Anonym

Äldre 3 May 21:32

84 svar

Varför jag är bättre än andra människor

Jag anser att jag är bättre än andra människor, det grundar jag främst på fyra pelare:

- Jag är intelligentare
- Jag förstår livets "spelregler" bättre än andra människor.
- Jag är samtidigt ödmjuk med bättre självförtroende och självkänsla än andra människor.
- Jag har uppnåt detta utan att mina föräldrar liksom har uppmanat och "uppfostrat" mig till att gå i dessa spår.

Vem är jag?

Jag går andra terminen i 8:an och är kille. Jag kommer från en medelklassfamilj, skilda föräldrar och två mycket nära till familjen som gick bort mycket tragiskt nyligen, annars har jag en helt okej uppfostran. I låg -och mellan stadiet var jag inte direkt något underbarn så, det börjar i sjuan när jag började plugga stenhårt till varenda prov, utan att riktigt förstår vad jag gjorde. Det kan bero på att jag kom från en skolklass där vi hade väldigt bra sammanhållning och alla stötade varann. Det har mer börjat på allvar nu när jag har kommit upp i puberteten.

Varför är jag intelligentare?

Dels för det faktum att jag har betydligt bättre betyg och vet att jag kan bra mycket mer än andra i min ålder. Jag har MVG i praktiskt taget alla ämnen sedan sjuan, räknar matematik B, skriver mycket bra uppsatser och vet det mesta inom sahällskunskapen. Engelskan och tex. läsförståelsen är inte den bästa, så visst det finns större tänkare än mig absolut, men.. Jag är övertyggad om att jag i särklass är den största "filosofen" och vet vad jag håller på med, flera av dessa vet jag kommer lägga av när de hetsar så extremt mycket nu i början.

Sen också att jag vet vad jag håller på med och vad jag pluggar samt vad jag vill. Jag vet att betygen från högstadiet inte spelar någon roll, jag har tex. redan nu börjat plugga inför högskoleprovet och gymnasitet. Jag vet att undgomar hetsar med högstadiebetygen och inte får med sig någon kunskap och vet inte vad de håller på med helt enkelt. Jag skriver 1.0 på högskoleprovet, så återigen, visst jag är inte den värsta sortens underbarn, men är övertyggad om att jag har det där "filosofiska tänkandet" som de flesta saknar och kommer därför inte håla hela vägen.

Varför förstår jag livets "spelregler" bättre än andra människor?

Det jag förstår som ytterst få gör sammanfattas väldigt bra i denna video:

Alltså jag vet hur det är att ta en motgång, det tror jag är en viktig livserfarenhet. Jag har ett jädra anamma och är mycket envis. Ett talesätt brukar jag tänka på "låt själen lämna kroppen, gör dig helt känslolös" vilket verkligen fungerar. Som de säger säger i klippet "it will beat you to your knees and keep you there permanently, if you let it" är en viktig filosofi för mig.

Varför är jag samtidigt ödmjuk med bättre självförtroende och självkänsla än andra människor?

Jag anser att jag samtidigt trots allt detta är väldigt ödmjuk inför livet. Jag är övertyggad att om ett riktigt underbarn helt saknar ödmjukhet vilket flera troligtvis gör, när de möter en motgång kommer det gå riktigt illa för dem. Jag tar iakt att livet kan ta en plötslig vändning och allt kan hamna upp och ner. Jag låter mig aldrig bli arrogant i vardagssammanhang utan försöker visa respekt och empati för mina medmänniskor.

Jag har en otrolig självförtroende och självkänsla och ser ner på nästan alla människor jag träffar, det brukar vara för att de är ointelligenta, saknar helt självkänsla, har ett falskt yttre eller helt enkelt inte allt resonerar över livet eller vad som väntar dem.

Jag är som sagt 14 år och känner att jag har kommit över min pubertet och att det jag nu skrivit inte alls är något jag bara skriver för att jag är en liten fjortis och inte vet vad jag vill. Utan att jag verkligen har resonerat över livet i några månader nu och vet vem jag är och vad jag vill.

Sen med den sista punkten menar jag att jag har själv tagit detta initiativ och inte att jag har "uppfostras till att bli en duktig pojke" att min föräldrar liksom har lett mig in på den här bannan. Idag vet jag till exempel att det är flera ungdomar som har föräldrar som liksom har lett in barnen på den här bannan, inte att barnen själv har resonerat något vidare om det utan bara glidit med liksom. Jag har en helt annan filosofi än dessa ungdomar.

Jag reserverar mig för massa stavfel

Sätt igång att hata mig eller ställ frågor så kan vi diskutera detta vidare!

Edit: Försöker inte att provocera de som följer jantelagen.

RainMan1x7x

Äldre 4 May 00:00

#41

ok...

Lindreas

Äldre 4 May 00:05

#42

Hehe, ödmjuk men ser ner på andra människor?

Stomp

Äldre 4 May 00:14

#43

Grattis, du verkar ha talang - se till att förvalta den väl så skall du säkert lyckas som vuxen. Emellertid vill jag även säga att det förefaller egendomligt att vi skall diskutera detta. Enligt min mening saknas det diskussionsvärde.

Lenora

Äldre 4 May 00:43

#44

Bra text men jag håller med ovanstående talare. vad är själva poängen med tråden? Den saknar ett fokus. Jag antar att du vill ha feedback kring ditt liv så det är det jag kommer att ge dig.

Det är bra att du känner dig självsäker och som en bra människa men gör inte misstaget att bara jämföra dig med dina klasskamrater i den lilla världen på högstadiet eller utmaningarna som den delen av ens utbildning ger. På universitetet kommer du med all säkerhet möta många människor som du blir inspirerad av och möta större både sociala och intelligensmässiga utmaningar.

Istället för att se dig själv som "färdig" redan som 14 år, se var du kan utvecklas som människa, det finns inte en människa i världen som inte kan bli bättre.

Dina klasskamrater kanske inte verkar på din nivå just nu, men tro mig, det finns de som utvecklas senare. Jag hade klasskamrater som var riktigt urusla på högstadiet och inte ens särskilt sociala som växte upp till fantastiska människor med väldigt bra karriärer.

Livet har mer spännande utmaningar än den lilla värld man känner till som 14-åring. Lycka till!

Och som en liten sidfot...högskoleprovet är något man kan träna på för att få bättre resultat. Jag skrev 1.1 på mitt första och 1.9 på mitt sista.

hedersknyffel

Äldre 4 May 01:55

#45

Anonym skrev 2011-05-03 21:32:59 följande:

Jag anser att jag är bättre än andra människor, det grundar jag främst på fyra pelare:

- Jag är intelligentare
- Jag förstår livets "spelregler" bättre än andra människor.
- Jag är samtidigt ödmjuk med bättre självförtroende och självkänsla än andra människor.
- Jag har uppnåt detta utan att mina föräldrar liksom har uppmanat och "uppfostrat" mig till att gå i dessa spår.

Vem är jag?

Jag går andra terminen i 8:an och är kille. Jag kommer från en medelklassfamilj, skilda föräldrar och två mycket nära till familjen som gick bort mycket tragiskt nyligen, annars har jag en helt okej uppfostran. I låg -och mellan stadiet var jag inte direkt något underbarn så, det börjar i sjuan när jag började plugga stenhårt till varenda prov, utan att riktigt förstår vad jag gjorde. Det kan bero på att jag kom från en skolklass där vi hade väldigt bra sammanhållning och alla stötade varann. Det har mer börjat på allvar nu när jag har kommit upp i puberteten.

Varför är jag intelligentare?

Dels för det faktum att jag har betydligt bättre betyg och vet att jag kan bra mycket mer än andra i min ålder. Jag har MVG i praktiskt taget alla ämnen sedan sjuan, räknar matematik B, skriver mycket bra uppsatser och vet det mesta inom sahällskunskapen. Engelskan och tex. läsförståelsen är inte den bästa, så visst det finns större tänkare än mig absolut, men.. Jag är övertyggad om att jag i särklass är den största "filosofen" och vet vad jag håller på med, flera av dessa vet jag kommer lägga av när de hetsar så extremt mycket nu i början.

Sen också att jag vet vad jag håller på med och vad jag pluggar samt vad jag vill. Jag vet att betygen från högstadiet inte spelar någon roll, jag har tex. redan nu börjat plugga inför högskoleprovet och gymnasitet. Jag vet att undgomar hetsar med högstadiebetygen och inte får med sig någon kunskap och vet inte vad de håller på med helt enkelt. Jag skriver 1.0 på högskoleprovet, så återigen, visst jag är inte den värsta sortens underbarn, men är övertyggad om att jag har det där "filosofiska tänkandet" som de flesta saknar och kommer därför inte håla hela vägen.

Varför förstår jag livets "spelregler" bättre än andra människor?

Det jag förstår som ytterst få gör sammanfattas väldigt bra i denna video:

" target="_blank">

Alltså jag vet hur det är att ta en motgång, det tror jag är en viktig livserfarenhet. Jag har ett jädra anamma och är mycket envis. Ett talesätt brukar jag tänka på "låt själen lämna kroppen, gör dig helt känslolös" vilket verkligen fungerar. Som de säger säger i klippet "it will beat you to your knees and keep you there permanently, if you let it" är en viktig filosofi för mig.

Varför är jag samtidigt ödmjuk med bättre självförtroende och självkänsla än andra människor?

Jag anser att jag samtidigt trots allt detta är väldigt ödmjuk inför livet. Jag är övertyggad att om ett riktigt underbarn helt saknar ödmjukhet vilket flera troligtvis gör, när de möter en motgång kommer det gå riktigt illa för dem. Jag tar iakt att livet kan ta en plötslig vändning och allt kan hamna upp och ner. Jag låter mig aldrig bli arrogant i vardagssammanhang utan försöker visa respekt och empati för mina medmänniskor.

Jag har en otrolig självförtroende och självkänsla och ser ner på nästan alla människor jag träffar, det brukar vara för att de är ointelligenta, saknar helt självkänsla, har ett falskt yttre eller helt enkelt inte allt resonerar över livet eller vad som väntar dem.

Jag är som sagt 14 år och känner att jag har kommit över min pubertet och att det jag nu skrivit inte alls är något jag bara skriver för att jag är en liten fjortis och inte vet vad jag vill. Utan att jag verkligen har resonerat över livet i några månader nu och vet vem jag är och vad jag vill.

Sen med den sista punkten menar jag att jag har själv tagit detta initiativ och inte att jag har "uppfostras till att bli en duktig pojke" att min föräldrar liksom har lett mig in på den här bannan. Idag vet jag till exempel att det är flera ungdomar som har föräldrar som liksom har lett in barnen på den här bannan, inte att barnen själv har resonerat något vidare om det utan bara glidit med liksom. Jag har en helt annan filosofi än dessa ungdomar.

Jag reserverar mig för massa stavfel

Sätt igång att hata mig eller ställ frågor så kan vi diskutera detta vidare!

Edit: Försöker inte att provocera de som följer jantelagen.

trodde det var 18-års gräns på den här prylen?

ske

Äldre 4 May 05:20

#46

Generellt tycker jag, är man bra på något, ena och andra,
Behöver man skriva och säga det ?? Vad är syftet i det hela ?

Vill du att folk ska bli imponerad av det som du beskriver ?

Förväntar du dig få bekräftelse utav de andra?
Har du dålig självförtroende ?
Du beskriver en vacker fasad,inåt i då ?
En berättelse är sant,att man skriver sina både för och nackdelar samtidigt,
Att Jag är bra på det, men dålig på det andra.
Vi alla männskor har både fördelar och nackdelar. Ingen är perfekt.
Då när man ser sina fel och brister,då när man erkänner det till sig själv, då när man försöker åtgärda sina fel och brister,då är man en stark person.

Tyvärr samhället bygges för det mesta yttligt,och man måste ständig bära en fasad, ser glad och trevlig ,ser bra ut, inte för tjock,tala tydligt,ler ,fast man kanske den dagen ,man mår dålig,man kan inte säga vad man tycker och tänker,utan man måste hålla med eller vara tyst. som jag tisade innan
Läs Martin Bubber s, Du och jag-

listo

Äldre 4 May 05:31

#47

Går du genom livet och ser ner på andra för att du är övertygad om att du är bättre än dem, så kommer du ofelbart att missa ofantligt många möten, relationer och erfarenheter som har potential att faktiskt göra dig till en bättre människa (både intellektuellt och emotionellt).
Kasta inte bort livet på att se ner på människor, för då blir du till slut väldigt ensam.

Anonym Trådstartaren

Äldre 4 May 09:41

#48

Anonym (läkstudent) skrev 2011-05-03 23:56:15 följande:

Om du ska bli en bra läkare är det väldigt bra att kunna relatera till andra människor. För att kunna göra det måste man göra annat än sitta och plugga hela dagarna. Jag får helt enkelt ta och hålla med flera andra som tycker att du borde utnyttja din ungdom på ett annat sätt. Tänk på att du bara är ung en gång och att det finns massor av saker som du bara kan göra när du är tonåring. Jag tror inte du behöver känna dig så otålig på du ska bli vuxen, det kommer komma fortare än du tror!

Läkaryrket handlar från A och O om människor (förutom vissa specialiteter), därför är det viktigt att du vill jobba med dem. Sedan är det absolut ingen brådska att bestämma sig för var man vill bli, du har många år på dig till det:).

Jag är som sagt inte säker på vad jag ska bli. Fast läkare känns absolut idag som ett alternativ. Att arbeta med människor kanske kan bli ett problem då eftersom jag inte känner mig så bekväm med andra..

Jag upplever det inte som att jag kan gå ut och leva "the teenage dream" är inte mycket för fjortisfyllor. Föredrar i så fall att stanna hemma, kolla lite på tv och ta det lugnt.

Visst, om jag slutar att plugga och tar det lugnt istället brukar det bara bli så fel. Jag tror mer att jag bara kommer få flera anledningar till att hitta på andra meningslösa problem i mitt liv, som andra verkar göra i min ålder. Det känns ibland som jag trivs att sitta på rummet och plugga några timmar varje dag, sen kanske ta det lugnt när man är klar.

Lenora skrev 2011-05-04 00:43:01 följande:

Bra text men jag håller med ovanstående talare. vad är själva poängen med tråden? Den saknar ett fokus. Jag antar att du vill ha feedback kring ditt liv så det är det jag kommer att ge dig.

Det är bra att du känner dig självsäker och som en bra människa men gör inte misstaget att bara jämföra dig med dina klasskamrater i den lilla världen på högstadiet eller utmaningarna som den delen av ens utbildning ger. På universitetet kommer du med all säkerhet möta många människor som du blir inspirerad av och möta större både sociala och intelligensmässiga utmaningar.

Istället för att se dig själv som "färdig" redan som 14 år, se var du kan utvecklas som människa, det finns inte en människa i världen som inte kan bli bättre.

Dina klasskamrater kanske inte verkar på din nivå just nu, men tro mig, det finns de som utvecklas senare. Jag hade klasskamrater som var riktigt urusla på högstadiet och inte ens särskilt sociala som växte upp till fantastiska människor med väldigt bra karriärer.

Livet har mer spännande utmaningar än den lilla värld man känner till som 14-åring. Lycka till!

Och som en liten sidfot...högskoleprovet är något man kan träna på för att få bättre resultat. Jag skrev 1.1 på mitt första och 1.9 på mitt sista.

Bra sagt! Ändå så upplever jag mig själv som att jag inte har några stora brister om man kan säga så, det ska vara att jag inte precis aktivt hjälper folk i min omgivning. Annars är jag överviktig, även om jag har gått ner mycket på senaste tiden om man kan säga att det är ett problem, jag har större problem i så fall.

Du sa det väldigt bra själv vad som är poängen med tråden. Hur mycket pluggade du för att skriva 1.9 på HP?

ske skrev 2011-05-04 05:20:11 följande:

Generellt tycker jag, är man bra på något, ena och andra,
Behöver man skriva och säga det ?? Vad är syftet i det hela ?

Vill du att folk ska bli imponerad av det som du beskriver ?

Förväntar du dig få bekräftelse utav de andra?
Har du dålig självförtroende ?
Du beskriver en vacker fasad,inåt i då ?
En berättelse är sant,att man skriver sina både för och nackdelar samtidigt,
Att Jag är bra på det, men dålig på det andra.
Vi alla männskor har både fördelar och nackdelar. Ingen är perfekt.
Då när man ser sina fel och brister,då när man erkänner det till sig själv, då när man försöker åtgärda sina fel och brister,då är man en stark person.

Tyvärr samhället bygges för det mesta yttligt,och man måste ständig bära en fasad, ser glad och trevlig ,ser bra ut, inte för tjock,tala tydligt,ler ,fast man kanske den dagen ,man mår dålig,man kan inte säga vad man tycker och tänker,utan man måste hålla med eller vara tyst. som jag tisade innan
Läs Martin Bubber s, Du och jag-

Jag skriver för att diskutera mitt eget liv. Blir du inte imponerad av det jag skriver? Jag har inte dåligt självförtroende i alla fall. Annars håller jag med dig, jag kan också bli bättre. Kanske kan jag hjälpa fler i min omgivning, om man skulle vilja det.

listoplisto skrev 2011-05-04 05:31:18 följande:

Går du genom livet och ser ner på andra för att du är övertygad om att du är bättre än dem, så kommer du ofelbart att missa ofantligt många möten, relationer och erfarenheter som har potential att faktiskt göra dig till en bättre människa (både intellektuellt och emotionellt).
Kasta inte bort livet på att se ner på människor, för då blir du till slut väldigt ensam.

Jag ser ner på andra människor för att de är mindre intelligentare eller inte förstår någonting, så unik som människa är jag knappast på den grunden. Det behöver inte betyda att jag inte kan behandla andra mer respekt eller lyssna på dem.

Betty Ballbreaker

Äldre 4 May 10:03

#49

Härligt att du är nöjd med dig själv, och bättre kommer du att bli! I tjugoårsåldern nån gång är nämligen dina frontallober fullt utvecklade:)

AnneSophie

Äldre 4 May 10:12

#50

Nå TS, jag kan tycka att det är skönt för dig att du har en sådan bra självkänsla och känner dig så säker på dig själv och den du är. Grattis till det. :) Samtidigt så känner jag mellan raderna av, kanske helt felaktigt, att den attityd (i brist på bättre ord) du har om andra människor, de mindre intelligenta, kanske är ett slags skydd. Ett skal. Har du varit mobbad under din uppväxt? Ensam? Hur är din sociala status? Har du vänner (och lätt för att skapa kontakter)?
Detta är bara en känsla jag fick, som sagt det kanske är helt fel och då ber jag om ursäkt. :)

Jag var själv väldigt mogen som 14-åring, inte så att jag var vuxen (i ärlighetens namn är hjärnan inte ens färdigvuxen i den åldern) men jag var kanske mer på gymnasienivå. Som 35-åring är jag inte lastgammal och minnet är gott och jag ser ju nu att jag har förändrats massor sedan jag var 14 år. Saker som var självklara när jag var 18, 25 och till och med 30 år är idag inte alls lika självklara. Man lär sig henom hela livet, och tro mig, man blir aldrig "färdig". Aldrig.

Varje år, varje ålder, ska uppskattas och man behöver inte sträva efter att vara något annat än den man är. Du är inte "färdig", inte ens med puberteten (som alla upplever olika, och tar sig olika uttryck). Du har precis börjat din resa genom livet, precis börjat växa och lära dig, och du har ett helt liv på dig. Låt det ta tid.

www.hasthelargehadroncolliderdestroyedearthyet.com

Varför jag är bättre än andra människor

INNEHÅLL