Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Saknar dig fortfarande?men inser nu det aldrig kommer bli. Undrar om du ens hade valt mig om situationen var annorlunda. Ödet verkar vilja annat än att det ska bli du och jag. Men tänk vilket liv vi kunnat haft ändå?vilken lycka.

Äntligen har jag börjat komma över dig. Är ju himla van vid att vara utan dig egentligen, och bortser jag från den korta period vi faktiskt spenderade frekvent tid ihop har det varit väldigt sporadiskt mestadels av tiden. Vad är det jag egentligen hållt fast vid? En dröm? Nej, nu ser jag allt för vad det var. Du utnyttjade mig utan någon som helst tanke på att det någonsin skulle bli vi. Du gav mig inget mer än en stund då och då.
Hejdå.

Ikväll som alla andra kvällar tänker jag på dig. Undra om du har någon ny. Undra om hon känns som mig, om ni har det som vi hade det. Om hon är som en dröm. Om du blivit kär. Jag har börjat komma över dig. Inte helt men till stor del. Jag tror du hade känts som en främling om vi träffades nu. Kommer nog alltid ha en mental spärr mot dig framöver för fyfan vad du skadat mig.

Vaknade med tårar i ögonen imorse. Drömde om dig inatt. Du var med någon annan. Fan, kände mig så färdig med detta. Du kommer nog alltid ha en bit av mig trots jag går vidare nu.

Du är något av det snyggaste jag sett. Kom och ta mig! 

Idag saknar jag dig. Fan att du skulle höra av dig igen. 

Äntligen föll poletten ner och jag ser det alla sagt hela tiden. Nu kan jag äntligen gå vidare som om vi aldrig hänt. 

Du tror säkert jag legat och gråtit och lidit efter vårt avslut men absolut tvärtom. Det sker såna där livsavgörande ögonblick i livet och vårt senaste samtal var ett sådant. Ja, jag blev ledsen och chockad men antagligen mest för att jag såg dig för vem du är. För man är inte vad man säger, man är vad man gör. Alla mina vänner har varnat mig för dig sen start men hela tiden har jag skyddat dig. Men inte längre. Till och med den enda som hejade på dig, på oss och det vi hade har lagt ner och konstaterat du inte är något att ha. Det som svider mest är nog all tid, tanke, kärlek och sorg jag lagt på dig och oss. Du är inte genomrutten, då hade jag aldrig fallit för dig. Men jag tror du är helt befriad från empati, du tänker bara på dig själv och dina behov och jag tror på riktigt aldrig du älskat någon mer än dig själv i hela ditt liv. Det jag ville komma till var, att det där ögonblicket, var ett sådant ögonblick där vi dog. Ett sådant jag upplevt förut då mitt ex behandlade mig illa och jag kunde minnas exakt ögonblicket där något i mig dog för honom.

Jag lever vidare nu och är så jävla öppen för någon ny. Jag har ju inte varit det innan på grund av dig. Men du är ett avslutat kapitel, en främling i princip. Skulle inte förvåna mig om du har någon ny redan, tror det är sån du är. Tror du gillar dramat, lidelsen, kicken. Jag förtjänar så mycket bättre än det du gett mig, och det kommer jag få. 
Och i din sjuka värld tror du säkert vi kommer ses igen, men kan säga såhär, min kropp vill inte ha dig mer för du har brutit mitt hjärta så många gånger om och nu sist var det som att jag gick från chockad och förtvivlad, till helt nollställd och likgiltig inför din existens. Jag skulle så gärna vilja skicka dig ett långt jävla brev likt detta och hoppas du lär dig att aldrig mer behandla människor på detta vis men då tror du väl bara jag vill träffa dig igen. 
Du har alla möjliga ursäkter till ditt beteende men sanningen är att du var inte där för mig en enda gång när jag behövde det, när jag hade kris och döende föräldrar osv. Så påstå inte du brytt dig om mig för gör man det, gör man inte som du gör din ursäkt till man. Det värsta är att du vet att jag är en bra person, en snäll person och det har du utnyttjat så långt det gått. Och lycklig tror jag inte du blir. Jag har aldrig träffat en känsloförnekare som dig någonsin. Någon som rationaliserar och ljuger för sig själv som du gör. Vet du var sånt slutar? Med ångest och kassa relationer. Sist men inte minst vill jag också poängtera hur feg du är. Det spelar ingen roll vilken barndom eller bakgrund du har, du är feg vad du än skyller det på. Sen kan du sockra ordvalen men det gör det inte mindre sant. Och sorgligt nog är nog det som svider mest för dig att du aldrig kommer ha den typen av sex vi hade, du vet det och jag vet det. Och det stör dig så sjukt jävla mycket att jag inte idealiserar och ser upp till dig längre. Din självbild tål inte det. Ha ett fint liv min vän, det önskar jag dig trots allt. Du var då verkligen en läxa.