Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag kommer att gå där och sitta mitt emot dig och bara ha dig lite till låns, på avstånd, fast vi är nära. Jag kommer att gå där, med dig vid min sida och vilja deklarera för hela världen att jag älskar dig. Jag kommer att sitta där och drunkna i dina ögon med en innerlig önskan om att få röra vid din kind, vid din hand. Jag kommer att sitta där och önska att jag vågar säga att jag saknat dig. Jag kommer gå där, med dig tätt vid min sida, med en vilja om att få lägga armen runt dig, eller stryka över din arm. Du kommer att gå där vid min sida, du kommer att sitta där och förlora dig i mina ögon, i mitt leende, som du brukar. Vad är din önskan?

Är det bara jag som fått för mig att det finns en kemi mellan oss? När våra blickar möts har jag svårt för att slutat titta in i dina ögon och du verkar också dröja kvar med blicken.... Vi söker kontakten både verbalt och fysiskt men är lika osäkra båda två? När vi sitter bredvid varandra känns det som att du vill komma så nära som möjligt. När jag ger små inviter och hintar så ler du sådär finurligt och din blick ändras, ögonen tindrar liksom till.. Det känns bekvämt och avslappnat och som att vi båda vill något mer. Du är oerhört vacker och du attraherar mig. Läser jag dig rätt?

Så fint skrivet! Om det var mig du skrev om och saknade så hade jag nog bara haft en önskan: att du vågade ta första steget. Att du gjorde allt det du skriver att du vill göra. Det vore underbart om du rörde vid min hand. Strök min kind eller rörde vid min arm. Skulle vilja att du vi höll om varandra länge och stilla utan ord. Sen skulle jag säga tack. För att du väntat. För att du vågade och aldrig gav upp. Att jag inte vet vad det är mellan oss men att du aldrig lämnat min tanke. Så fort jag vaknar. Innan jag somnar tänker jag på dig. Även sen jag flyttat fast jag vet du inte tror det. Jag tittar på din fb och blir glad. Skulle bli glad över att det är ömsesidigt och på riktigt och ingenting jag drömt eller inbillat mig. Så skulle jag nog sagt. Om du tog steget. Själv vågar jag inte eftersom det är komplicerat och inte helt lätt. Vad är nu din önskan?

Min önskan är att jag igen ska få det där modet, att en än gång berätta för dig. Berätta att allt det tidigare sagda är lika sant nu som då. Därefter önskar jag den omfamning du beskriver, att stilla få vara dig nära och slutligen höra dig säga att även om du inte vet vad som finns mellan oss, så lämnar jag inte dina tankar. Jag skulle ta din hand, hålla den ömt i min och njuta av stunden, lugnet, värmen och stillheten.

Åh vad jag hoppas att du kommer att få modet att berätta. Att du och den du tänker på ska få känna dina händer ömt i sina. Njuta av det du beskriver. Stunden, lugnet, värmen och stillheten. Hur skulle du kunna ta mod till dig och berätta tror du? Vad kan vara ett första steg till att våga? Vad finns det att förlora?.

När jag läste det fina du skrev så tänkte jag på den som inte lämnar mina tankar. Hur jag ville göra samma. Tänkte på hur vi en gång hade en picknick och hur jag så gärna ville ta personens hand i min. Röra vid dennes kind. Hålla om utan ord. I lugnet värmen och stillheten.

Det lät tidigare som att dina känslor i viss mån var besvarade?

Är han upptagen?