vivexa skrev 2011-08-17 17:49:29 följande:
Idag var jag i ett köpcentrum, det var mitt på dagen och inte mycket folk.
Ser en mamma strosa omkring med sin dotter i tvåårsåldern. Dottern med sele kring bröstkorgen och ett koppel fastsatt i den, som mamman höll i.
Kopplet var som ett hundkoppel, hoprullat i mammans hand.
Jag har aldrig sett något liknande och tyckte ärligt synd om barnet. Gå kopplad som en hund, vem vill det?
Mamman hade inga andra barn med sig och gick lugnt omkring och tittade i affärer.
Är det här något någon annan har sett?
Finns det några bra skäl till att koppla sitt lilla barn?
Väldigt praktiskt tycker jag!
Önskar att jag kommit på tanken då min minsta vilde var mindre så hade han sluppit komma bort den där gången...
Jag kan komma på flera bra skäl, framförallt att förhindra en olycka! Att barnet kommer bort, blir överkört etc.
Och helt ärligt tror jag de flesta barn tycker det skulle vara rätt så kul!
Iallafall mina barn och deras kompisar har ofta lekt att de är djur - väldigt ofta hundar.
Barn är inte små vuxna.
Det är väldigt lätt gjort att komma bort från sina föräldrar där det finns mycket folk.
Dessutom är alla olika, de fungerar inte lika. För ett barn räcker det att berätta en eller två gånger vad som kan hända och att barnet har personligheten att kunna tygla sig.
Ett annat barn köper inte förklaringen och kan t.o.m tycka att den låter ganska häftig, och vissa kan verkligen inte tygla sig och även om de väl VET, så glöms det fort bort. Alla har inte förmågan att sortera alla intryck och lägga ihop dom med situationer och kanske inte är medvetna om att de har sprungit förrens de upptäcker att föräldern är borta.
När vårt barn försvann var han jättemedveten om vad som kan hända om man kommer bort.
Jag hade full koll. Bara hjälpte mitt andra barn med att ta plasten av en godis. Den minsta stod brevid och åt på sin godis. Det handlade enbart om ett fåtal sekunder!
Det var många ute och letade.
Och det stora problemet var just att han var så medveten! Så medveten att han inte vågade be om hjälp utan istället gömde sig och bara väntade på att någon fuling skulle komma och plocka upp honom. Han var LIVRÄDD när vi timmar senare hittade honom! Skakade och grät hysteriskt och drömde mardrömmar varje natt länge efter detta.
Ändå! Gjorde han likadant redan dagen efter. Men som alla andra gånger hann vi se honom och fånga upp honom i tid.
Ett barnkoppel hade varit underbart!
Och vad många gånger det hade gjort våra turer så mycket roligare! För jag tror inte att en enda kul grej, semester etc. har funnits utan ständiga konflikter om just att gå lugnt och inte springa iväg. Ett koppel hade minskat stressen betydligt och vi hade fått så mycket roligare och varit på så mycket mer sams.
Så jag måste säga att jag tycker denna mamma var ruskigt smart! Du skriver även att de gick lugnt och strosade runt, vilket betyder att allihop mådde rätt så bra och verkade vara rätt avslappnade. En mamma utan hjärtat i halsgropen samt att barnet faktiskt slapp att stressa upp sig och springa runt. För inte tror du väl att ett barn tycker om att komma bort?
Och vagn är inte lösningen för alla.
De mest aktiva barnen trivs inte alls att sitta still och att få barnet att sitta i vagnen kan vara en jättegrej. Vill barnet inte sitta still så är det väl jättebra att kunna gå! Och att sitta inspärrad i en vagn är väl knappast bättre än i en lina, där det finns rörelsefrihet.
