Anonym

Äldre 3 May 21:32

84 svar

Varför jag är bättre än andra människor

Jag anser att jag är bättre än andra människor, det grundar jag främst på fyra pelare:

- Jag är intelligentare
- Jag förstår livets "spelregler" bättre än andra människor.
- Jag är samtidigt ödmjuk med bättre självförtroende och självkänsla än andra människor.
- Jag har uppnåt detta utan att mina föräldrar liksom har uppmanat och "uppfostrat" mig till att gå i dessa spår.

Vem är jag?

Jag går andra terminen i 8:an och är kille. Jag kommer från en medelklassfamilj, skilda föräldrar och två mycket nära till familjen som gick bort mycket tragiskt nyligen, annars har jag en helt okej uppfostran. I låg -och mellan stadiet var jag inte direkt något underbarn så, det börjar i sjuan när jag började plugga stenhårt till varenda prov, utan att riktigt förstår vad jag gjorde. Det kan bero på att jag kom från en skolklass där vi hade väldigt bra sammanhållning och alla stötade varann. Det har mer börjat på allvar nu när jag har kommit upp i puberteten.

Varför är jag intelligentare?

Dels för det faktum att jag har betydligt bättre betyg och vet att jag kan bra mycket mer än andra i min ålder. Jag har MVG i praktiskt taget alla ämnen sedan sjuan, räknar matematik B, skriver mycket bra uppsatser och vet det mesta inom sahällskunskapen. Engelskan och tex. läsförståelsen är inte den bästa, så visst det finns större tänkare än mig absolut, men.. Jag är övertyggad om att jag i särklass är den största "filosofen" och vet vad jag håller på med, flera av dessa vet jag kommer lägga av när de hetsar så extremt mycket nu i början.

Sen också att jag vet vad jag håller på med och vad jag pluggar samt vad jag vill. Jag vet att betygen från högstadiet inte spelar någon roll, jag har tex. redan nu börjat plugga inför högskoleprovet och gymnasitet. Jag vet att undgomar hetsar med högstadiebetygen och inte får med sig någon kunskap och vet inte vad de håller på med helt enkelt. Jag skriver 1.0 på högskoleprovet, så återigen, visst jag är inte den värsta sortens underbarn, men är övertyggad om att jag har det där "filosofiska tänkandet" som de flesta saknar och kommer därför inte håla hela vägen.

Varför förstår jag livets "spelregler" bättre än andra människor?

Det jag förstår som ytterst få gör sammanfattas väldigt bra i denna video:

Alltså jag vet hur det är att ta en motgång, det tror jag är en viktig livserfarenhet. Jag har ett jädra anamma och är mycket envis. Ett talesätt brukar jag tänka på "låt själen lämna kroppen, gör dig helt känslolös" vilket verkligen fungerar. Som de säger säger i klippet "it will beat you to your knees and keep you there permanently, if you let it" är en viktig filosofi för mig.

Varför är jag samtidigt ödmjuk med bättre självförtroende och självkänsla än andra människor?

Jag anser att jag samtidigt trots allt detta är väldigt ödmjuk inför livet. Jag är övertyggad att om ett riktigt underbarn helt saknar ödmjukhet vilket flera troligtvis gör, när de möter en motgång kommer det gå riktigt illa för dem. Jag tar iakt att livet kan ta en plötslig vändning och allt kan hamna upp och ner. Jag låter mig aldrig bli arrogant i vardagssammanhang utan försöker visa respekt och empati för mina medmänniskor.

Jag har en otrolig självförtroende och självkänsla och ser ner på nästan alla människor jag träffar, det brukar vara för att de är ointelligenta, saknar helt självkänsla, har ett falskt yttre eller helt enkelt inte allt resonerar över livet eller vad som väntar dem.

Jag är som sagt 14 år och känner att jag har kommit över min pubertet och att det jag nu skrivit inte alls är något jag bara skriver för att jag är en liten fjortis och inte vet vad jag vill. Utan att jag verkligen har resonerat över livet i några månader nu och vet vem jag är och vad jag vill.

Sen med den sista punkten menar jag att jag har själv tagit detta initiativ och inte att jag har "uppfostras till att bli en duktig pojke" att min föräldrar liksom har lett mig in på den här bannan. Idag vet jag till exempel att det är flera ungdomar som har föräldrar som liksom har lett in barnen på den här bannan, inte att barnen själv har resonerat något vidare om det utan bara glidit med liksom. Jag har en helt annan filosofi än dessa ungdomar.

Jag reserverar mig för massa stavfel

Sätt igång att hata mig eller ställ frågor så kan vi diskutera detta vidare!

Edit: Försöker inte att provocera de som följer jantelagen.

Lenora

Äldre 4 May 10:15

#51

Anonym skrev 2011-05-04 09:41:27 följande:

Hur mycket pluggade du för att skriva 1.9 på HP?

Jag pluggade ingenting alls, bara skrev det flera gånger. Du har gott om tid att ge det flera försök innan du ska ansöka, men med bra betyg är det ingenting som du behöver förstås.

Lavish

Äldre 4 May 10:19

#52

Det är bra med gott självförtroende och att du tror på dig själv. Men det slår lätt över i hybris (tro mig jag vet). Om du inte vet vad hybris är kan det vara ett bra ord för dig att lära dig .

Det finns ingen anledning för mig att försöka slå hål på dina argument varför du är "bättre", du konstaterar själv att du egentligen inte är något underbarn och det framgår ju av dina prestationer också.

Jag tror säkert du är både intelligent och socialt kompetent (för din ålder). Men jag tycker du ska fundera lite på vad du har att vinna på att känna att du är "bättre" än andra, snarare än bara jävligt bra. Det innebär väl troligtvis att du kommer ställa väldigt höga krav på dig själv. Att du kommer ha svårt för att be om hjälp och visa dig svag. Det är ensamt på toppen och där blåser hårt...

A von B

Äldre 4 May 10:32

#53

Hej TS.
Jag tvivlar inte en sekund på att du är smartast i klassen. För din egen skull dock, försök att bredda dina egenskaper istället för att nischa dig. Hitta dina svagheter och arbeta med dem istället för att lägga allt fokus på att bli ännu bättre på det du redan är överlägsen på, då kommer du känna dig ännu starkare som person. Att vara bäst på matte eller engelska är nämligen inget värt om man inte har en enda kompis när alla andra har det. Då är det kanske mer värt att vara bäst på att skruva moppe. Förstår du vad jag menar?

I övrigt förstår jag precis hur du känner när du upplever dig själv som betydligt intelligentare än resten av klasskamraterna. Ibland är det faktiskt så, och det kan inte klassas som att man saknar ödmjukhet för att man inser faktum. Däremot är det ens skyldighet att hålla en låg profil så man inte trampar på någon annan. Men det verkar du ju redan ha koll på.

Lycka till i livet.

Anonym Trådstartaren

Äldre 4 May 10:38

#54

AnneSophie skrev 2011-05-04 10:12:36 följande:

Nå TS, jag kan tycka att det är skönt för dig att du har en sådan bra självkänsla och känner dig så säker på dig själv och den du är. Grattis till det. :) Samtidigt så känner jag mellan raderna av, kanske helt felaktigt, att den attityd (i brist på bättre ord) du har om andra människor, de mindre intelligenta, kanske är ett slags skydd. Ett skal. Har du varit mobbad under din uppväxt? Ensam? Hur är din sociala status? Har du vänner (och lätt för att skapa kontakter)?
Detta är bara en känsla jag fick, som sagt det kanske är helt fel och då ber jag om ursäkt. :)

Jag var själv väldigt mogen som 14-åring, inte så att jag var vuxen (i ärlighetens namn är hjärnan inte ens färdigvuxen i den åldern) men jag var kanske mer på gymnasienivå. Som 35-åring är jag inte lastgammal och minnet är gott och jag ser ju nu att jag har förändrats massor sedan jag var 14 år. Saker som var självklara när jag var 18, 25 och till och med 30 år är idag inte alls lika självklara. Man lär sig henom hela livet, och tro mig, man blir aldrig "färdig". Aldrig.

Varje år, varje ålder, ska uppskattas och man behöver inte sträva efter att vara något annat än den man är. Du är inte "färdig", inte ens med puberteten (som alla upplever olika, och tar sig olika uttryck). Du har precis börjat din resa genom livet, precis börjat växa och lära dig, och du har ett helt liv på dig. Låt det ta tid.

Sociala umgänget är det inget fel på, jag håller mig mest i bakrunden och är inget speciellt på det planet. Det andra du säger verkar ju rätt vettigt.

Lenora skrev 2011-05-04 10:15:23 följande:

Jag pluggade ingenting alls, bara skrev det flera gånger. Du har gott om tid att ge det flera försök innan du ska ansöka, men med bra betyg är det ingenting som du behöver förstås.

Okej, skönt.

Lavish skrev 2011-05-04 10:19:13 följande:

Det är bra med gott självförtroende och att du tror på dig själv. Men det slår lätt över i hybris (tro mig jag vet). Om du inte vet vad hybris är kan det vara ett bra ord för dig att lära dig

.

Det finns ingen anledning för mig att försöka slå hål på dina argument varför du är "bättre", du konstaterar själv att du egentligen inte är något underbarn och det framgår ju av dina prestationer också.

Jag tror säkert du är både intelligent och socialt kompetent (för din ålder). Men jag tycker du ska fundera lite på vad du har att vinna på att känna att du är "bättre" än andra, snarare än bara jävligt bra. Det innebär väl troligtvis att du kommer ställa väldigt höga krav på dig själv. Att du kommer ha svårt för att be om hjälp och visa dig svag. Det är ensamt på toppen och där blåser hårt...

Bra sagt! Hybris verkar vara ett passande ord. Har inte poängterat det så mycket men det viktigaste för mig är inte att jämföra med andra, om det ändå låter så. Betygen är väldigt viktiga, jag brukar tänka så att antingen skaffar jag mig ett fint jobb och sen blir typ en svensson eller så bir jag typ nya Hawking.

AnneSophie

Äldre 4 May 10:49

#55

Anonym skrev 2011-05-04 10:38:11 följande:

Sociala umgänget är det inget fel på, jag håller mig mest i bakrunden och är inget speciellt på det planet. Det andra du säger verkar ju rätt vettigt.

Lenora skrev 2011-05-04 10:15:23 följande:

Jag pluggade ingenting alls, bara skrev det flera gånger. Du har gott om tid att ge det flera försök innan du ska ansöka, men med bra betyg är det ingenting som du behöver förstås.

Okej. :) En sak som jag lärt mig genom livet, både genom observation av andra och egen erfarenhet, är att det som tar människor fram genom livet är deras sociala förmåga. Intelligens i all ära, men den är inget värd om den inte kan föras fram, och all kunskap och annat kul som man har inom sig måste ju förmedlas, måste delas och delas /med andra/.
Om jag får ge dig ett enda råd så är det att ta vara på de tillfällen du får i livet, nu och framåt, och öva på just att /inte/ hålla dig i bakgrunden. Ta ett steg framåt, våga, dela med dig, visa vem du är och oavsett vad du tycker om någon annan (s intelligens eller sätt) så sänk garden och öppna upp. För som Listo skriver en bit upp så riskerar du annars att missa så mycket, så många människor.
Lycka till! :)

www.hasthelargehadroncolliderdestroyedearthyet.com

Anonym Trådstartaren

Äldre 4 May 10:57

#56

A von B skrev 2011-05-04 10:32:47 följande:

Hej TS.
Jag tvivlar inte en sekund på att du är smartast i klassen. För din egen skull dock, försök att bredda dina egenskaper istället för att nischa dig. Hitta dina svagheter och arbeta med dem istället för att lägga allt fokus på att bli ännu bättre på det du redan är överlägsen på, då kommer du känna dig ännu starkare som person. Att vara bäst på matte eller engelska är nämligen inget värt om man inte har en enda kompis när alla andra har det. Då är det kanske mer värt att vara bäst på att skruva moppe. Förstår du vad jag menar?

I övrigt förstår jag precis hur du känner när du upplever dig själv som betydligt intelligentare än resten av klasskamraterna. Ibland är det faktiskt så, och det kan inte klassas som att man saknar ödmjukhet för att man inser faktum. Däremot är det ens skyldighet att hålla en låg profil så man inte trampar på någon annan. Men det verkar du ju redan ha koll på.

Lycka till i livet.

Intressant! Jag tänker ofta på hur alla andra omkring mig i samma ålder resonerar om allting. En vanlig elev som är lite mer som en vanlig tonåring med allt vad det innebär. Jag är övertyggad om att alla i min klass mår eller kommer må riktigt dåligt nu när de är fjortisar, och att jag nästan kommer slippa gå igenom den typiska pubertetstiden när man får ett falsk yttre osv.

AnneSophie

Äldre 4 May 11:04

#57

Anonym skrev 2011-05-04 10:57:56 följande:

Intressant! Jag tänker ofta på hur alla andra omkring mig i samma ålder resonerar om allting. En vanlig elev som är lite mer som en vanlig tonåring med allt vad det innebär. Jag är övertyggad om att alla i min klass mår eller kommer må riktigt dåligt nu när de är fjortisar, och att jag nästan kommer slippa gå igenom den typiska pubertetstiden när man får ett falsk yttre osv.

Samtidigt så får man ju fundera på varför vi alla går igenom puberteten. Varför har naturen ordnat det så? Varför spriller hormonerna i kroppen? Varför förändras många? Det kanske finns ett syfte med det där?
Livet handlar ju inte om att bara må bra och glida fram. Om man inte går igenom tvivel, motgångar, svårigheter, svek, känslostormar så kan man ju inte heller veta eller uppskatta när man verkligen mår bra. Eller hur? ;)
Tonåren, och det som sker där, finns säkerligen av en anledning, som ett steg i att växa, att bli vuxen, hur märkligt det kan tyckas när man ser blonderade ankplutande fjortistjejer etc etc.

www.hasthelargehadroncolliderdestroyedearthyet.com

Anonym Trådstartaren

Äldre 4 May 11:22

#58

AnneSophie skrev 2011-05-04 10:49:57 följande:

Okej. :) En sak som jag lärt mig genom livet, både genom observation av andra och egen erfarenhet, är att det som tar människor fram genom livet är deras sociala förmåga. Intelligens i all ära, men den är inget värd om den inte kan föras fram, och all kunskap och annat kul som man har inom sig måste ju förmedlas, måste delas och delas /med andra/.
Om jag får ge dig ett enda råd så är det att ta vara på de tillfällen du får i livet, nu och framåt, och öva på just att /inte/ hålla dig i bakgrunden. Ta ett steg framåt, våga, dela med dig, visa vem du är och oavsett vad du tycker om någon annan (s intelligens eller sätt) så sänk garden och öppna upp. För som Listo skriver en bit upp så riskerar du annars att missa så mycket, så många människor.
Lycka till! :)

Det håller jag med om! Jag har lite svårt att bemöta folk, tror det kan bero på att det känns helt fel när jag börjar kommunicera med någon annan, det kan vara någon vuxen, klasskompis eller mina föräldrar. Jag försöker föra en vanlig konversation utan att antyda något speciellt, men det blir oftast helt fel.

Det finns ändå flera som jag känner mig bekväm med, så jag är ingen enstörig om det verkar på det sättet. Jag umgås med flera dagligen och har ett par nära vänner så ni inte missuppfattar det helt.

AnneSophie skrev 2011-05-04 11:04:02 följande:

Samtidigt så får man ju fundera på varför vi alla går igenom puberteten. Varför har naturen ordnat det så? Varför spriller hormonerna i kroppen? Varför förändras många? Det kanske finns ett syfte med det där?
Livet handlar ju inte om att bara må bra och glida fram. Om man inte går igenom tvivel, motgångar, svårigheter, svek, känslostormar så kan man ju inte heller veta eller uppskatta när man verkligen mår bra. Eller hur? ;)
Tonåren, och det som sker där, finns säkerligen av en anledning, som ett steg i att växa, att bli vuxen, hur märkligt det kan tyckas när man ser blonderade ankplutande fjortistjejer etc etc.

Det låter också vettigt! Skulle säga att jag resonerar lite mera över puberteten än andra i min ålder och kan därför komma över den lättare. Tror precis som det inte är något man "undviker" så även om det låter lite så, fast jag kommer bättre ur den och sjunker aldrig lika lågt som andra.

roffe

Äldre 4 May 11:44

#59

Det är intressant att läsa här, det är definitivt den mest narcicistista tråd jag kommit över hittills. Faktum är att jag nu insett att jag har mycket att lära mig här i livet, exempelvis hur man ska hantera människor som tror att respekt och ödmjukhet går ihop med att se ner på människor och skryta om sig själv. Spännande, jag ska nog leta fram någon bok och se om jag blir klokare :)

A von B

Äldre 4 May 13:23

#60

Anonym skrev 2011-05-04 10:57:56 följande:

Intressant! Jag tänker ofta på hur alla andra omkring mig i samma ålder resonerar om allting. En vanlig elev som är lite mer som en vanlig tonåring med allt vad det innebär. Jag är övertyggad om att alla i min klass mår eller kommer må riktigt dåligt nu när de är fjortisar, och att jag nästan kommer slippa gå igenom den typiska pubertetstiden när man får ett falsk yttre osv.

Nja, att falskt yttre hänger ihop med pubertet vet jag inte. För min del var puberteten en tid då nya intressen växte fram, framförallt för det motsatta könet och då tappade jag intresse för det mesta annat.

Det är också en tid när man bryter sig fri, upptäcker att ens föräldrar inte är perfekta och börjar fundera på hur man själv vill lägga upp sitt eget liv då det börjar närma sig dagen när man får bestämma allt själv. Känslor man har då blir ofta väldigt starka, både positiva och negativa. Jag tror inte du kommer sjunka ner i djupaste mörkret bara för att du kommer in i puberteten, faktum är att man är ju mitt i det så man märker inte av det på det sättet. Det ramlar ju inte precis ner en neongrön skylt som säger: Nu är du i puberteten... Det är snarare i efterhand som man förstår varför man kände som man gjorde och förstår att man varit där.

Oavsett så bli inte oroad över dig själv om du plötsligt kommer på att matte är skittråkigt och inte alls vill plugga tre timmar varje dag. Försök då att inte känna prestationsångest utan se det istället som att du bryter ny mark och odlar nya intressen och färdigheter som också är värdefulla. Och det där med att undra hur andra runtom resonerar, det är knappast unikt för 14åringar. Det fortsätter man att undra kan jag lova.

Varför jag är bättre än andra människor

INNEHÅLL