Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Nu har en bra tid gått och jag har börjat läka. Eller t.o.m. läkt en stor bit av hjärtat du utnyttjade för din egen vinning. Ibland, men bara ibland och i svaga ögonblick saknar jag det vi hade. Sen kommer jag ihåg hur brutalt du utnyttjat mig för din egen vinning för att sedan lämna mig i spillror av gråt och övergivenhet, för att precis när jag någorlunda pusslat ihop mig själv, komma åter och ta sönder mig igen. Jag har äntligen insett vad jag förtjänar och jag kommer aldrig igen nöja mig med mindre, vilket också innebär att hålla mig så långt borta från dig som möjligt. Du attraherar mig inte ens längre. Sist vi sågs kände jag ingenting, vilket jag gissar är en seger då likgiltighet är motsatsen till kärlek?

Så många gånger jag fantiserat om att berätta för din partner vem du egentligen är. Inser jag duckade en kula när du inte valde mig.  Jag var så lurad av ditt snack med hopp om att vi hade något ovanligt, speciellt efter allt jag gav upp för dig. Allt du fick mig att göra som var så bortom min karaktär man kan komma, men uppenbarligen är vardagsmat för dig. 
Tror du är en fullblodsnarcissist som säkert gått vidare till nästa blåögda person som faller för din charm samtidigt som du lever ett tryggt familjeliv hemma och sitter och räknar dina pengar. Utåt sett ses du som en hederlig person men tror allt en del ser igenom dig.
Jag tror inte du vet vad kärlek är och jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv som under tiden du lekt med mina känslor. Karma existerar, jag har fått min och du lär få din också. 

Får ofta impulsen att höra av mig. Skriva att jag saknar dig. Att jag vill ha dig nära. Efter all denna tid. Efter allt som hänt. Men du lät så måttligt intresserad senast vi pratades vid. Jag jobbar hårt för att glömma dig nu, en gång för alla. Nu finns tid till det. Komma över den där sista tröskeln som finns kvar trots att hoppet dött. Jag träffar andra och ser hur livet besvarar min önskan genom att introducera nya människor längs min väg. Jag väntar bara på att någon ska kännas. 

Tänk så trygg och glad jag får känna mig bara baserat på att han engagerar sig, kan ge mig sin tid och just det, inte får mig att gråta. 

Känslan är total uppgivenhet och energilöshet. Att till slut erkänna sig besegrad. Att inse orden man blivit matad med bara varit lögn. Alltihop. Känslorna. Alliansen. Du visste precis hur du skulle snärja mig och antagligen märkte du snabbt hur svag jag var och hur illa du kunde behandla mig. Som en jäkla hund sprang jag hela tiden tillbaka, sökte din bekräftelse och kärlek. Medan du under tiden levde på som att jag inte fanns och nu är du vidare till nästa du kan suga bekräftelse av medan du sitter lugnt i din båt och skor dig på fördelarna av det. I slutändan är du ensam. Antagligen mer ensam än vad jag är, för en person som gör som dig, kan aldrig på djupet komma någon nära. Lycka till i ditt sökande, du är ju så jävla vilsen. 

Undrar hur länge jag ska fortsätta tänka på dig, gå igenom livet med dig i hjärtat och känna jag gick miste om Han. Jag vet det inte är sunt, jag vet det måste ha funnits någon mening med allt men jag kan ännu inte se den. Det finns en svaghet för dig jag inte kan förklara. Vill ringa dig, höra din röst och känna din kropp fast jag vet det är totalt omöjligt. Speciellt nu. Tror dessutom du är bättre på det här än mig. Du lever vidare. Jobbar, förtränger, troligtvis med någon ny. Fy fan vad jobbigt detta har varit och är. När ska det sluta kännas?

Och bara sådär, utan någon speciell anledning, 3 år sedan vårt första möte är jag äntligen över dig. Fri. 

Du behöver få in ordentligt vem han egentligen är, inte vem du fantiserat om att han är. Jag var så säker på att jag träffat min själsfrände, så säker. Men, det var bara en kort period vi faktiskt sågs regelbundet, när jag föll för honom. När han var perfekt och jag kände ända in i själen att jag ville vara honom nära alltid. Åren efter var det av och på och han visade mig minsta möjliga effort. Han led inte tillräckligt av att veta jag inte mådde bra av det och skyllde hela tiden på att det var svårt för honom att släppa också fast det var hans beslut. Så fort jag blev upprörd över situationen drog han sig undan. Och medan mitt hjärta var helt uppslukad av honom började jag inse jag mest var en fantasi för honom han kunde fly till och att han lär fortsätta samma mönster om och om igen tills han mognat och läkt sina barndomssår. Gissar han hela tiden håller flörtat vid liv för han har så dålig självkänsla. Han behöver den boosten. Förutom det är han egentligen inte alls ytlig och ganska djup, men bryr sig fruktansvärt mycket om att hålla en fin fasad utåt, tjäna en massa pengar och ha det extremt bra ställt materiellt. Sånt här har jag insett mer och mer över tid och tänkt är jag likadan? Nej. Då hade vi troligtvis ändå inte kunnat ha ett harmoniskt liv tillsammans. 
Det senaste jag börjat är att jag föreställer mig i framtiden med en man jag älskar mer än något annat, någon som vågade satsa på mig från start, inga tvivel eller frågetecken och att jag då tackar mitt dagtids jag för att jag släppte den förra, för det hade nog kunnat hålla på i 5 år till, minst. Och att jag insåg att han var den som väntade på mig, därför blev det aldrig något med han här. Och måste man forcera, jaga, be om kärlek och bekräftelse är det fan inte rätt. Han gjorde liksom allt i början för att få mig för han var så dragen till mig och när han väl blev kär var det så jobbigt för honom för han hade inte räknat med det. 

Så se personen för vad den gör och vem den är. Man är inte sina ord man är sina handlingar.