Behöver barn konsekvenser?

Ja visst är det det, på samma sätt som ett straff, men det är ingen naturlig konsekvens på något vis.

Om du tar ifrån Kalle Stinas tåg för att han inte ska förstöra det i sandlådan så är det du som förälder som agerar och gör något mot Kalle. Det uppstår inte spontant. En naturlig konsekvens skulle vara att Stinas tåg går sönder och Stina blir ledsen alternativt arg och slår Kalle. Slår hon Kalle så kan det ju också ses som en form av bestraffning, eller hur? Beror ju på hur gammal Stina är.

Med vilket straff eller logisk konsekvens hade ni hanterat detta: Femåring som slåss på väg hem från dagis. Föräldern säger ifrån. Barnet skrattar och slår sin lillebror istället. Föräldern säger ifrån på skarpen och går i förväg med lillebror. Femåringen tar en näve småsten, springer ikapp och kastar i förälderns ansikte. Föräldern tar tag i femåringen, skäller på honom och hindrar honom att kasta sten. Så fort föräldern släpper femåringen tar han upp mer småsten och kastar. Föräldern kommer ingen vart utan är tvungen att fysiskt hindra den arga femåringen från att kasta sten. Under tiden rymmer tvillingbrodern och lillebrodern sitter i sin vagn och skriker. Hemma väntar middagslagning, träning av autismsonen och högar med tvätt och disk. Föräldern blir alltmer stressad av läget. Hur hanterar ni den här situationen (vardagsmat i vår familj)?

Vill bara tillägga att bakgrunden till femåringens ilska är att han fått tillsägelser av dagisfröknarna som han inte lydit och därmed blivit straffad/fått konsekvens av sitt handlande (vad man nu vill kalla det). Han hade vägrat att ta av sig sin silverklänning (sonens favoritplagg) vid mellanmålet och straffet blev att sonen inte får ha klänningen mer på dagis (fröknarnas beslut som jag måste respektera, även om jag inte fattar varför han inte får ha klänningen under mellanmålet).