Anonym (psykolog II) skrev 2011-04-03 18:44:41 följande:
Hej TS,
Jag har läst hela tråden och tycker inte att du är knäpp eller att det är något märkligt det du beskriver. Jag är psykolog och det har hänt mig mer än en gång (men inte många) att en klient uttryckt intresse av den typen du beskriver. Dock aldrig så att det orsakat stora problem mellan oss eller jag har behövt att avvisa någon på ett obekvämt sätt.
Jag tror dig när du säger att du blivit förälskad i den här personen före terapisituationen (som ju inte låter som någon typisk terapi, i alla fall inte någon psykodynamisk sådan om jag får gissa - alltså vore en deklaration av dina känslor inför gruppen minst sagt malplacerat och jag förstår att du fnissar över förslaget) och att du mycket väl kan ha känslor som inte är en klassisk "överföring" som man brukar kalla känslor av det här slaget mellan klient och terapeut. Sen det här som du verkar extra nyfiken på, om en terapeut hypotetiskt skulle kunna känna något extra för en klient. Ja visst kan en terapeut hamna i den situationen. Vi är alla människor och det vore otänkbart att en terapeut skulle kunna stänga av sina känslor helt så fort man befinner sig i en terapisituation. Dock känner inte jag till någon terapeut som verkligen agerat på sina känslor i förhållande till sin klient. Jag antar att detta säkert hänt någon gång i historien men min bild av det hela är att det är ovanligt. Terapeuten har nämligen så oerhört mycket mer att förlora på den sortens relation än klienten. Exempelvis skulle ett sånt förfarande vara likställigt med tjänstefel om det uppdagades, och det även om relationen inleds efter det att terapirelationen är avslutad! På det resonemanget kan självfallet följa att det visst förekommer men att man då är högst diskret och att det därför inte kommer till kännedom för omkringvarande.
Jag kan absolut känna olika för olika klienter, men det jag känner för en person i jobbet påverkar förhoppningsvis inte min förmåga att hjälpa klienten. Det är i alla fall min absoluta ambition att inte låta mig påverkas på det sättet och jag tror inte det hänt heller. Jag har inte blivit kär i någon klient och tror att det finns någon slags barriär där som gör att det är rätt så osannolikt att det ska hända. Säker kan man inte vara och för enkelhets skull hoppas jag att det inte kommer att hända heller. Skulle det mot förmodan göra det skulle jag inte vara öppen mot klienten med detta utan göra vad jag kan för att avsluta terapirelationen då jag antar att det vore troligt att jag skulle göra ett sämre jobb än annars, om jag fortsatte ha denna person som klient.
Det här ser förstås väldigt PC ut, det här resonemanget, men faktum är att jag är väldigt fäst vid min legitimation...det är min trygghet och min yrkesidentitet och jag är rätt så säker på att "olämpliga" känslor skulle skaka mig i grunden så min strategi vore att hålla mig undan relationer med klienter som är det minsta personligt eller privat färgade.
Du verkar mest vara ute efter att reflektera över dina känslor, och även klar över vad du vill och inte vill. Jag hoppas det inte blir jobbigare än nu och att du på sätt och vis kan njuta av att känna som du gör, och gå vidare när tiden är rätt för det.
Allt gott!
Tack för ett rakt och bra svar!
Måste fråga dig som proffs... tycker du att jag borde avbryta terapin (som inte är någon klassisk psykodynamisk ) eller kan jag med gott samvete hålla mina känslor för mig själv och fortsätta som vanligt i gruppen?
Det jag ville med denna tråd var att få ventilera, och höra andras åsikter om det hela.. men när alla dömmer ut en (att detta är klassiskt mellan terapeut och klient osv ) känner man sig inte så "bra"
Jag vet ju själv var, när och hur detta har gått till (därför förklarar jag det också och vissa tolkar kanske detta som ett försvar från min sida, vilket det inte är!
Hade jag kunnat välja en annan grupp hade jag gjort detta, Hade jag vetat att HON skulle vara en av dem som håller i gruppen hade jag nog övervägt att inte börja... Men nu var det hon, nu hade jag redan känslorna för henne! Hade känts mer konstigt att avbryta detta efter första gången eftersom jag ändå inte vill "något" med henne om ni fårstår vad jag menar...
Är också ssk 
Dock så gå jag i psykodynamisk terapi där jag tror det är ännu vanligare att man blir "förälskad" i sin psykolog (min terapeuft är psykolog med påbyggnadsutbilding. MEN trots det så fanns känslor och darriga ben där innan jag blev hennes patient... Vi träffades inom vården, ´nästan som kollegor första gångerna....