Vi i Halmstad (ver 6)

Tack för att ni är så snälla här. Kommer förmodligen behöv vädra en del här. Nästan inga av mina vänner har barn och jag känner ingen som förlorat sitt barn.
Men allting känns så meningslöst. Som varför se på tv, klä på sig, duscha, städa? Kan inte bara tallrikarna stå där och mögla. Vem bryr sig?
Det bästa ni kan göra är att ta hand om varandra och era små. De är det finaste ni har!
Och nu vet i varje fall jag hur fruktansvärt liten gränsen mellan lycka och sorg är... Att man ena stunden kan vara överlycklig och ens barn i magen mår hur bra som helst. Bara tio dagar kvar till BF...
Och i nästa...
Så fruktansvärt orättvist...
Vi har varandra och det är jag oerhört tacksam för! (Det var mycket mindre än självklart att jag överlevde. Förlorade över 2 liter blod...)
Men någonting saknas i vårat så baby-pyntade hem...
Våran Simon...
Har lagt en bild i galleriet om någon vill kika...

Minerva: Han är jättefin...

Minerva: Säger som de andra, saknar ord... USCH så hemskt. Jag är verkligen SÅÅ ledsen för din skull. Något svar på din fråga om varför man ska fortsätta tror jag inte det finns egentligen. Inget man kan säga med ord - man bara gör det helt enkelt... Jag skickar en jättestor kram till dig och din familj och ber en bön att din lille Simon är trygg och väldigt lycklig där han är.

Minerva: Helt underbar...

Minerva:
Förstår att det var en pärs rent fysiskt för dig också. Min mamma var bara minuter från att förolyckas hon också, mycket pga de inre blödningar som uppstår när moderkakan lossnar.

Hur ska du gå vidare nu? Har du/ni blivit erbjudna kurator/psykologhjälp? Hoppas ni får ALL den tillgänliga hjälp det finns att få för att bearbeta eran sorg. Och som Jewel nämde innan: vi finns här.....Rödgråtna, men ändå

Godmorgon allihop!
Snön faller - kommer det någonsin bli vår?
Nu ska jag till SATS för att träffa den personliga tränaren jag ska anlita ett par gånger för att komma igång ordentligt och ännu viktigare på rätt sätt. Var ju på Yoga igår och kan knappt lyfta armarna - men skönt är det att känna att man gjort något.

Aston ligger och joddlar i sängen och André tjurar i köket Vad det är underbart med barn Men efter det hemska som hänt Minerva har man återigen fått en liten väckarklocka som skriker NJUT!

Vet inte om jag kan komma därimot. Har en massa att ordna innan mannen kommer hem... Kommer vi så kommer vi.

Zazla: Måste tyvärr avboka promenaden

Nä, nu måste jag åka. Kram på er!
*tänker på er Minerva*

Minerva: nej...lider med er..*sänder miljoner kramar*..usch så orättvist! En jättefin liten kille

Minera: skickar även jag styrkekramar. Så orättvist att nåt sånt får hända. Var inne och kikade på bilden, fint namn på söööt kille!
*KRAM*

Blixten: Vi ha icas blöjor, hur bra som helst...men det e nog maxi 8-16kg, passar perfekt, alltid torr å har inte läckt en enda gång!!! det har da oxå hört mycket gott om, ska testa det mä. Vill du ha en blöja från mig om vi syns på fikat idag??

Vi kommer på fikat, men kanske inte på pricken 14, utan snarare närmre 14.30 så håll en plats för mig, vill ha i donnan lite mat efter tuppluren å det brukar bli vid 13.30-tiden...men då kommer vi ju nyvakna, mätta å förhoppningsvis på glatt humör Ska bli kul att träffa lite folk

Ja, vi har blivit erbjudna massa hjälp och har folk omkring oss.
Det känns bra... Och behövs...
Men mest har vi varandra... Sjukhus-personalen var tydligen väldigt positivt överraskad av hur starka jag och Mikael är tillsammans...
Vi kommer att klara det...
Men det kommer att ta tid, och måste få göra det.
Ens barn är ju det vackraste och mest ömtåliga man har...
Var rädda om era små, lova det!!!