Jobbig 3-åring

Jag tror att det är rätt normalt. Vi har också en trotsig 3-åring med humörsvängningar. Är hon arg så får hon vara arg, men hon får inte som hon vill för det. När ilskan "gått över" brukar hon komma, vara ledsen och vilja bli kramad en stund. Då får hon det. Sen tar vi tag i det som skulle göras.

När det gäller kläder så har jag ett par knep med min unge. Hon vill ju gärna välja själv så varför inte? Hon brukar få välja på kvällen när hon är på gott humör och lyssnar på vad mamma tycker. Hon får lägga fram dem. Då blir det spännande att ta på dem nästa morgon också.

Om vi glömt lägga fram kläder får hon välja om hon ska ta fram kläder eller om jag ska överraska. Hon vill jämt bli överraskad. Om hon väljer kläder som inte passar tycker jag är strunt samma men de måste passa vädret.

haha visst va det en bra ide..

Om tre års trotset är så här tuft.. hur är inte dom andra trottsen?.. *vågar man tänka hur det blir sen?*... 

 

Skönt att läsa att kanske kanske är det inte bara vår 3 årig som är eländig...

Jag älskar honom men jösses vad han är krävande. Vår tredje barnflicka lämnade oss idag, dagiset som vi har aldrig träffat ett så aktivt barn, han har ett temperament som är hemskt...kastar saker, slåss, får raseriutbrott...vägrar ha några kläder på sig...bäst trivs han i bara blöja, alternativt blöja och gummistövlar...

 Men tack och lov så har han sina ögonblick av mys också.

Känner dock igen "Inte pappa, mamma byta blöja..." "inte pappa mamma göra välling etc..."

 

Vi fick klä på vår son när han sov, för det tog tid att hitta rätt tröja, rätt byxa och rätt strumpor.
ett tag så var det bara randiga tröjor som funkade.
När vår son var 3 år så gick han inte med på vad som helst, 3års kontrollen blev inte mycket av. tror iaf att vi fick vägt honom...:) det var inte mycket mer. Ni behöver inte vara oroliga, er son är fullt normal.

Nämen oj vilken klockren läsning! Jag som trodde att det var fel på våran familj! Jag har gått igenom allt som skulle kunna vara problem i mitt huvud om och om igen... "Är det för att jag börjat jobba? För att pappa är hemma för lite/för mycket? Är hon för mycket på dagis? Eller för lite? Är vi inne för mycket? Gör vi för mycket utflykter?"
Sån har jag hållt på de senaste veckorna, eller kanske månader...  

Speciellt "vad sa du?" Håller på att göra mig galen!
Ungefär så här brukar det låta:- Mamma jag vill ha glass.
-Nej det är inte lördag idag.
- Va sa du?
- Jag sa nej, det är inte lördag idag.
- Va sa du?
- Nej sa jag!
- Men sluta säg Nej hela tiden då! (Tjuter hon som ett brandlarm medans hon kastar sig på golvet eller kastar iväg någonting mot mig)

Vansinnig för minsta lilla och ändrar sig hela tiden.
Som tur är så är hon ju världens goaste ändå, och hon har ju ganska många ljusa, glada stunder  

Men va skönt att vi inte är ensamna då  

Förlåt mig, men guuuud vad skönt att läsa det du skriver. För preciiiis så är det hemma hos oss. Detta eviga "vad sa du?" och man får upprepa det enkla man försöker säga arton gånger ungefär. Grrrr.

I övrigt är jag sällan inne på FL men just nu är tillvaron allt annat än harmonisk hemma och jag behövde få höra om andra som har det lite som vi. (För jag anade väl att det inte är något allvarligare fel på vår son annat än ett helvetiskt treårstrots.)

Han är arg i princip hela tiden. Han kan inte ens börja med att fråga på ett trevligt sätt utan är arg från start. Som att han haft konversationen med oss i huvudet innan och vi sagt nej flera gånger. Är han inte arg så är det gnälligt i stället, som att det är mest synd om honom i hela världen.

En annan sak som är superjobbig är att han typ ratar sin pappa. Pappa får inte hjälpa till, pappa duger inte till mycket alls. "Gå härifrån!", "nej, mamma ska komma!", "inte pappa!" och han har börjat sparka och slå pappa när han inte får som han vill. Det är väldigt påfrestande för oss alla tre. Vår son har alltid varit lite mer mammig och aldrig direkt pappig, men det här tar priset. Vet inte hur jag/vi ska hantera detta.

Vanligtvis är vår son inte en våldsam kille och han är egentligen en väldigt empatisk och mysig liten grabb. Han kommer fram emellanåt men alltför sällan.

Och den ständiga frågan vi ställer oss: VAD GÖR VI FÖR FEL???? Vad hände med vår goa unge?????

Något positivt som hänt med honom den senaste månaden är dock att han släppt oss lite mer, han vågar mer, är inte lika avvaktande mot nya situationer eller människor. Det är väl det som dessa faser syftar till, att hitta sin egen identitet och frigöra sig mer och mer från sina föräldrar (ja, han är bara tre år än så länge men frigörelsen sker väl i små steg som börjar redan nu).

-Jag är bebis och kan inte gå upp för trappan och titta på TV. Så började han vid klockan 7i i morse. Efter 20 min skrikande gick jag upp och "hjälpte" honom upp. Flyttade själv upp hans ben för trappan. Var uppe i ca 2 min går ner igen och säger
- Jag är bebis och skall bäras upp. Vilket jag vägrade. Skrek i 45 min sen pallade jag inte med. Tystnade så fort han kom upp sen. Nä jag ska inte forsätta med vad som hände på frukosten.

Det värsta är att jag är så trött då jag väntar ännu en liten kotte. Och idag rann bägaren över. Jag sa att jag inte ville han honom för han bara skriker. Hemska mamma.
    

Skönt och se att man inte är ensam. Våran son blir 3 i September och är en riktig rymmare går bra ett tag att leka ute sen rätt vad det är får han bara fart och sticker iväg, jättetråkigt när man är själv hemma, jag vill kunna vara utanför på gården och leka men funkar ingen längre stund, har en liten tjej på 6 månader med och en pojke på snart 6 år som är ute hela dagarna och leker med kompisar så kan ju inte gå iväg nån längre sträcka och lämna han ensammen heller om nått händer.

Det enda som funkar bra är att gå till dagis och leka men funkar ju bara på helgen eller efter 18 på vardagar.

Han har ett jäkla humör med skriker för allt men beror på att han är efter i talet. Sen klättrar han precis överallt, älskar att göra allt som är farligt.

Fantastiskt att höra om alla andra...och känna att vi är "normala" Isaacs Elias du fick mig att tänka på att kanske är vår son också så himla arg/har väldigt humör då vi flyttat till Chile och han lär sig 2-3 språk parallellt, samt att allt är annorlunda här.

Inatt har vi dessutom sprungit skytteltrafik till honom...mera välling, mamma sova här, pappa sova här...inte mamma etc etc...är de små liven inte fantastiska så säg argggg

Hejsan, jag har oxå en underbar treåring, surar, slår sin bror, sätter sej ner på golvet, vägen ja överallt och säger att han inte kan gå ner, han kan stå på övervåningen och skrika sej blå för att han helt plötsligt inte kan gå ner själv.... ghaaaa.. men det värsta av allt är hans o hans underbara 6 åring till storebrors bråk hela dagarna... jag hade den först, bonk, jag hatar dej.. bonk. du får inte låna mina saker.. bonk.. eller bara ett oj vi klarade visst inte av att bara sitta lugnt i soffan o se på film utan vi måste sparka varanda eller brottas så nångon skadar sej... ghaaaaaaa får psykbryt snart!!
Just i skrivnde stund är dom hör och häpna sams!! Leker med tågbanan.. bara att njuta så länge det varar...