The Kittycats skrev 2011-05-11 22:48:43 följande:
Du skriver klokt, och sätter ord på mycket som jag känner men inte riktigt lyckas formulera just nu.
Förhoppningsvis har jag nått botten nu, och kan börja kravla upp istället (precis som du beskriver).
Det där med sambon... det är mycket min egen stolthet... jag är till ytan en stark person (kort beskrivet). Och det är ju ett misslyckande, och det är dessutom ett misslyckande när det gäller en väldigt känslig OCH viktig sak för mig. (men det som skrämmer mig lite är ju att jag delvis allara innerst inne inte vill att han ska veta för att jag då förlorar mitt "svängrum" att fuska eller vad man ska kalla det)
Ska iaf göra mitt bästa för att sluta med klandret. Det är jag alltför bra på. Tänk att den biten alltid ska vara lättast....
Jag känner så väl igen det där med stoltheten. Men,
det är en styrka i sig att kunna erkänna att man är svag. Jag försöker ständigt jobba med (eller mot kanske det blir) min "starka fasad", för jag har märkt att den inte är bra i längden. Visst, man känner sig darrig som en geléråtta när man ska bryta igenom fasaden och "avslöja det stora hemska", men efteråt så känns det faktiskt bättre. Och oftast uppfattar de omkringen inte det som så hemskt som man själv gör.
Stolthet må vara bra, men inte när det går till överdrift. Som sagt, jag kämpar fortfarande med detta, men när man väl har vågat och har någon att dela och diskutera problemet med så känns det mycket bättre.
men en klapp eller strykning på ryggen, hand om höften, en kyss i förbifarten eller mitt på stan osv. Att bara röra vid sin kärlek är viktigt. Sånt gör mer än vad man tror! 
).
Och alla andra i tråden förstås! 
Vad fan kunde jag inet tagit det för istället för att göra som alla andra och mula i mig skit? Onödigt, onödigt.