Pojke i klänning?!

Självkänsla kan försvagas, men det är nog mer troligt att en stark självkänsla försvagas av att en förälder förnekar barnet som individ, än att några typer på förskolan retas.

Jag tycker att kläder är en självklar del av jämställdhetsbiten. Inte den viktigaste biten, men en självklar bit.
För hur kan jag sitta och hävda att jag inte ska begränsa mina barn utifrån deras kön i deras val av lekar, fritidsaktiviteter, utbildning, yrke, etc, men ändå göra det i deras val av kläder? Det blir ju... fel!
Så, därför gör jag inte det. Jag statuerar inte exempel. Jag låter bara helt enkelt bli att sätta gränser för kläder baserat på kön.

Jag har både en dotter och en son ( i den ordningen), så det där snacket om att jag hellre skulle vilja att min son var en dotter köper jag inte.

Min son är4½, en trygg, lugn kille, som älskar att bygga, konstruera, köra bilar och hans favoritfärg är mörkblå. De flesta som inte känner honom  så väl skulle nog se honom som rätt "grabbig", och det stämmer nog att många av hans intressen och egenskaper stämmer in på bilden av "grabbiga killen". Men han gillar också att dansa, helst i kjol, han gillar glittriga saker, rosa är hans näst bästa färg, och han är en mjuk liten typ som vårdar sitt marsvin som en öm liten marsvinsförälder. Speciellt i treårsåldern experimenterade han med kläder och hade gympadräkt med volang och klänning på kalas och till förskolan ett antal gånger. Ingen hade något problem med detr, allra minst han själv. Alla dessa egenskaper är ju delar av det som är han, min son.
 Men många väljer att se enbart det grabbiga, för han är ju kille och det är så killar traditionellt "ska vara".
Jag tycker det är synd att hans andra egenskaper undantrycks för att han inte "ska" vara så.

Min dotter är en långsmal 7½-åring. Ljuslockig, rosenkindad och smilgropig som en sockersöt svensk midsommardröm har hon alltid fått höra hur söt hon är (och det är klart hon är!) En snäll kompis är hon också, som tar hand om de yngre barnen som börjat förskoleklassen. Men hon är också en fantastiskt konstruktör som bygger legogrejer gjorda för 12-åringar, hon räknar matte på 3:ans nivå och hon är fantastiskt atletisk. Ändå fokuseras det alltid på hennes utseende eller på hennes sociala förmåga .
Nu är hon som sagt en tjej som alltid varit stark och gått sin egen väg. Hon har talat om för sin lärare att hon minsann är ett mattegeni (hennes uttryck alltså)och behöver en svårare bok. När en kille sa att hon som tjej inte kunde stå och kissa rakt fram motbevisade hon honom (då var hon 5 år).
ALlt detta är ju också egenskaper som är hon, min dotter.

Jag blir så trött. Min son är ingen flickpojke. Min dotter är ingen pojkflicka. De är barn. Ett barn är av pojkkön och ett barn är av flickkön. De har egenskaper som oftast tillskrivs de kön de har, och de har egenskaper som ofta tillskrivs det andra könet. Jag vill ju att de utvecklar alla sina goda egenskaper. Det finns fler än ett sätt att vara pojke på, fler än ett sätt att vara flicka på.

Kläder ja...
Många tycker att det fokuseras för mycket på kläder. Det kanske det gör? Men å andra sidan är vi på ett forum där vi diskuterar föräldraskap och uppfostran, och där den här tråden, liksom flera andra, handlar just om kläder. Är det då konstigt att kläder diskuteras och att vi fokuserar på det just här?
I verkliga livet tro jag att många föräldrar som försöker tänka ur ett genusperaspektiv inte tycker att kläder är i fokus eller är den viktigaste biten. Men det är något konkret, något att ta på. Därför blir det lätt att diskussionen fastnar där.

Själv tycker jag att det är konstigt att man inte ser att kläder är en del av arbetet kring genus och jämställdhet. Det är möjligtvis inte lika viktigt som lika lön, rätt till samam utbildning osv, men är samtidigt en del av det hela. Ska man ge pojkar och flcikor samam rättigheter och samam möjligheter, kan man ju inte göra det på alla områden utom just när det gäller kläder.

Nej.
Inte enligt min erfarneht som förskollärare.
Små barn blir oftast inte retade av andra barn. Större barn är ofta inflörstådda med normen, och väljer de ändå att bryta den är de så pass "starka" att någon ret inte biter....

Ha.
Du känner inte min man, det märks.
Ja, han står och ler stolt när sonen dansar.

Min man är en långhårig skäggig hårdrockare som gillar kilt lika mycket som 1700-talskråskjortor och linnetunikor. Han är stark, självständigt och har god självkänsla och bryr sig inte ett dugg om att folk stirrar på honom för vad han har på sig. Oavsett om det är en t-shirt med roligt tryck, en kråsskjorta eller en kilt.

Ja. Varför inte. Ett skolbarn har fattat vad normerna är, är de ändå starka nog att vilja bryta dem så är det troligen inget problem. Ett starkt barn blir inte retat.

Man kanske får tänka på förhållandet män och kvinnor på familjeliv också.

Apropå manligt och kvinnligt och apropå att min man är stolt över sina barn oavsett hur de klär sig.

Såhär kan min man gå offentligt (fast oftast på och kring medeltidsarrangemang förstås). Höjden av manlighet på 1400-talet. Skåda snabelskorna, Penishållaren/blygdkapselsn och de tighta hosorna som framhäver de snygga manliga benen. Plus coifen, den manligaste av manliga mössor på den tiden:



Och en kiltbild:



Båda pös-skjortorna ovan bär min man annars också, som "vanliga" plagg. Kilt har han då och då till festliga sammanhang.

Nej.
Barn med stark självkänsla är inte alls i riskzonen för mobbning på samma sätt som en "svagare" individ.

Jag sätter inte på honom någonting (förutom i en helt annan betydelse... )
Det gör han helt själv.
Liksom barnen. De väljer, inte jag.
Men jag skulle ju kunna be honom, bara för din skull. Fast då msåte vi skaffa en glittrig rosa klänning större än stl 128 eftersom jag tror att dotterns i den stl är för liten och jag har ingen rosaglittrig.
 Jag tror säkert inte han är omöjlig.
 En gång, innan han skaffade skägg crossdressade vi på en krogrunda. Han tog mina kläder, och jag hans. Bh och allt. Han tyckte det var skitkul att folk tog honom för tjej och att se deras reaktion när han började prata med dem med sin mörka röst.
Fast det var tråkigt nog ingen som trodde att jag var kille. De trodde nog vi var ett lesbiskt par.