Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Önskar jag kunde radera dig ur mitt liv. Hatar när jag ser din flickvän tagga dig i Insta stories. Du föder mig fortfarande med samtal. Önskar jag bara kunde ignorera när du ringer. Snart gått två år sedan du bröt med mig. För henne. Varför fortsätter du höra av dig??

Jag saknar dig mycket. Önskar så du började prata med mig igen. Har alltid gillat att lyssna på dina idéer. Ibland hälsar du på mig, det gör mig glad. Du förtjänar det bästa. 

?Vill att vi är nakna tillsammans..?

Min absolut hemligaste önskan. Är att vråla rakt ut till folk i den närmaste affär. ÄR NI HELT JÄVLA DUMMA I HUVUDET! VARFÖR I HELVETE RÖSTAR NI POSITIVT TILL ER EGNA UNDERGÅNG! HUR KAN NI INTE SE VAD SOM HÄNDER! VAD FAN HÄNDE MED ER FÖRMÅGA TILL SUNT FÖRNUFT! NÄR BLEV NI HELT DUMMA I HUVUDET?! SVERIGE VAR EN GÅNG FÖRNUFTETS VAGGA! Och nu kommer ni att dödas för er tro att saft och bullar kommer få folk att inte skjuta er i huvudet när tillfälle ges.
Naturligtvis som den lydiga svenskfödd jag är säger jag ingenting. Men planerar för en framtid som får mig att sörja men som jag hoppas får mina barn att överleva.

Tåget står inne på perrongen, det tutar. Snart dags för avgång.

Hatar att det blev som det blev....

Älskade dig fruktansvärt mycket

Men du ignorerar

C!

Jag har idag haft en konstig, stark, pirrande känsla av att du kommer att höra av dig när som helst nu, och vilja prata ut om det där som hände mellan oss för tre år sedan. Det som ingen av oss har tagit upp sedan dess, utan som har varit liksom tabubelagt mellan oss när vi har pratat om allt möjligt annat mellan himmel och jord.

Jag tror egentligen inte på premonitioner, men det behöver ju inte vara något övernaturligt heller. Det känns bara som att den ökande frekvensen i ditt skrivande till mig på sista tiden... måste leda upp till någonting. För jag tror att du också har undrat, och velat prata med mig om händelsen. Får se om det händer! För JAG vågar inte ta upp det med dig. Jag fortsätter att diskutera politik och vetenskap och andra opersonliga frågor med dig, och det kommer jag nog att göra tills vi dör om runt 30 år... om inte du vill eller vågar ta upp ämnet. 

tiden går för fort
jag har ju inte allt gjort
ja har inte hunnit allt ja ville
och fortfarande ingen kille
snart e jag det jag inte trodde på va sant
ja e snart ju en tant!

Det går inte att släppa dig, på något sätt kommer du alltid in i mina tankar.
Jag undrar när du är tillbaka till jobbet.
Kommer vi någonsin kunna prata igen? Eller kommer det alltid vara kort och ansträngt. 

Jag saknar dig.

Saknar dig fortfarande?men inser nu det aldrig kommer bli. Undrar om du ens hade valt mig om situationen var annorlunda. Ödet verkar vilja annat än att det ska bli du och jag. Men tänk vilket liv vi kunnat haft ändå?vilken lycka.