Lämna gråtande barn?

För mig är det en självklarhet att inte lämna gråtande barn, och jag håller absolut inte med om myten att man inte får "dra ut" på det, tvärtom bör man enligt mig stanna kvar en stund extra om man märker att det behövs och att barnet tvekar. Ta en kopp kaffe innan man går eller involvera barnet i någon lek tex. Det är för tusan det minsta man kan göra för sitt eget barn!!

Vår dotter har inte gråtit en enda gång vid lämning. Hade jag varit lika hjärtlös som många andra hade hon förmodligen gjort det, istället valde jag att lyssna till henne och ta henne på allvar.

Du menar hon som är 3,5 år? Jag menar bara att man måste vara lyhörd, det är ju uppenbart att din tjej inte gråter av otrygghet eller ens att hon blir ledsen utan din tolkning är ju att hon blir arg? Varför tror du hon blir arg för att du går hemifrån trots att hon har sin pappa hemma? Hur som helst, du skrev ju innan att hon trivdes alldeles utmärkt förra gången hon gick på förskolan och grät aldrig då så varför skulle hon reagera värre nu? Hon är ju betydligt äldre och har mycket större möjligheter att hantera kortare separationer av det slaget än vad hon hade när hon var 1,5 år. Jag tror inte det blir några som helst problem

Håller absolut inte med. Barn som är trygga där de lämnas och tillfreds med situationen gråter inte vid lämning! Hur morgonen varit kan dock vara rätt avgörande om det tex varit tjafs kan barnet ha svårare att lämnas av föräldern osv. Din egen erfarenhet talar ju förövrigt emot det du skriver först, en föräldraaktiv inskolning resulterar i mindre gråt, ja för att barnen blir tryggare i miljön och med människorna med den inskolningsformen!

Det du skriver om anknytningen är i främmande situationer (därför heter ju testet "främmandesituationen" på svenska, eller "the strange situation" på engelska). Man kan inte applicera resultat man fått vid anknytningsstudier på hur barn agerar när de lämnas i en välkänd miljö med människor som är sedan tidigare bekanta för barnet. Enda tillfället då du kan jämföra så är om du skulle lämna din nu 1-åriga son första dagen i den för honom främmande miljön tillsammans med en främmande personal och gå därifrån.

Främmandesituationen kan förövrigt inte ens användas på så gamla barn som 3-4 åringar, de aktiverar inte anknytningssystemet lika lätt som yngre barn gör och då krävs det också större påfrestningar för att testa barnets anknytning.

Om ingenting fungerar och barnet fortsätter att gråta dagligen måste man ju naturligtvis utreda varför, för det är faktiskt det tydligaste tecknet ett barn kan visa på att något känns fel.

Nej jag syftade inte till dig utan generellt, det är ju vad så otroligt många får höra från personal, precis som TS själv skrev.

Nej det är synd att tolkningar i andra böcker tyvärr ofta förkortas ner så mycket att stora, viktiga delar faktiskt försvinner och läsare som inte kan grunderna i anknytningsteori missuppfattar ju hela grundstommen i anknytningsteorin! Du har helt rätt i det du skriver (och han också) men det saknas ett enda ord, en annan okänd person är vad föräldrarna i observationer lämnar sina barn med och dessutom i en okänd miljö. Det vore ju helt sjukt att påstå att barn ska reagera likadant när man lämnar dem hos tex pappan! Hela poängen med det du beskriver nu är ju att anknytningssystemet måste "slå igång". Det gör det inte om de lämnas hos pappan eller annan trygg person och därför kan man heller inte mäta något anknytningsmönster. Jag tror tyvärr att författare förväntar sig att läsaren ska förstå sådant ändå, som om det vore underförstått men alltför många har ju aldrig läst något om anknytningsteorin tidigare...

Men absolut är det så att barn som inte reagerar alls, och uppvisar undvikande beteende vid en sådan återförening visar tecken på otrygg anknytning, och barn som gråter men låter sig tröstas vid återföreningen (efter bara någon minut!) visar tecken på trygg anknytning. Det var bara ett par veckor sedan jag hade en precis likadan diskussion (i en tråd om exakt samma ämne förövrigt) med en som läst i en annan bok om detta och påstod att hon läst att trygga barn gråter vid lämning. Jag lånade hem boken och läste själv, och för mig är det fullkomligt uppenbart vad det egentligen handlade om. Nu har jag tyvärr inte Gustafssons bok hemma, men jag kan garantera att fallet är detsamma nu

Här är förövrigt den andra tråden om samma ämne:
www.familjeliv.se/Forum-3-26/m59627862.html

Om du vill läsa tydligare beskrivning av hur man avgör trygg och otrygg anknytning tycker jag hellre du ska läsa Brobergs bok - Anknytningsteori. Där kan man tydligt läsa om den metod man använder för att studera anknytningsmönster på 1-åringar, främmandesituationen. Och denna metod går inte ut på att lämna dem till kända, trygga personer i välkända miljöer. Det finns alltså bara en metod som används så några anknytningsmönster kan inte identifieras på andra sätt helt enkelt.

Här kan man läsa en enkel men korrekt beskrivning av hur man testar anknytningsmönster hos 1-åringar:
www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/tryggare-kan-barnen-vara_961137.svd

Och här finns en lite mer djupgående beskrivning (på sid 3)
www.poms.nu/konf/leif-andersson.pdf

Jag skulle aldrig lämna gråtandes vare sig vid inskolning eller senare. Vid inskolningen ska man ju inte göra det, då ska man väl ändå finnas där??? Det är senare som jag har valt att tex stanna kvar en stund om jag märkt att hon tvekat. 5-10 minuter senare till jobbet lär knappast vara avgörande, och annars så får man väl se till att lämna i god tid? Är barnet helt förstört och otröstligt måste man naturligtvis ta en vabbdag!

Nej det "är" inte en naturlig reaktion. Du kanske tycker det men det är ingen sanning för det. Finns massor av föräldrar som anser att det inte är naturligt för barn att gråta vid en trygg lämning och ser således till att ingen gråt förekommer.

Det du anser vara naturligt ser jag tvärtom som ett tecken på separationskrisens första fas, protestfasen. Vid traumatiska separationer sker en mindre form av sorgeprocess hos barnet, att likna vid den sorgeprocess som man går igenom när en anhörig går bort. Det finns en del forskning kring detta. Barn behöver inte uppleva det som något jobbigt eller traumatiskt om man bekräftar det de känner och visar sig lyhörd inför det... det kan tom räcka med en förstående blick. Det värsta man kan göra är att låtsas som att det regnar och bara vinka glatt när barnet är uppenbart ledset, då ignorerar man barnet reaktion och barnet får ingen spegling av den känsla som finns. Den förblir obearbetad.

Det känns som att vissa inte ens vill försöka att undvika gråtande barn utan då bygger de istället upp mardrömsscenarion där lyhördhet måste resultera i att man stannar i flera timmar eller måste vabba och aldrig kan ta sig iväg till jobbet... man vill inte ens ta in att det knappast behövs mer än några få minuter extra av denna oerhört dyrbara tid som måste läggas på annat än det egna barnet...

Vad härligt! Nej jag tycker inte alls det är naivt att jämföra det med förskolan, det är precis så det bör vara även när man lämnar där tycker jag! Det blir ju en trygg miljö så småningom det också, och det är ju därför man har inskolning för att barnet ska hinna få en trygg grund med hjälp av förälderns närvaro först, innan man lämnar!