Kär i min terapeut!! :(

Insett att det förmodligen inte är kär-kärlek utan inspiration, värme och hänförelse hon bidrar med. Dra nytta av det, inspireras, omsätta allt klokt som sägs i det egna livet. Behållt det för mig själv och gått vidare.

Ingen annan i tråden har ombetts redovisa sin kompetens (eller eventuella kompetens). 

TS: hoppas att du får de svar och den dialog du hoppats på i tråden.  

Vet du... Jag har varit/är i precis samma situation som dig... Har gått länge i terapi (dock inte gruppterapi) och redan innan jag fick henne som terapeut så uppstod det pirrningar i kroppen bara att vara nära henne... Hon är kanske drygt 10 år äldre än mig också och vi är av samma kön.... Trodde jag var ensam om detta...

Jag som aldrig varit kär i någon kvinna utan haft ett stadigt förhållande med min nuvarande man i ganska många år. Har aldrig ens "tittat efter kvinnor på det sättet"... Jag blev helt skakad av denna upplevelse!!

Så blev hon min terapeut och känslorna blev starkare o starkare. Jag läste o läste om detta att det inte var ovanligt att man blev "Förälskad" i sn psykolog/läkare, men detta kändes ändå annorlunda.

I perioder har jag tänkt så mycket på henne mellan sessionerna att det var jobbigt faktiskt. Jag ville att hon skulle känna lika dant men förstod ju att hon inte gjorde det och att hon absolut inte fick göra det... Samtidigt skrämde det mig om hon nu skulle känna något...

Jag har valt att inget säga... Tror ändå att hon tolkat en del från min sida men hanterat det väldigt proffsigt. Hon har hjälpt mig enormt här i  livet och jag inser att det aldrig blir något mellan oss... Känslorna finns kvar men jag bevarar det som en mjuk hemlighet i mitt hjärta och kommer göra så föralltid. Jag älskar min make och våra barn...

Men jag vågar påstå att det inte påverkat just terapin, däremot har jag haft fullt förtroende för henne hela vägen och i perioder har det varit ett helvete, jag har gråtit och lääängtat efter henne, men förnuftet har segrat ändå, hon är en mycket duktig terapeuft...

Så du är inte ensam och det är inte säkert att mitt sätt att göra är rätt för dig... Men jag hoppas det blir till det bästa, lycka till!!!!

Jag har varit kär i min teraput. Det var störande för min utveckling eftersom jag ägnade mer tid att försöka vara honom till lags istället för att utveckla mig själv (har borderline och osjälvständig personlighetsstörning).

Jag berättade det inte för honom men för nästa terapeut så personen kunde hjälpa mig så jag inte blir för beroende och fokuserar på fel saker.

Hade jag varit du hade jag ringt terapeuten och sagt som det var.

WOW! Hehe jag trodde med ett tag att jag var den ende i världen men där ser man!

Skulle vara intressant att hör om det fanns någon terapeut som varit i omvänd situation?? Hur löstes detta?

Tillägg: Jag går också i terapeutledd undervisning i grupp och aldrig i livet att jag skulle ta upp det där. Där ska man ta upp sådant som känns lagom för en själv att lämna ut.

Du gör förstås som du vill och nu har du ju redan tagit upp det här. Jag är dock övertygad om att du skulle få en mycket större personlig vinst och förståelse för vad dina känslor står för om du placerar dem där de hör hemma, vilket jag tycker är i terapisituationen. Under en terapiprocess är det inte sällan så att klienten försöker "fly" från processen genom att förlägga den i något annat sammanhang där klienten är den som orkestrerar och dirigerar och gör sitt bästa för att få andra att tycka kring något specifikt problem. 

Dina innersta känslor är bland annat det här som du ger uttryck för här. Det bör du adresser i gruppen och syna ihop med terapeuterna.