Noll tolerans!

Men man måste ju ta hänsyn till barnets ålder och mognad för på det följer ju omdöme och förmåga att förstå saker på ett annat sätt.

Jag menar inte att man kategoriskt ska ignorera ilska eller behov av uppmärksamhet. Det beror vad ilskan eller behovet kommer sig av.

Om jag säger att barnet ska städa sitt rum innan h*n får gå ut och leka så får inte negativa känsloyttringar hos barnet för att de inte får gå ut och leka någon uppmärksamhet från mig annat än möjligtvis någon påminnelse om städningen och att h*n själv väljer.

Du får det att låta som ett nöje.

Jag tycker i alla fall att det är skittråkigt och gör det enbart för att jag vill ha det lite rent hemma. Jag tror inte jag är särskilt ensam om det.

Städningen var väl i alla fall bara ett exempel.

Jag har inga problem med att låta andra ha fri vilja, argumentera, ifrågasätta och diskutera fram saker.
Grejen är ju att förmågan till att kunna argumentera med annat än vad man har lust till kommer ju med intellektuell utveckling, erfarenhet, kunskap, omdöme mm. D.v.s. flera punkter där ett litet barn brister och då måste jag som vuxen och ansvarig ta över.

Men om städning är nöje borde ni väl ägna er åt det oftare, eller missunnar ni er att roa er?

Finns det inget ni gör som ett måste eller är allt nöjen för er?

Visst kan man prata varför man gör si eller så, men de förstår inte innebörden hur tidigt som helst.
Visst kan man låta ett barn ge sin syn på saken. Som att hålla fram två tröjor och låta barnet peka på den som önskas användas idag.
Men det finns gränser för förmågan att resonera och argumentera för ett litet barn.
Är det något som måste göras så köper inte jag "jag vill inte" som ett argument för att slippa eftersom jag vet bättre.

Fysisk storlek har inget med detta att göra. Min ålder och därmed större kunskap, erfarenhet, omdöme, ansvar mm är det som har betydelse.

Tvång....på jobbet bestämmer chefen, jag ser inte det som tvång, över barn anser jag att föräldrarna eller den som för tillfället har ansvaret är chef.

Man kan uttrycka sig på olika sätt.

Mitt exempel var väl grundat på att barnet ville något särskilt (nämligen att gå ut och leka) vilket jag använde för få det jag vill.
H*n kanske inte alls vill det eller något annat särskilt.
Jag ber h*n städa, h*n vill inte, jag argumenterar och uppmuntrar, h*n vill fortfarande inte, då kan jag släppa det för stunden.
Men om h*n senare kommer på att h*n vill göra något påminner jag om städningen igen och säger att när du städat ditt rum får du.....

Det är kanonbra att diskutera och komma överens. Men förvänta dig inte att ett litet barn förstår alla dina argument samt kommer med egna baserade på annat än "jag har ingen lust", den förmågan växer man in i, inget man besitter från födseln.
Det är helt okej att försöka men när resultaten uteblir måste man ju ta till annat för att få saker att hända.

Det finns skäl till varför vi blir myndiga först vid 18 års ålder.
Det finns skäl till att barn har s.k. målsmän, en eller två vuxna, ansvariga, oftast de biologiska föräldrarna.
Det finns oftast även skäl till att chefen är chef.

Det finns alltid någon som har större ansvar och som som därför bestämmer lite mer än individen, någon gång måste man lära sig det.

Nej, de får inte automatiskt förmågan genom att du låter de öva.

Den intellektuella mognaden som är en förutsättning kommer gradvis.
Färdigheter av att öva kommer gradvis.

Processen fortsätter faktiskt långt efter uppnådd myndighetsålder.