God doesn´t make mistakes

Absolut inte. Men vad som händer senare är utom min(våran) kontroll.  Jag kan bara rå för det val jag står inför om det visar sig vara nåt fel på fostret.

Alla vill ju ha ett friskt barn som kan ta hand om sig själv och leva länge.

Och faktiskt så måste jag säga att jag håller med en tjej här inne om en sak. Om man nu kan göra testen och får reda på att fostret har nåt kromosomiskt fel eller DS så varför är man så grymt egoistisk och tänker: Vi kommer att älska vårt barn lika mycket ändå!
Det handlar ju inte om er för bövelen! 

Sen kommer föräldrar säkert och säger: Hon är så glad hela tiden, hon är speciell och hon vet om det!
Men vaad vet du om det? En funktionshindrad person är inte dum i huvudet, han/hon ser runtomkring sig och tar in allt! Han/hon är inte särskilt glad över att ha någon som måste ta hand om en i hela ens liv! JA, dom fattar det!(ett liv som för övrigt kanske inte vara lika länge som en "frisk" människa)

Det som jag tror att många föräldrar till barn som har DS försöker att undvika att förstå är att människor med DS också har tankar och känslor. Jag har själv fått höra ifrån en 18 årig flicka med DS säga: Varför just jag?..
Och det tär i hjärtat på mig!! Jag älskar henne, hon är helt underbar! MEN VAD SPELAR DET FÖR ROLL VAD JAG TYCKER OM INTE HON TYCKER OM SIG SJÄLV!

Nu ska jag nog sluta skriva, jag blir bara upprörd av folk som "måste vara stolta" för att deras barn har DS. Det är ingenting emot dig och din dotter. Ens barn är alltid ens barn, och man är alltid stolt över dem. Men därför tycker jag att det är bra att ha testen, för att själv kunna välja själv.

Om Gud ligger bakom trisomi 21, antar jag att han är ansvarig för trisomi 13 också?!
(känsliga personer varnas, mycket otäcka bilder på missbildningar orsakade av trisomier)

www.google.se/imgres?q=trisomi+13&hl=sv&sa=X&...:&imgrefurl=dokterrosfanty.blogspot.com/200 9/07/sindroma-patau-trisomi-13.html&docid=K6NyX6cG Y-icEM&w=600&h=707&ei=jYleTqD2FtDusgaw0vXRDw&zoom= 1&iact=hc&vpx=552&vpy=132&dur=59&hovh=244&hovw=207 &tx=91&ty=156&page=6&tbnh=145&tbnw=123&start=34&nd sp=8&ved=1t:429,r:7,s:34

Antingen gör Gud misstag eller så är han En. Sadistisk. Jävel. (eller så har Gud inget med missbildningar att göra oavsett om den sitter på den 13:e eller den 21:a kromosomen)

mammatill5, jag tycker du gör fel som romantiserar så kraftigt kring det
här med Downs syndrom. Till sist och syvendes (at the end of the day)
så är det en rubbning i kromosomerna. Det är ett faktum du aldrig kan
säga emot.

Jag är glad för att du har det så bra med din härliga dotter. Men det du
gör är farligt. Det är lätt att titta på bilden av din glada härliga dotter och helt
glömma bort allt som finns i vardagen, när strålkastarljuset försvunnit så att
säga. Det är långt ifrån en dans på rosor att ta hand om barn med Downs,
enligt föräldrar som själva har barn med downs.

Du kan säga att din dotter är härlig och att alla barn med Downs är
härliga, men du gör fel som romantiserar kring det så starkt som du gör. 

Som TS skrivit tidigare i tråden har hennes barn en "lindrig" form av DS och ingen utvecklingsstörning. Att ha DS utan utvecklingsstörning är INTE vanligt. Oftast har man lindrig eller måttlig utvecklingsstörning, för att inte nämna de sjukdomar och tilläggsdiagnoser du nämner. Det känns som om TS väljer att inte ägna detta någon tanke. Och JA det förekommer hos personer utan DS också med sambandet mellan ovan nämnda sjukdomar/diagnoser och DS är så pass stort att det inte går att bortse ifrån.

Gud så söööt liten tjej !

Fast hänger inte just den lägre medellivslängden ihop med att en stor del av barnen som föds med DS också föds med hjärtfel? Medellivslängden för normalisar med medfödda hjärtfel är också runt 45-60 år (Källa GUCH registret 2007). Det innebär alltså att folk som föddes innan dagens barnhjärtkirurgi hade utvecklats dör rätt unga oavsett om de har DS eller inte. I mina ögon verkar just detta att hjärtfel är så mycket vanligare bland människor med DS som det mest oroväckande.

En sak till.
mammatill5, du har gjort inlägg konstant mellan klockan 10:03, när du
skapade tråden, fram tills nu, runt 80 inlägg.

Alla vet att har man fem barn, eller ett eller två för den delen, har man
inte tid att läsa igenom runt 200 svar och själv skriva runt 80,
utslaget över hela dagen. Det är runt 7-10 minuters mellanrum mellan
dina inlägg.

Ja? Då är det ännu märkligare ju att hon hinner skriva 80 inlägg,
en del väldigt välskrivna/långa, de tar tid att skriva. Ett inlägg
var 7-10 minut hela dagen. Det är svårt om man så bara har
ett endaste barn eller två. Det var så jag menade.

Det låter som om du har en fantastisk familj och det hörs att du älskar Hanna och dina andra barn.

Men det handlar inte bara om fördomar och okunskap. Frågor som vem tar hand om mitt barn när jag dör? Kommer jag att överleva mitt barn? Vilka ytterligare diagnoser kommer mitt barn eventuellt att få? Demens? Beteendeproblematik? Kommer mitt barn att få det stöd han/hon är i behov av? Vem ser till att han/hon får det om jag är borta? Osv osv.

För det första är jag övertygad om att funktionshinder är ett problem för individen. Det har inget att göra med att en människa skulle vara mindre värd än andra eller hur omgivningen ser på personen. De flesta som har downs syndrom kommer aldrig att kunna ta hand om sig själva och de kan inte göra allt som andra gör. Jag tycker att ett tidigare inlägg hade en poäng: Om föräldrarna kan välja att inte låta ett barn med funktionshinder födas kanske det är det bästa för barnet. Diagnostiken kanske tjänar barnets syfte mest.

Det för mig in på min andra tanke. Flera i tråden skriver är att barn med DS är så goa och fina, alltid glada! TS skriver att hon är mindre orolig för sin dotter för dottern kommer inte att bli kriminell, börja med droger eller hamna i dåligt sällskap. Jag associerar det till en replik från en TV-serie om bögar: "They make such good pets!" Jag tycker ärligt talat att det är obehagligt att någon är glad för att hennes dotter inte kommer att ha alla valmöjligheter i livet, oavsett vad de valmöjligheterna innebär.