Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Hur kan jag börja sakna dig igen? Minnesbilder som tränger sig på? 

Och när jag väl vågade öppna mig igen och hoppas på kärlek, visade ännu en man att man ska pass sig för att ge sig hän. När är det min tur? 

Jag vill också säga att du hade fel om mig. Jag vet att jag var klantig ibland och fick mig själv att framstå på ett visst sätt. Men hade du träffat mina vänner och frågat dem om mig hade de beskrivit mig som motsatt bilden du fått. Jag är inte oseriös och jag ligger inte runt. Tvärtom har jag alltid värderat min kropp högt och verkligen inte varit med många. Men allt händer för en anledningen och det fanns nog en anledning till varför allt blev så fel hela jäkla tiden.

Tack. 

Jag har hört av mig och försökt men fick inte riktigt den responsen jag hade önskat så valde att backa och sen dess har vi inte haft kontakt. Så över är det, hjärtat ska bara ta in det. 

Fy vad jag saknar dig. Nästan sådär så det gör ont. Men jag pinnar på. Jag skriver inte. Det har jag ju gjort och du velade fortfarande. Det har gått lite tid nu. Trodde det skulle bli lättare men det har istället blivit svårare med ökad saknad. Hade blivit så glad bara av att få höra din röst. 

Men verkligheten ser inte ut så. Är rätt säker på att du kastade dig ut och började dejta någon annan direkt. Några veckor till sen måste jag ha kommit över dig. 

Undrar om du tänker på mig idag för plötsligt upptar du mina tankar konstant. 
En del av mig vill bara skriva till dig, be dig komma hit. Inga ord eller diskussioner. Inte älta det som varit eller bestämma något utan bara vara nära. 

Jag vet att vi är klara med varandra och att du troligtvis är lite knäpp. Men vi hade något speciellt mellan oss och något med dig fick igång mig rejält. Aldrig kommit sådär förut. Fan vad du var självklar ändå. 

Livet rullar på. Människor kommer och går. Man är fortsatt huvudperson i sitt liv medans birollerna med jämna mellanrum byts ut. Såna man trodde sig aldrig kunna leva utan har man växt ifrån. Den där kärleken man trodde var mannen i ens liv var inte alls det och nu bryr du dig inte ens längre, dagen du aldrig trodde skulle komma. Risken är att ju längre tiden går, ju starkare man blir, ju mer självständig så inser man kanske just att det är en själv det handlar om. Och ens barn. Thats it?

Samtidigt tror jag att sann kärlek, vilket är få förunnat är det som gör en genuint lycklig men med tanke på hur ofta den lyser med sin frånvaro, ibland i hela människors liv som aldrig får uppleva den, förstår jag varför världen ser ut som den gör. Vi kanske intalar oss vi är nöjda men kanske är vi bara bekväma. Vi jobbar hårt, tjänar mer pengar, blir ännu mindre beroende av en annan och köper allt vi vill ha. Går på ständiga aw:s som är trevliga med alla djupa samtal om livet, men lever vi det faktiskt när vi är utan sann kärlek? 

Tror man utvecklas mycket när man är ensam. På vissa plan som man behöver. Men sättet man utvecklas tillsammans är oslagbart. Och där får man dessutom vila. Fast har man upplevt det där många aldrig upplevt x 2 kanske man aldrig får det igen. Sorglig tanke då det verkar vara vår starkaste drift, den efter kärlek. 

Jag är glad att det inte blev du. 

Till min kollega?
Jag märker att du försöka hålla mig utanför samtalen; att jag tagit för mycket plats. Det är helt okej, jag vet att jag är väldigt utåtriktad och tar plats. Det tråkiga i detta fall är att du helt verkar sakna insikt i att du leder majoriteten av samtalen under fikarasterna och de bredvid mest får sitta och lyssna. Hade varit trevligt om du hade lite självinsikt i detta. 

Så bra!