Behöver barn konsekvenser?

Det är precis det jag menar. Det går alltså inte att säga att konsekvens A per automatik är en logisk konsekvens och konsekvens B är en ologisk konsekvens......det beror på sammanhanget och personena inblandade. Jag håller också med dig om att naturliga konsekvenser är att föredra, men eftersom vi lever i ett socialt sammanhang så behövs ofta logiska konsekvenser. Det är ju i dessa situationer som det blir svårt och handlar mycket om värderingar och avvägningar.

Håller med!
Jag tror att problemen ofta uppstår när vuxna överskattar barnets förmåga att koppla samman två händelser som saknar direkt koppling.

Ganska ofta ser jag också föräldrar som, för att inte riskera att utsätta barnet för en ologisk konsekvens, hellre avstår från attt ge det oönskade beteendet en negativ konsekvens öht. 
Jag tror att det är nästan lika illa.

Nästan lika ofta upplever jag att föräldrar har lite för bråttom med att ge barnet konsekvensen, med följden att den naturliga konsekvens som kunde ha uppstått, uteblir. (tex när föräldrar ger sina barn pengar för att de varit snälla istället för att låta honom/henne fokusera på känslan av att vara en god medmänniska)

 

 Om min son slår mig är den naturliga konsekvensen att jag blir arg, den logiska konsekvensen att sonen får gå därifrån och den icke logiska konsekvensen att sonen blir utan lördagsgodis. Den naturliga och den logiska konsekvensen ska ju främja inlärning, vilket inte straff eller ologiska konsekvenser gör lika effektivt (såvitt jag har förstått iaf). Min uppfattning är dock att naturliga och logiska konsekvenser av att sonen slåss inte på något sätt påverkar hans beteende idag. Han fortsätter precis som vanligt och jag tycker att dessa sk. logiska konsekvenser är lika värdelösa som straff eller ologiska konsekvenser i så fall, åtminstone ur ett kortsiktligt perspektiv. Det långsiktliga resultatet har jag som sagt inte sett ännu.

Frösöblomster, det var ju kopplat direkt til situationen. Beter man sig illa kan inte läraren lita på dom.
Det är en konsekvens.

När min son slår mig är den naturliga konsekvensen att jag blir arg. Då skäller jag - jag blir arg och upprörd och sonen blir arg och upprörd. Sällan jag skickar sonen därifrån men när han blir arg springer han oftast själv in på sitt rum.
Det har jag inte märkt påverkar hans beteende något nämvärt. MEN - när jag påminner honom om en av killarna på dagis som han inte gillar (eftersom han slåss) och frågar om han vill vara likadan, och talar om att det känns ju likadant på mig somdet gör på honom när X slåss - DET tar skruv. Han vill ju inte vara sådan. Och han måste be om ursäkt, det gillar han inte heller eftersom det är att erkänna att han gjorde fel.

Jag skulle inte vilja kalla det varken straff eller konsekvens. Snarare uppfostran - jag pratar med min unge (och det kanske inte är snällt att använda ett annat barn som negativt  exempel men men).

Om han slog lillebror däremot skulle jag antagligen reagera mycket skarpare.

Klassresan skulle inte gå av stapeln dagen efter utan kanske senare under våren....sådär ett par 3-4 månader senare.

Att tvinga ett barn att säga förlåt är ju meningslöst. Om ett förlåt ska ha innebörd måste det ju vara uppriktigt. Jag uppmanar barnet att säga förlåt, men vill det inte så är det inget att göra med det.

Frösö, var det inget liknande innan dess? Så lång tid efteråt blir lite meningslöst ja. Tänk om det bättrar sig innan resan också "belönas" dom med att inte få åka..

Fast jag tycker inte att det är meningslöst med så stora barn. Jag tänker dock inte riktigt i straff- och belöningsbanorna riktigt. Att åka iväg tillsammans handlar om att göra något trevligt tillsammans, men det kräver också vissa saker av alla inblandade för att det ska vara möjligt. Så är det ju med det mesta. Jag låter inte mina små barn cykla i trafik eftersom de inte kan hantera det än. Det krävs sådant av dem som de inte kan hantera ännu = vi gör inte det.

 

Om jag hade haft elever som under flertalet tillfällen visat att de inte gick att lita på utanför skolans väggar så att säga så hade jag mycket väl tidigt fatta beslutet att jag inte åker på skolresa med dem. Inte som straff för att jag är arg på dem för att de inte lyssnat (det hade jag blivit i stunden när de betett sig illa givetvis) utan för att premisserna för att det skulle fungera på det sätt som krävs inte existerar. Det krävs ofta rätt lång framförhållning tidsmässigt vad gäller att planera en skolresa. Om det hade visat sig att premisserna under månaderna innan ändrat sig drastiskt så hade vi ju kunnat ordna något annat, lite enklare i form av utflykt eller liknande. Inte som belöning för att de bett sig väl utan för att vi nu faktiskt kan göra det som grupp. Förstår du hur jag tänker?

 

Poängen är ju fortfarande att en indragen skolresa i praktiken kan fungera som såväl straff som logisk och ologisk konsekvens. Det beror på sammanhanget .

 

 

Frösö, ja, det gör jag. Men hur gör man on det är 5 av 25 som verkligen beter sig? Kan man åka med bara dom så resterande stannar kvar på skolan?