Behöver barn konsekvenser?

Hur gammal är din dotter Jennifer?

Lövet2: Du har säkert sett med egna ögon att det räcker med att vara en god förebild själv (om du har relativt stora barn)? Själv har jag inte sådana erfarenheter alls då mina äldsta barn bara är fem år. Jag kan bara hoppas att mina barn kommer att bli empatiska människor någon gång i framtiden. Men ett långsiktligt lärande har ju självklart större impact än en quick fix .

TYgTiger: Det tycker jag låter som ett mänskligt och ändå klokt förhållningssätt.

tessan27: Jag instämmer.

Hon är 4 år och 10 månader. Straff funkar inte här, däremor ska hon veta vad konsekvenserna blir av sitt handlade.

Om ni förstår? Att det kan få konsekvenser på det man gör "fel" eller om man inte lyssnar. 

jag tycker det är svårt det där med vad som är konsekvens och vad som är straff...

min dotter brukar få gå in på sitt rum (med öppen dörr!) när hon skriker en massa. går jag in på rummet för att lugna mig följer hon bara efter. för mig är det ett sätt att visa att jag inte accepterar hennes gapande, vill hon göra det kan hon gå in på sitt rum för jag vill INTE lyssna på det. och då emnar jag naturligtvis inte om hon skriker för att hon slagit sig eller något annat

annars kör vi helt enkelt tex på att kastar hon någonting upprepade gånger och inte lyssnar när jag säger till tar jag helt enkelt bort leksaken/muggen ja vad det nu än är

och om dottern till exempel häller ut vatten får hon självklart torka upp det så gott hon kan

Nu känner jag att jag börjar bli osäker här, straff och konsekvens var så solklart innan men inte nu längre.

Om min dotter hade dunkat till ett mindre barn i ansiktet hade jag antagligen först skrikit till, hade hon inte slutat hade jag ryckt bort henne och i värsta fall hade jag även behövt skicka iväg henne till hennes rum. Sedan hade jag antagligen behövt mildra konsekvenserna av hennes beteende om jag nu varit ensam med barnen.
  Efter detta kan man ju ta tag i att prata med barnet och dela ut ett ev. straff om jag nu anser att det behövs, som att nu får du inte vara ensam med x mera tills du visat att du kan uppföra dig. Eller är det en konsekvens?

Din sons reaktion för att du inte ser honom tillräckligt eller för att syskonen inte beter sig som han vill blir att han slåss. Din reaktion på detta blir att skicka upp honom på rummet (löser situationen tillfälligt) eller dra in lördagsgodiset (hur löser detta något?) men då misstänker jag att ni ändå lyckas prata honom till att sluta slåss just då för annars är det ju ändå rummet som vore det vettiga (eller i alla fall en bra bit ifrån syskonen).

Jag kan väl tycka att man bör sära på bråkande barn men sen måste man ju göra något mer för att motverka att situationen uppkommer igen och då är väl indraget lördagsgodis kanske inte det bästa sättet.

Jag upplever det som att det spelar ingen roll i nuläget vad jag gör eller säger. Vår femåring fortsätter att slåss. Jag brukar , precis som många andra här säga ifrån på skarpen och sedan sära på barnen när det blir bråk. Sedan brukar jag prata med sonen i när vi är lugna båda två. Varje kväll brukar jag och sonen ta en liten kvällspromenad i lugn och ro utan syskon (bara en kvart , tjugo min) och då brukar vi prata med varandra om både sådant som är roligt och tråkigt. I sådana lägen är sonen så klok och förståndig och kan till och med med lite hjälp hitta på egna lösningar på problem. Vi pratar också mycket om hur det är att vara "storebror" åt sin handikappade tvillingbror och liknande. Jag hoppas att det här kommer att lära honom att vi ser och förstår att han har det jobbigt ibland och att han kan uppleva att vi är orättvisa när vi ställer högre krav på honom än syskonen. Men samtidigt så vill jag också att han ska lära sig att det ändå inte är OK att bete sig hur som helst. D är fem år och jag förväntar mig att han ska klara sådana saker som de flesta andra femåringar klarar, oavsett vilka krav vi ställer på syskonen. Kanske kommer vår son ta till sig detta någon gång. Samtidigt så önskar jag att det fanns någonting effektivt som man kunde ta till för att få slagsmålen att sluta på en gång. Kankse är det mer rätt mot syskonen?

Zelia:

Kanske din son skulle ha nytta av en slagpåse eller liknande? Han kanske har ett starkt behov av att få avreagera sig fysiskt när han får starka känslor hemma. Jag har en "skrikkudde" som jag har haft sedan unga år . När jag blir arg och upprörd så behöver jag avreagera mig, men för att förskona andra från det som enbart handlar om mig så går jag och tokvrålar i en kudde. Oerhört befriande . Har via hörsägen hört föräldrar som haft goda erfarenheter av att ge sina barn något att slå/avreagera sig på. Bara en tanke.......han kommer ju att mer få den uppmärksamhet han behöver just då också om ni upptäcker att han står och slår och sparkar på sin slagkudde än om han gett sig på någon av sina bröder. Då kommer ju fokus att hamna på honom = Ni upptäcker att D är arg och inte mår riktigt bra och ni kommer att undra varför och föröka hjälpa honom. Om D istället börjar slå någon familjemedlem så kommer ni ju av naturliga skäl att bli arga på honom och agera utifrån det.

 

Bara en tanke.......

 

 

Det är beklämmande att folk verkar tro att konsekvens och straff är samma sak. Det är extremt olika saker!! Konsekvenser får man automatiskt av allt man gör genom hela livet. Och det är bra att lära sig det. Straff är något helt annat!