Minni skrev 2011-08-08 18:42:01 följande:
Alltså jag har liiiite svårt att behålla lugnet när följande inträffar (har precis lugnat sig, men pulsen är fortfarande lite högre än vilopuls...):
Han har ätit ganska segt och sitter sen en kvart och bara tittar på maten. Jag frågar om och om igen om han vill ha mer eller om han är mätt. Han svarar inte. Jag säger att eftersom han bara sitter och tittar på maten och håller på och donar med en massa annat så verkar det ju som att han ätit färdigt och då kan jag ju ta bort maten. Jag gör en ansats att ta undan tallriken och han blir arg. Ok, han får en till chans. Varsågod och ät då. Han fortsätter att bara titta på maten. Jag säger återigen att nu får du äta om du vill ha mer mat. Han äter inte. Jag tar bort maten. Han ballar ur.
Vi skulle vattna blommor efter maten (ett försök att engegera honom mer i våra vardagssysslor som visst ska kunna vara ett knep att komma åt denna kris han befinner sig i). Jag frågar efter maten om han vill hjälpa till. Han skakar på huvudet. "Då vattnar jag själv, då" säger jag. Han nickar. Han ballar ur när jag vattnar. Jag säger lugnt att han får gärna vattna. Han bara står kvar på stället, gör ingen ansats att vilja komma och vattna. Ballar ur när jag vattnar. Han får återigen en chans. Jag säger att det är bara du kommer här och vattnar, varsågod här är vattenkannan. Han vägrar ta emot vattenkannan. Jag vattnar. Han ballar ur.
Jag fick andas djupt bra många gånger för att försöka behålla något slags lugn.
I helgen en annan variant. Han står vid bilen. Jag har kassar att bära på. Han kan gå själv. Han vägrar gå. Jag säger "nu går jag, ska du med så kom". Han säger ingenting. Jag börjar gå från bilen. Han ballar ur. "Vänta på mig, mamma!!!!". "Ja, men vi kan liksom inte stå här hela dagen. Det är bara du kommer så går vi tillsammans." Han rör sig inte ur fläcken. Jag säger att "nu går jag, vill du följa med så kom". Jag börjar gå. Han ballar ur. Han bara står och skriker på stället och ropar att jag ska vänta. Jag gick. Men fick väldigt dåligt samvete när jag väl var inne. (Pappan hans var alltså kvar vid bilen, så jag lämnade honom inte ensam.) Jag messade maken och sa att det är kanske egentligen det bästa att bara ta honom under armen och gå och inte att göra som jag gjorde att lämna honom, överge honom. Han var i upplösningstillstånd när de väl kom in och jag fick sitta med honom i famnen i soffan och viska "jag älskar dig, jag älskar dig" ett bra tag innan han lugnade sig.
Kanske ger vi honom för många chanser. Vi borde kanske vara lite mer handgripliga (alltså lyfta med honom och sånt, inte slå!) i stället för att om och om igen försöka övertala honom. Men när det gäller maten så vet jag hur hans humör blir om han inte äter. Så därför blir det gärna försök på försök att få honom att äta. Och jag tycker att han ska kunna gå från bilen och hem och att jag inte ska behöva bära honom när jag har matkassar i varje hand.
Men det är så svårt att vara eftertänksam och klok när man är mitt i en sån här konflikt.
Vi har samma problem! Det kan driva den mest lugna personen till vansinne.. Vår treåring brukar skrika efter nappen (som ligger bredvid henne) och när jag säger åt henne att ta upp den själv så vägrar hon. Försöker jag gå därifrån så ballar hon ur. Stannar jag kvar så vägrar hon ta upp nappen.. etc, etc. Man blir galen =/ Samma beteende dyker upp i flera olika situationer. Hur man än gör så blir det skit. Får inte stanna och trösta, får inte gå därifrån för då ballar hon ur.. det är som limbo. Jag vill att det ska gå över nu! Vi har kämpat sedan hon var runt 2år. I vissa perioder gick vi knappt ut med henne för hon flippade ur vart vi än gick. Folk har demonstrativt bytt t-banevagn när hon fått ett av sina utbrott.. Ingen fattar hur vi har det eftersom hon är världens mest sociala, charmiga, roliga unge när hon hänger med andra. Just nu är jag trött på tips i stil med "låt henne vara med och laga mat och byta på lillebror så hon får känna sig stor". Jag vill bara höra att det ska gå över snart!
Envisa är de små liven!
