Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

Men alla i tråden har ju olika erfarenheter och jag tror att samtliga som varit i längre relationer gick in i dem med tron att det skulle hålla och kämpade för det. Vissa saker kan man inte veta hur de är förens man upplevt dem. 

Hur lång tid måste det gå innan man får säga det? Finns det en magisk gräns?

Jag är rätt seg i starten, tar lång tid innan jag älskar någon. Skaffade barn med exet efter sju år, förlovade oss efter åtta och hade planer på att gifta oss men kom aldrig så långt. 
Oavsett hur lång tid det tar eller hur snabbt det går så, som så många andra sagt, man kan aldrig veta vart det slutar. 

Lemonina frågade hur det går för mig, och jodå nerverna på helspänn och bara väntar. Har bestämt mig för att ligga lite lågt idag, inte min starka sida. :P

Har dock sysselsatt mig hela dagen, konstaterat att jag överlevde min första barnfria helg och dessutom tog tillvara på tiden och laddade med ny energi. Känner mig faktiskt väldigt laddad och positiv ang, det mesta nu även om jag inser att jag bara tar små myrteg på en förbannat lång väh men iaf. Men just när det gäller dejtingbiten så är det ju, tja, rätt osäkert läge. Jag är intresserad och vill veta mer om honom, träffas igen osv. Suck!  

Nej, det är inte lätt alla gånger!

Tja, just nu väntar jag på att höra något från mr knäppis igen. Sen vore det ju bra att få veta lite hur han tänker också, om vi ska ses igen eller inte. Jag tycker att vi åtmindstonde borde ses en gång till... Gärna några fler.  Sen får vi se hur det känns lixom. Men det är ju vad jag tycker. 

Varför vill man hålla på? 

Ser ut som att han avslutat sitt konto kanske?

Undrar just vad det var han funderade på egentligen...  

Avreggad

OK!

En gammal flört hörde av sig till mig idag och undrade om jag ville ses.
Tror nog att jag ska tacka ja till den frågan där vet jag precis vad jag får