Tänkte dela med mig av min förlossning:
Allting började måndagen den 20 december v 39+1. Vi hade varit hemma hos min kusin och hälsat på. När vi gick därifrån till bilen sa jag till min man, Kennet "Nu har jag sån ond mensvärk hela tiden så jag hoppas att det är tillfälligt eller betyder att bebisen är på väg inom snar framtid, för så här orkar man ju inte ha det dag ut och dag in". När vi kom hem så gick jag på toa och fick en klutt rosaaktig flytning på toapappret... Yes! Nu äntligen börjar jag oxå få se något tecken på att det närmar sig!
Vi gick och la oss och Kennet snarkade snabbt men jag började känna att mensvärken kom och gick... Är det här värkar tänkte jag för mig själv men somnade efter några timmar. Jag vaknade när Kennets väckarklocka ringde nästa morgon. Då hade jag sovit 4 timmar. Jag berättade att jag tror jag hade värkar inatt men inte några outhärdliga. Men nu kände jag ju ingenting så det var ju lugnt.
När han gått tänkte jag att jag skulle kissa lite men sen sova lite till eftersom jag hade sovit så lite den natten. Men så fort jag ställde mig upp kom "värkarna" tillbaka. Oj, kanske det faktiskt är något på gång nu!
Hade tid hos BM vid 10.00 och när jag gick dit fick jag stanna till två gånger på vägen för att andas lite extra. Hos BM berättade jag om natten och att jag hade lite oregelbundna värkar nu oxå. Min BM konstaterade att bebis var fixerad och långt nere så värkarna hade nog allt gjort lite nytta iaf.
Jag skulle träffa en kompis men hon hade fått förhinder och det var nog lika bra det för under resten av dagen kom värkarna allt tätare och de blev mycket mer kraftfulla.
Kennet höll på att få en chock när jag berättade om min dag när han kom hem. Jag hade helt glömt bort att tänka på middagen så jag tog en promenad till centrum och hämtade ut min nya mobil och mötte även K där för att köpa något att äta.
Efter middagen skulle vi åka på ett event på Media Markt tillsammans med min svärfar. Vi skulle få handla till personalrabatt och vi hade bestämt oss för att köpa en videokamera så att vi kan dokumentera vårat kommande barns uppväxt. Väl inne i butiken hade jag så täta värkar att jag började bli nervös. De var fortfarande oregelbundna men i perioder kom de med 2-4 minuters mellanrum. Jag gick runt i butiken och klockade men sa inte hur täta värkarna var. När jag kände att jag inte orkade mer sa jag lite försiktigt till min man att "Jag tror vi måste åka hem snart och ringa förlossningen för jag har väääldigt täta värkar nu..." Stackarn blev helt nervös och började dra i sin pappa för att åka hem.
När vi kom hem ringde jag fl men de sa att jag skulle höra av mig om vattnet gick, eller om jag började blöda eller när jag hade 3 värkar på 10 minuter som var ca 1 minut långa och de skulle hålla i sig i minst en timme.
Senare under kvällen kom de med längre mellanrum så vi gick och la oss.
Den natten sov jag INGENTING! Jag sprang mellan toaletten och micron(med vetekudden) hela natten. På morgonen när K´s klocka ringde 05.30, kände vi båda att det här började bli lite väl energikrävande. Kennet övervägde att stanna hemma men jag kände att eftersom han jobbar så nära så kan jag ju bara ringa om det närmar sig. Han lovade att hålla sig på kontoret hela dagen och bara jobba halvdag så jag inte behövde vara själv så länge.
Jag bestämde mig för att ingenting blir bättre av att sitta hemma själv och fokusera på smärtan så jag tog en promenad i hopp om att kanske få fart på det hela lite mer eftersom det fortfarande var 10 minuter mellan hela tiden. Under promenaden insåg jag att värkarna kom med 7 minuters mellanrum nu, så nu äntligen kanske det händer något mer snart.
Jag promenerade hem till mina svärföräldrar för en fika och svärmor masserade min ländrygg varje gång jag hade en värk. 5-7 minuters mellanrum fortsatte stadigt i flera timmar och vi bestämde oss för att spendera eftermiddagen hemma hos mina föräldrar eftersom de bor 5 minuter från Danderyds Sjukhus och det var där jag ville föda.
Mina gudföräldrar var där och min bror m.fl. och alla var säkra på att det skulle födas barn snart. Värkarna tätnade och var väldigt starka.Jag hade som mest 6 minuter mellan men ibland bara 4 minuter.
Jag ringde fl igen men de sa samma sak igen... Klockan började bli mycket och värkarna kom med längre mellanrum nu... Suck! Vi bestämde oss för att åka hem trots allt. Men vi hade hela tiden i tanken att inatt får vi bergis åka in.
Natten var hemsk. Jag stod i duschen nästan hela natten och mellan duschandet stod jag på alla fyra i sängen med värmedyna på ryggen och vetekudden tryck mot magen. De stunder K var vaken masserade han ryggen på mig vilket var nästan det enda som hjälpte det minsta...
Jag tog två citodon för att få sova men jag somnade bara 1,5 timme sen var värkarna ännu starkare. Till slut var jag så trött att jag började somna i duschen och sittandes i sängen. Eftersom jag somnade hela tiden vaknade jag mitt i värkens topp och hann då inte med att andas och hantera de på något bra sätt.
Vid 9 på morgonen torsdagen den 22/12 la jag mig ner och grät floder.... Jag orkade inte mer. Jag ville bara att det skulle sluta. Jag ville nästan inte att det skulle sätta igång heller för jag var rädd att jag inte skulle orka genomföra en förlossning med så lite sömn i kroppen.
Min mamma ringde för att kolla hur det var eftersom jag hade så mycket värkar kvällen innan.
"Hej, hur är det?"
"inget bra alls!!" Skriker jag gråtandes.
Jag förklarade hur trött jag var och att smärtan var så jobbig att jag helt enkelt inte orkade längre.
Men att jag fortfarande bara hade ca 10 minuter mellan värkarna vilket gjorde att jag inte skulle få komma in.
Mamma sa åt mig att ringa och prata med dem iaf. "säg precis det du just sa till mig. Att du behöver hjälp att hantera värkarna och att få sova"
Ok, tänkte jag.. Jag ringde och började störtgråta igen. BM jag pratade med sa att jag skulle komma in till spec.mödravården för en undersökning och ev bli inlagd för en starkare sovdos.
Vi packade ut allting i bilen igen och åkte till DS. Vi kom in ca 11.05. Min mammas bästa kompis jobbar där och hon välkomnade mig glatt och trodde jag var där pga mitt blodtryck igen. Jag sa att jag hade värkar som hållit på sen måndagen och att jag hoppades på lite smärtlindring och sömn nu.
Vi kom in på ett rum där jag fick ligga med CTG i 30 minuter. "Bebisen mår jättebra och man ser att du har värkar men inte hysteriskt starka och inte så täta" sa BM till oss. "Nej, jag har inte alls så starka värkar nu som för en timme sen" sa jag och tänkte att, bara jag inte blir hemskickad utan sovdos nu....
BM sa åt mig att strippa lite så att hon kunde undersöka mig. "Jag kanske kan reta upp lite iaf så att det börjar hända nått på riktigt" sa hon med ett leende.
Hon undersökte mig och tittar upp på mig med ett smile. "Du ska ju föda barn" utbrister hon. "Du är öppen 4 cm, kanske 5 till å med om jag får känna lite till!" "Ja, 5 cm"
Hon som trodde att det inte hade hänt någonting och förberett mig på att få bli knockad i 6 timmar på sjukhuset istället, för att kroppen skulle kunna återhämta sig innan det drog igång på riktigt.
Men nu blev vi inskrivna på förlossningen istället. Klockan var då 12.47
Första BM jag träffade där tog hål på mina hinnor så att vattnet gick. De konstaterade då att bebis hade bajsat i vattnet.
Strax där efter var det skiftbyte på personalen och jag fick in min nya BM. Hon var toppen, för att inte tala om undersköterskan som jobbade tillsammans med henne. :)
Vi diskuterade smärtlindring och jag sa att jag ville ha EDA. Men BM sa att hon tyckte vi skulle vänta med den tills jag hade testat lustgasen iaf.
Jag började med min trogna vetekudde eftersom jag inte hade lika starka värkar längre, däremot mycket tätare.
15.05 gav de mig något som heter sterila kvaddlar. Det var en ev de värsta stunder jag någonsin varit med om. BM och uskan sprutade in sterilt vatten under huden på säkert 20 ställen i ländryggen mitt i en värk.
Nu tyckte K att det började bli jobbigt eftersom jag skrek och grät när jag blev stucken. Det kändes som om en hel bisvärm attackerade mig men bara några sekunder/minuter?! senare släppte all smärta i ryggen. Jag kände att jag helt plötsligt kunde stå upprätt utan att det kändes som om ryggen skulle gå av.
Efter 20 minuter börjar smärtan av värkarna att kännas supermycket i magen i stället och som ett tryck nedåt. Får lustgas/syrgas 70/30. Det hjälper lite men inte tillräckligt. Fortsätter trots allt med lustgasen ett tag till.
16.00 är jag öppen 7 cm.
16:57 får jag EDA. Fortsätter även med lustgasen ett tag innan EDAn tagit helt. Sen är jag helt väck. Mår prima och känner mig tydligen som prinsessan på ärten efter ett tag(enligt filmbevis haha)
Efter det kan jag knalla runt i korridoren igen. Jag smsar och facebookar för fullt och mår toppen.
18.00 öppen 9 cm
20.00 är jag helt öppen och vi väntar nu bara på att bebis ska komma ner lite djupare.
Jag får testa alla möjliga positioner. På alla fyra över en sackosäck, på förlossningspallen.
21.15 kliver nästa skift på.
Tyvärr känner jag mig inte alls lika tillfreds med denna BM. Hon sa inte särskilt mycket utan satt mest och tittade på när jag kämpade med värkarna.
klockan blir 22... De har dålig registrering på bebis hjärtljud så de kopplar på en s.k skalp på bebis huvud. JAg får ligga på sidan med en saccosäck mellan benen ett tag.
Jag blir tjatad på om att jag behöver gå och kissa så att inte urinblåsan blir för full och ligger i vägen för bebis huvud...
Jag kan inte slappna av och kissa så jag tappas på urin istället av BM. Sen upp på alla fyra i sängen igen.
22.40 undersöks jag igen och ingenting mer har hänt på 2,5 timme... Värkstimulerande drop sätts och jag får sitta på pallen igen.
23.35 Börjar jag få riktigt ont igen. Jag har då redan fått EDA påfylld två gånger men får inte mer nu då de inte får igång värkarna ordentligt. Jag suger lustgas som en dåre igen. Sitter på pilatesbollen helt matt och har även fått feber...
01.10 Tvingas upp på toa men gråter nästan för jag kan inte kissa men vill däremot göra nummer 2, vilket jag inte får.
BM tvingar ut mig från toaletten där jag ber om att få sitta kvar eftersom jag har värkar hela tiden som gör ont då EDAn är helt slut. Men icke då! Tappas på urin en gång till. Bebis bajsa ännu en gång inne i magen...
Då tar de in nån superbarnmorska som säger att trots att bebis inte kommit hela vägen ner så måste jag krysta nu för det har gått så otroligt lång tid.
Värkarna kommer tätt men är alldeles för korta för att jag ska hinna krysta ordentligt. De ökar droppet å så kör vi.
01.36 23/12-11. Efter 20 minuters krystande kommer Min skatt!
Jag var säker på att krusbert var en liten flicka men det var en helt perfekt pojke. Jag myser ett litet tag med honom och inser inte att vi har en del jobb kvar.
Moderkakan vill inte komma ut. De hänger på min mage och superbarnmorskan är inne igen och tvingar i mig supermycket lustgas för att inte ha för ont. Jag blöder ganska mycket men det är ingen fara säger de. Uskan lägger Lillprinsen på mitt bröst ett tag och förklarar att de måste ta ut moderkakan för hand och att jag ska flyttas till op och sen uppvaket. Därför kommer jag inte att få träffa min man och bebis på ett tag så jag fick passa på nu när vi väntade på op. I mitt huvud är det enda som snurrar typ "ska de ta ut moderkakan med snitt nu när jag gjort allt jobb själv i onödan?" Men det visar sig att jag bara måste ligga i op-salen för att det ska vara sterilt och jag ska få en blockad i min EDA som gör att jag inte känner någonting från brösten och neråt ungefär.
Kennet får tillbaka Mika och jag rullas iväg.
Narkosläkaren dröjer och när han väl kommer hinner han bara ge mig sprutan då jag blöder till och är alltså uppe i 1,8 liter blod! Trots att blockaden inte har tagit alls så måste de alltså få ut moderkakan. En läkare trycker fast lustgas i ansiktet på mig tills jag håller på att spy och fyra personer hänger på min mage medan läkaren stoppar in hela armen och drar loss moderkakan.
Det var en av de värsta smärtorna under hela fl men så skönt när det väl var över. Läkaren lokalbedövar mellan benen och passar på att sy. Jag fick en perinealruptur grad 2. Vet knappt själv vad det innebär men läkaren sa att det var en mycket liten bristning..
Precis när allt är klart så slår blockaden in och jag kan inte röra mig...
04.10 Mot uppvaket i min ensamhet med förlamad underkropp... helt i onödan...
Jag var så ledsen. Grät och grät där jag låg själv på uppvaket. strax efter 5 får Kennet och Mika komma till mig och jag får äntligen hålla min skatt igen.
9.45 får vi komma upp till ett eftervårdsrum på förlossningen eftersom jag behöver lite extra tillsyn och BB är fullt.
Jag återhämtar mig snabbt och vid halv elva kan jag gå igen. Jag duschar och kissar och vid 14-tiden får vi flytta till hotell-BB trots att jag egentligen har blödit för mycket för att få komma dit. Men eftersom jag återhämtade mig så snabbt så gick de med på det ändå.
Dagen efter, julafton bönar och ber vi om att få åka hem och trots mitt väldigt dåliga blodvärde får vi åka hem på eftermiddagen så att vi hinner fira lite jul hos mina föräldrar.
Min förlossning var lång och utdragen.
Förmodligen gjorde EDAn att värkarna blev för klena och att det var därför det tog tid. Men det var den värd.
De sa oxå att eftersom jag haft värkar så otroligt länge så var min livmoder helt utmattad och det var därför mk inte kom ut.
Jag tyckte att det var en otroligt häftig upplevelse som jag aldrig glömmer och jag ser faktiskt fram emot nästa gång. Då kommer jag veta lite mer om hur jag vill ha vissa saker och det ska ju tydligen vara lättare nästa gång oxå.
Jag fick beröm av alla jag träffade på fl och BB för att jag hade varit så tapper och stark med en så utdragen förlossning och ett lite dramatiskt slut.
Det vart ett långt inlägg men så var min fl lång oxå ;)
