Ja hatar att du fick mig att falla så hårt för dig...nu ligger ja här o saknar dig mer än nånsin, trots att ja e arg på dig..men de kommer ja aldrig att säga till dig..du anar inte hur ont de gör i mig. :(
Till min kära kollega!
Jag antar att du förstod att jag slutar enbart pga dig. När alla tyckte det var tråkigt och sa att de kommer sakna mig, sa du varken lycka till eller synd att jag går.
Anledningen till att jag inte står ut med dig är att du är så sinnessjukt oproffessionell. Vi arbetar med barn, och du pratar vitt och brett om allt och alla, inte minst barnens föräldrar, så att de hör. En mamma är en bitch och har bråkat med varenda lärare på skolan tills rektorn förbjöd henne att ringa, hon har olika pappor till varje barn, och den minsta har aldrig träffat sin. Ett annat barn med utländsk härkomst som lånade ett par vantar av ett barn, har troligen lärt sig det av sina föräldrar som säkert tar allt de hittar. Familjen från ett afrikanskt land har väl en anmärkningsvärt gammal pappa, eller ser de slitna ut fortare därifrån? Vår syriska praktikant, hennes man jobbar nog inte, för han vill nog inte ens ha ett jobb. Och detta jävla spekulerande varje dag om vilka föräldrar som lämnar fast de inte jobbar eller sitter hemma sjukskrivna och lämnar. Jag har bett dig fråga föräldrarna, vilket du inte gör, så vad hjälper det att spekulera? Jag orkar inte lyssna på dig! Fatta vinken när man går iväg när du pratar.
Sen hindrar du mig i mitt arbete, du har skrotat rutinerna som vi arbetade enligt när du började vid årsskiftet, och nu kör vi ditt race enbart. Du har ingen respekt för mitt läraruppdrag (som du inte har) utan tycker att du vet bäst vilket leder till en ineffektiv verksamhet där vi inte anpassar oss efter barnens förutsättningar, och jag inte hinner med hälften av det jag hade tänkt mig under våren. Eftersom mitt ansvar (inte ditt) i min yrkesroll är att verksamheten följer läroplan pch uppsatta mål, kastar jag in handduken nu, då jag inte kan stå för en verksamhet där kvaliteten sjunker och barnens behov inte tillgodoses. Hoppas du är nöjd, vilket jag förutsätter, då det blir lättare för dig att köra över min efterträdare som är ny, medan jag hade jobbat länge när du kom, och faktiskt har gett dig lite ouppskattat motstånd. Du kan egentligen erkänna att du inte är emot alla mina förslag per se, utan faktiskt bara är emot mig, så du ser mig som en konkurent. När jag föreslår att om hela gruppen är på plats dagen efter, kanske vi kan diskutera på morgonen att dela barnen lite, och gå ut några i taget. Då fick jag världens utskällning om att vi inte kan göra det utan att ha suttit på en planering och gjort det, för vänder vi upp och ned på allt nu så blir det ju ännu mer kaos. Visserligen har vi inte bestämt vårt nuvarande arbetssätt ( helt utan rutiner) på någon planering, men det sa jag inte. Jag sa bara att det är ju rätt viktigt att kunna vara flexibel pch planera dagen efter förutsättningarna. Då fick jag höra att det kan jag ju inte ta nu, med barnen. Du vill ju alltid diskutera jobbet framför barnen.
Säger jag bä så säger du bu. Om jag låter ett barn gå från bordet ryter du till barnet att sitta kvar. Om ett barn kommer fram till mig och tar en frukt fräser du att vi ska ju gå till barnen och inte dem till oss. Jag har en egen relation till varje barn som jag byggt under många år. Så dy ska blankt skita i om jag tillåter dem att komma och hämta frukt. Det är ordning framför allt, och nåde det barn som lämnar sin plats utan att du sagt att den ska göra det. Bara så du vet är fostransuppdraget borttaget ur läroplanen. Jag vet att du jobbat på fritids länge, och att förskolan såg annorlunda ut när du sist var där. Men nu jobbar du med 1-3 åringar, och disciplin hör inte hemma i verksamheten. Allt detta skulle jag vilja säga till vår rektor, men eftersom jag skulle framstå som väldigt oproffsig då, så låter jag bli. Jag nöjer mig med ett tack och hej. Hoppas vi aldrig ses i framtiden.
Jag hoppades så att du hade växt in i en person som kunde kompromissa med ditt eget liv för att möta mig på halva vägen. Jag ville så att du var lika självsäker och stark som när du var ung. Att du inte formats till en trångsynt "småstadsbo" som bara är nöjd av det lilla och inte vill se andra delar av livet. Jag ville att du skulle komma att berika mitt liv med ditt men där var det tomt.
Helvete vad jag saknar oss men inte dig!
Idag stog ja där i lägenheten o kände hur hela ja gick sönder.. ja insåg att detta var inte va ja ville.. ja kunde bara tänka på dig, ja ångrade mig o sa nej..:( men va hjälper de när du inte ens ägnar en tanke åt mig.. hade ja fått en enda önskan, så hade de varit att du kom till mig o visade mig va du ville/känner.. bara för en gångs skull.. visa att ja har fel :( ja vill inte ha ett liv utan dig.. men ja har nog inget val...ja saknar dig..
Jag var på dejt i helgen. Han är världens finast. En kille med ordning på tillvaron. En sån man säkert skulle bli lycklig med. Vara överlycklig över att han vill ha just mig..
Men det kommer inte bli någon mer dejt.
Älskar dig ju fortfarande, jävla skitstövel!
Fan vad jag saknar dig. Jag älskar dig påriktigt. Hatar att det bara verkar vara jag som lider av att det är slut mellan oss..
Jag vet att även du bryr dig mer än du hade velat. Hur lång tid innan det som inte uttalas rinner ut i sanden?
Jag känner mig ledsen. Mycket sorgsen. Men det är bara att vara i det! Jag kan vare mig springa ifrån det eller emot det! Saker och ting är inte som jag önskar! Och så är det bara!
De som e tragiskt här e att de finns så mycket känslor, men pga stoltheten så kväver vi oss själva.. varför kan inte människor bara fungera? Kommer de från hjärtat o de inte går en enda dag jävel utan att ni tänker på den ni förlorat er i, varför inte kämpa lr ta steget?
De ja ser e att många män har tappat sin manlighet, dom går inte efter de dom vill ha..dom flyr ist för bakomliggande orsaker..
De gör ja oxå, men ja har betydligt bättre orsaker än er män att göra detta.. ta er kvinna för fan! Hon kanske bara står o önskar samma som mig.. :(
Du sa att vi känner samma och att du älskar mig men orden kommer du ropa högt när det bara finns jag. I mig simmar vårt liv men jag vågar inte berätta det för dig.
Mitt hjärta skriker efter dig, men min hjärna har börjat säga nej.. ja behöver mer än de du gett mig, ja behöver kunna lita på dig.. kan du ge mig dig helhjärtat? Ja tror inte de, nu har ja skällt på dina arbetskamrater för dom lyssnar på dina paranoida tankar, vem ska lyssna på mig då? O förstå att de ja säger e sant? När ja säger att du tar hela min själ? När ja säger att du har mig fullt o helhjärtat om du bara kunde bli en man o visa mig va ditt hjärta vill? När ja säger att ja älskar dig o bara dig?
Inte du iaf.. :(
Önskar du kunde förstå hur mycket ja vill ha dig! Din kärlek..oss.. vi kan göra bättre.. :(
Du undviker mig och du är bra på det.
Saknar att se dig.
Önskar du ville vara med mig
Ett brev till ingen och mig själv
Vad är det för jävla egoistisk värld vi lever i? Alla bara tänker på sig själva och den som.har vill ha mer. Eller så kan vi ta varandra för givet. Tro att en människa alltid ska finnas där och att strunta i den på samma gång. Å vem.fan vill bli gammal i Sverige ändå!? Här lämnas gamla in på hem och andra tar hand om.dom. För att "vi" inte har tid, och får "ta det sen" säger nu inte att alla gör så, men ytterst vanligt i Sverige.
Nu även poppis att vara egoistisk, ja rent av narcissistisk. . Ta för givet, betala pengar för att förstora sina bröst och eller sina läppar, fettsuga istället för att träna, eller träna som om en vore en elit, och att inte nöja sig med det ena eller det andra utan ständigt vilja ha mer. Ett beroende och en ständig sökan efter nytt och bekräftelse.Iställe4 för att söka svaren inåt.
Jag är säker på att jag inte kommer att bli särskilt gammal i den här vridna förljugna världen. Jag passar ändå inte riktigt in. Längre.
Ja känner mig så förnedrad för att ja gick på dina lögner, att du så intensivt försökte intala mig att ja inte behövde vara orolig! O de enda ja kan tänka på nu e ditt umgänge me henne! Att du ljög för mig sp länge, o sen försöker du få mig till att framstå som psykotisk o att ja bara hittar på! Hela min bild av dig e söndertrasad! O ja hatar dig för att du utnyttjade mina känslor... du e inte alls den personen du vill framhäva dig som! Du e rutten ända in till själen...
Jag vill ha dig, jag vill inte vara utan dig, jag vill att du bara är min, jag är kär i dig, allt kommer ordna sig, lyssna på mig, lyssna inte på din oro...säger du.
Jag borde tro dig, säger du.
Och ändå säger min magkänsla att jag ska lyssna på den. Att jag vet att den alltid sämmer. Hittills.
Hur ska jag kunna tro dig? Dig jag älskar och inte vill vara utan. Fast jag delvis är satt på passagerarsidan och du kör.
Just idag känns de tuffare än vanligt, alla minnen.. allt roligt vi gjorde, hur ja älskar att ligga på ditt bröst, känna din doft.. hur vi älskade, dina läppar som var som gjorda för mina... dina kramar, din störda humor, hur du fick mig att skratta som ingen annan.. allt de här snurrar i mitt huvud samtidigt som ja tänker på ditt svek! 
Varför gjorde du så emot mig?
Varför kunde du bara inte förstå?
Vissa dagar känner ja att ja kanske e stark nog att släppa taget, men sen kommer de där dumma hoppet o förstör allting.. där ja hoppas att allt bara e en dröm, där ja hoppas att du inser... där ja hoppas att du kommer till mig o ber mig om förlåtelse o verkligen ändrar på dig.. faan va de gör ont i mig!
De gör ont att veta att de bara e den lilla flickan i mig som gråter efter dig, de gör ont att veta att du aldrig kommer bli den ja hoppades på.. nu får ja ge den lilla flickan allt de du tog.. o lite till..så hon aldrig mer gråter efter dig...