och mer, vad har ni gjort för att hålla kärleken vid liv?
Härligt att läsa alla svar här... känns som vi alla e inne o nosar på samma område :)
Att man även får chansen att uppfylla egna mål och drömmar. Dock inte på bekostnad av förhållandet.
Respekt, tillit, att båda verkligen bestämt sig för att detta ska hålla, inte ta varandra för givet och inte glömma varför man blev ihop från början. Det har funkat för oss i snart 25 år.
Vi har hållt ihop i 6,5 år.
Vi är öppna mot varandra och har inga problem att med komunikation och kan prata om allt. Vi lägger oss aldrig osams och är väldigt duktiga på att visa våran kärlek för varandra.
Men som några nämnt tidigare så tror jag absolut att allt detta kommer när man träffat den rätte!
Vi har gått igenom både stor sorg och glädje och varenda sak har gjort vårat förhållande starkare, ju svårare sorg desto närmare har vi kommit varandra.
Vara ärliga och våga säga vad man tänker och bekymrar sig för, kunna vara diplomatisk och inte bara negativt kritisera, förstående, välja sina strider och låta varandra få eget utrymme och tid för att förverkliga de egna drömmarna och målen. Klart att man alltid får jämka lite... det är ett ständigt givande och tagande. Hjälpa och stötta varandra att uppnå drömmar. Ha en gemensam tanke och omtänksamhet för förhållandet ... Och aldrig låta något som man är oense om ligga och gro under ytan. Inte lägga sig och vara irriterad eller arga på varandra.
Enligt mina föräldrar, så är det nyttigt att vara i från varandra lite då och då. Det är rådet jag fått från dem; att inte klänga sig fast vid varandra jämt.
Enligt mig (som firat 20-årig bröllopsdag med min man), så är det viktigt att ha en god självkänsla. Med en god självkänsla så är inte mitt värde beroende av vad någon annan tycker om mig. Därför blir jag inte svartsjuk om maken går på fest utan mig, jag oroar mig inte för att han ska hitta någon annan och jag tar inte på mig skulden om han hittar på något dumt. Jag är inte ansvarig för vare sig hans handlingar eller hans lycka och han är inte ansvarig för mig.
När vi är inne i en "down-period" och verkligen inte sprakar av äktenskaplig lycka, då håller vi oss på varsin kant i stället för att hacka på varandra. Varför gräla om petitesser när man kan låta bli? Sedan går förhållandet uppåt igen, och vi behöver inte hålla på att försöka förlåta arga förolämpningar eller liknande, utan då kan vi helt enkelt bara vara kära och glada ... 
När man hittar den rätta så är det endast respekt det handlar om. (enligt mig o min sambo)
Respektera varandras privatliv
Respektera varandra viljor och önskan
Respektera varandra tankar och funderingar
Min sambo har endast haft svartsjuka flickvänner tidigare, många omkring oss säger att han äntligen kan fortsätta vara sig själv och med sina vänner fast han är i ett förhållande.
Med att respektera behöver man inte tycka att allt är rätt eller gå med på.
Men då får man även diskutera genom saker och inte döma för fort.
Mitt tips iallafall :) Respekt!
Att inte skrika onödiga och elaka ord och att inte kalla varandra för saker som jävla kärring och surgubbe :)
Att tänka.. det jag behöver bör jag kunna ge och det han behöver bör jag också kunna få.
Vi har varit tillsammans sen 78 och allt är hur bra som helst.Och hur vi har gjort de vet jag inte.Åren har bara gått.´Man ska ta hand om varann och respektera,Och ge varann ömhet och kärlek,Och hjälpas åt,Och ge lite egen tid,Vi har under dessa åren fått 3 underbara barn.Och nu så har vi fått 2 st underbara fantastiska barnbarn och dom älskar vi av hela våra hjärtan.Och vi träffar dom så ofta vi kan och får lov.Dom kommer till helgen båda 2 och då får vi rå om dom.Hoppas du hittar någon som du kan älska.