Jag lever ett gott familjeliv med en bra man och två barn. Vi har varit ett par i snart 20 år och vi är varandras livskamrater. Vi är fortfarande kära i varandra, en djup äkta kärlek, vi respekterar verkligen varandra och vi är ett bra team, familjen har det bra och det går jättebra för våra barn.
Men den där kittlande och spännande förälskelsen som fanns de första åren är självfallet inte samma idag, vardagen är nog mera dominerande än förälskelse, även om kärlek alltså råder mellan oss.
Även vårt sexliv är väl oftast helt ok. Inte så ofta så där hett som det var i början, kanske mera på rutin men vi har ändå sex, och oftast bra sex, en eller två gånger i veckan. Ibland har vi sämre perioder när det kan gå två veckor utan sex eller att sexet går mera på rutin de gånger det väl händer. Men också extra bra perioder med roligare, mera spännande, kåtare sex, kanske vid semester eller weekend-resor. Och jag har förstått att det är mera sex och förmodligen bättre sexliv än kanske de flesta har efter 20 år.
Men ett par gånger under dessa snart tjugo år så har det hänt att jag har känt en otrolig åtrå och längtan till en annan man och det har lett till förälskelse. Just nu händer det mig för tredje gången och det har lett till blixtförälskelse, åtrå och sådan där jättestark lust och kåthet som bara riktig blixtförälskelse kan leda fram till.
Ingen av dessa tre män är någon som jag skulle vilja byta ut min man mot. Mannen jag nu känner så stark attraktion till, som gör mig så otroligt tänd, skulle jag inte föredra att var gift med framför min egen man, skulle inte välja honom eller någon av de tidigare som far till mina barn, åtminstone inte välja i stället för min man.
Men ändå, dessa otroligt starka känslor, denna oemotståndligt starka sexuella attraktion som han utstrålar och som verkligen träffar mig så otroligt starkt i själ och hjärta (och andra ställen...) väljer jag ändå att bejaka.
Jag erkänner att jag inte skulle vilja vara utan det, jag vet att jag skulle grubbla resten av mitt liv hur det skulle ha varit, jag vet att jag skulle ångra mig om jag inte hade valt att testa och leva ut dessa starka känslor.
Ja, det är givetvis fel. Åtminstone fel mot den "normala" normen.
Och ja, jag är förmodligen svag och en dålig människa i mångas ögon.
Men varför är det så fruktansvärt fel?
Är det bara fel på mig, är jag en riktigt katastrofalt dålig människa på alla sätt och vis, trots att jag i alla andra avseenden är en bra människa, en bra mamma och fru, en god samhällsmedborgare och humanist. Jag anses nog av nästan alla vara god och bra gällande nästan allt,
förutom just vad gäller detta med att jag väljer att bejaka en tillfällig blixtförälskelse.
Är allt det goda med mig borta då?
Gör denna enda del mig att jag blir en i alla lägen genomrutten människa, som av vissa typer kan anses förtjäna att brinna i helvetet?
Är det bara mig det är fel på till 100% eller kan också åtminstone någonting i normer och värderingar i det s k svenska norm-samhället också ifrågasättas, åtminstone något lite?
