Noll tolerans!

Uttrycker man sig så korkat som att det får ta hur lång tid som helst och man får prioritera därefter så får man räkna med svar och motfrågor därefter.Annonserar barnpsykologerna med skadliga uppfostringsmetoder i "Super nanny", eller hur hade du tänkt jag skulle hitta det?Då fanns det inte mycket till substans i ditt påstående då.Arg kan man bli, det ska man inte bli straffad för.

Med dåligt beteende men jag gap och skrik med fula ord och tillmälen till mamma/pappa/syskon, smälla i dörrar, kasta saker i golvet, vara elak mot småsyskon mm.

Okej, uppfattat! (fast understruken rad är grammatiskt felaktig)Oj, bäst man passar sig.

Fem minuter tandborstning har jag absolut tid med, jag tar nästan lika lång tid på mig själv.
Men tiden jag felaktigt uppfattade att Modesty Blaise tog, 5 min multiplicerat med antal tänder, det har jag inte och skulle inte lägga på det heller, någon måtta får det vara.

Och jag menar att det finns många elever som tycker det är skittråkigt i skolan men ändå har hög närvaro.

Jag menar att de inte går till skolan varje dag, går på lektionerna och ibland t.o.m. anstränger sig lite för att de tycker att det är kul utan de går för att de måste, troligen pushade henifrån.

Läs ditt eget inlägg. Du satte inga gränser vilket de facto betyder att allt annat kan prioriteras bort.
Vart finns det kloka i det?Ditt påstående om egen erfarenhet  i ärendet saknar substans.Jag kan använda ett verkligt fall som exempel.
2 döttrar, 7 och 12 år gamla bor VV hos sin ensamstående mamma och hos respektive pappa (de har inte samma pappa). Då ena pappan konsekvent har sin dotter VV medan den andra inte är så noggran och slarvar med sitt umgänge är de olika mycket hos sin mamma. Detta leder till avundsjuka dem emellan då båda värderar sin tid med mamma högt. Dock är den äldre dottern priviligierad med mer skötsam och omhändertagande pappa. Den äldre dottern vill ibland behandlas som ett äldre barn men irriterar sig sedan över att lillasyster blir behandlad som ett mindre barn och bemöter det med ett omoget sätt.
De bråkar och slåss ofta. Den äldre dottern både retas och utnyttjar sin styrka över den yngre medan den yngre även hon startar bråk och utnyttjar mammas beskydd över den mindre.

Det här är ett problem som vi inte hittar någon lösning på.
Mamman har nog med nog med jobb och hushåll och det finns inte mer tid att lägga på barnen samtidigt som det lätt blir konflikt när barnen är tillsammans.

Oavsett orsaker är detta beteende inte okej.

Javisst, det måste vara en traumatisk upplevelse att vara utan uppmärksamhet och kramar i tre minuter.
Allvar?

Men det är ju aldrig fritt fram.
Hela livet består av gränser och normer att följa och följer man inte dessa får det någon form av konsekvenser, ibland i form av straff.

Läsning är en klart mer komplex färdighet än att borsta tänderna, i synnerhet om det är jag som borstar nämnda tänder, då är det ju bara att gapa, något de borde vara vant vid sedan de fick sina tänder.
När de så småningom borstar själv har det varit med om hur det går till massor av gånger.

Jag är också uppvuxen på 80-talet (dock född på 70-) men hade lite äldre föräldrar.
Jag tycker de gav mig mycket frihet men det fanns samtidigt krav på att man skulle sköta sig, helt klart gränser, hjälpa till med vissa saker hemma o.s.v.

Kanske för att det varit för slappt hos många ett tag nu.

Men allt är inte logiskt och behöver inte vara det. Man behöver inte förstå allt, inte ens vi vuxna gör det, ibland räcker det att veta att så här är det.

Nu försöker jag att hålla mig till att ge mer logiska konsekvenser, typ? Barnet vill ut och leka, men först måste h*n städa sitt rum. Konsekvensen av att inte städa blir att h*n inte får gå ut. Enkelt nog för en normalbegåvad 3-åring att förstå.

Nä, då är det bättre att ta av de andra barnens tid till att sitta i timmar och förklara något de kanske ändå inte förstår eller i alla fall inte är mottagliga för.
Jag vet vilket jag väljer.

Det funkar i de flesta fall men man får ju då börja i tid såklart.
Det är mycket svårare att omvända ett barn än att bara köra på med vad barnet ändå är vant vid.

Kanske inte alltid men ett alternativ som nämnts och som jag vill undvika.Ja, när det gäller sådant som ett barn inte (i många fall inte vuxna heller) ska göra så knäcker jag gärna viljor.
Men inom ramen för vad som är acceptabelt är viljan fri, precis som för dig och mig ute i samhället.Frågan är hur diskussionsmetoden fungerar när barnet står under en annan vuxens ansvar och föräldrarna inte närvarar samt hur man alltid kan avdela tid till dessa diskussioner.

Jag ska tillägga att jag också gärna förklarar saker och lyssnar på barnens syn men ofta kan jag tycka att jag inte ska behöva lägga den tiden på något jag förklarat/vi diskuterat flera gånger förr.

Nä, man ska ha bara ett barn, försörjning utan att jobbet tar ens tid, samt inga som helst andra intressen.
Hushållssysslor får väl lämnas bort.

Eller inte så krävande barn

Nja, jag vill inte likställa sträng fostran med brist på självständighet.

Mina syskon som är betydligt äldre fick också en betydligt strängare fostran men med den också mer ansvar tidigt och på vissa sätt mer självständighet och frihet.

Absolut inte men det finns många situationer där argument som presteras av ett barn på 2-5 år inte riktigt duger.Nu förutsatte väl jag också att det i exemplet inte handlade om första gången.
Den allra första gången får ju allt naturligtvis ta mer tid.

Om barnet trilskas med tandborstningen så att det tar 30 min istället för 5. Då säger jag till 30 min tidigare om tandborstning, räcker inte ens den tiden får godnattsaga utebli.
Barnet kommer då att inse att mer effektiv tandborstning ger tid över till saga och längre tv-tittande.

Eller för att bilda sin åsikt på smaken och inte bara på en
uppfattning.
Skulle vi alltid tänka på vad maten är gjord av i stället för att smaka skulle inte blodpudding vara så populärt.