Klamydia? Omöjligt!
Nu är jag medveten om att jag kommer att låta som end dryg trådpolis, men som jag ser det så är inte det viktigaste i den här situationen att övertyga TS om att hennes man varit otrogen. Om det faktiskt skulle vara så, så lär det komma fram tids nog i alla fall och är inget som vi kan direkt reda ut över internet. (Och egentligen inget vi har med att göra om inte TS specifikt ber om hjälp med att orka med den vetskapen, i såna fall.) Visst är det så som någon sa att många som varit otrogna anfaller som bästa försvar och kan visa en viss fixering vid trohet hos andra etc, men som sagt. Det ger onekligen ett misstänkt intryck, men:
I mina ögon är det primära att TS accepterar att hon faktiskt kan ha klamydia, oavsett var den kom ifrån, och agerar utifrån det. TS har sin hälsa och sitt barns hälsa att tänka på. I detta ingår att mannen behöver testa, och eventuellt låta behandla, sig också.
Han, i sin tur, verkar lite knepig och fixerad vid trohet (jag kan ha fattat fel här) och därför är det risk att han vägrar testa, eller behandla, sig om han börjar lukta otrohetsanklagelser. Om både han och TS har sjukdomen så är ju det allra viktigaste att de får så säkra besked som möjligt, och eventuell behandling.
Reda ut själva relationen kan komma sen, och det är en annan diskussion. En som TS kanske väljer att dela med oss, eller inte.
Jag är såklart nyfiken (För jag är nyfiken av naturen. Lägger mig i gör jag också - märks det?) och vill veta hur det går, men så länge TS säger sig redo att agera utifrån sin, och sitt barns, hälsas bästa så är jag nöjd med den informationen. Resten får jag lära mig leva utan, om TS inte vill prata om det.
TS, om du inte skulle få det besked du hoppas på och väljer att inte återkomma till tråden pga det, så förstår åtminstone jag, absolut. Du har ingen rapporteringsskyldighet till oss.
Bara lova att din hälsa går först, okej?
