Hur tänker ni kring IVF och adoption?

Så många kloka tankar! Håller helt med om att stå i kö och att sen "på riktigt" starta hela processen är två skilda saker. Känns dumt att ens tänka tanken på att ett adoptivbarn skulle vara mindre älskat. För mig är det en icke diskussion.

Vid nästa IVF kommer vi prova icsi så vi får se om det funkar bättre då. Det kan ju rimligtvis inte funka sämre i alla fall!

Jag tror inte det finns ngt enkelt svar på din fråga Renstierna. Om man alltid har drömt om att var gravid, att se sina fysiska drag i ens barn så måste man nog ha sörjt det klart om det visar sig att det troligen inte kommer bli så. Det är nog lättare att acceptera om det visar sig HELT omöjligt, men finns det skuggan av en chans kanske det gnager lite inom en hela tiden. Framförallt är det ju viktigt att båda parter är med på tåget (om man är två).

För mig som inte drömt om växande mage och som valde adoption före IVF  var det aldrig någon tvekan. och för mig är det såååå självklart att det är mina älskade egna barn, även om de inte är alls är lika mig. Det har de varit från första stund. Men jag tror man måste ha förståelse för att man kan vara rädd att inte kunna älska ett barn som inte är biologiskt. Man vet ju inte förrän man har facit i  hand. Samtidigt är det inte självklart alla bioföräldrar kommer att älska sina biobarn.

För en del är IVF/"svenssonsättet"  och adoption likställt och det handlar bara om vad som lyckas först - eller om ekonomi. Det kan ju tyckas fult att prata pengar men det är tyvärr dyrt att adoptera och en krass verklighet att en del inte har råd, framförallt inte flera barn. Det är sorgligt.

Men som någon skrivit tidigare är det viktigaste att känna att alla sätt är likvärdiga och då behöver man inte släppa några tankar alls. Bara man får utredarna att förstå att man känner så.  Och barnen. och att man inte adopterar av någon slags välgörenhetstanke, för då är man är fel ute.

Jag tycker inte heller att man måste släppa den ena möjligheten att få ett älskat barn för den andra möjligheten. Inte i det långa loppet. Men det kan nog vara svårt att orka gå igenom båda processerna samtidigt. Jag kände direkt vid vårt första IVF att jag aldrig kommer orka att gå igenom fler än tre försök på raken. Sen vill jag komma vidare så fort som möjligt. Att adoptera är något jag velat göra i flera år, långt innan jag visste att vi skulle få det svårt, så för mig handlar det nu faktiskt om vad som kommer först... Att vara gravid har heller inte varit det viktigaste utan det har alltid varit barnet.

Sen vill jag såklart inte fördröja någon annans väg mot ett barn genom att exempelvis börja en utredning för att sen ångra mig. Det hade inte känts rätt. Så när vi väljer att börja adoptionsprocessen kommer allt annat att läggas på hyllan...men kanske inte i graven :)

Vi ställde oss i kö hos tre adoptionsorganisationer samtidigt som vi var igång med IVF-försök nr 2 men detta har aldrig inneburit att vi sett adoption som en plan B. Vi hade aldrig något behov av att landa i tanken på att adoptera eller tid för att bearbeta sorgen över att inte få biologiska barn, faktum är att ingen av oss såg det ena alternativet som bättre än det andra utan bara två helt skilda sätt att bilda familj. Vi ville ha barn helt enkelt, oavsett hur. I och för sig var detta för några år sedan när köerna kanske såg lite annorlunda ut och dessutom var väntetiden för att få börja hemutredningen i vår kommun väldigt lång, samtidigt som vi också hade åldern att kämpa mot både vad gäller adoption och IVF. Har aldrig ångrat detta beslut och anser inte att det var moraliskt fel, hur skulle det kunna vara det när det var just tack vare det faktum att vi ställde oss i kö så tidigt som gjorde att vi fick möjligheten att adoptera och på så vis få våra efterlängtade och älskade barn???

Ok, tack för era synpunkter och information! Det låter som att det viktigaste är ens egen inställning till adoption och att det är det man kanske måste landa i ordentligt innan man startar en adoptionsprocess. Jag kan också förstå att det är en påfrestande process, för att inte tala om tidskrävande, och att man därigenom kanske inte ska belasta sig själv med en aktiv IVF process samtidigt som man aktivt försöker få adoptera.

Känner mig lite klokare, tack för det! Lycka till alla ni som väntar på barn!

Har inte läst allt i tråden men har en liten fundering. Har just fått reda på att vi kommer att ha svårt att få barn på naturlig väg och tankar om adoption kom då självklart upp.
Själv ser jag som flera andra här ingen egentlig skillnad på IVF och adoption vad gäller min relation till barnet osv. Har aldrig drömt om själva graviditeten, bara om att ha barn.

Tankar angående adoption som andrahandsval: tja kostnad på 200tusen (gånger 2? jag tycker barn ska ha syskon om det är möjligt) och väntetid på 3-4år. Dom pengarna hade vi tänkt att lägga på hus/lägenhetsköp så att vårt/våra barn kunde växa upp på en trevlig plats. Men om det nu blir så att vi adopterar kommer självklart det barnet vara vårt, precis som om vi fått det på annan väg. Men varför göra det dyraste och det som tar längst tid först? och som nån sa, vissa kan inte ens få barn genom IVF, bäst är väl om de får möjlighet att adoptera. 

Men, jag har svårt att se adoption som ett bättre sätt att bli med barn på, än IVF (ev med äggdonation) även av en annan anledning. Framför allt lite längre in i framtiden. Jag är nämligen för abort och preventivmedel, och hoppas att kvinnorna i länderna som det idag adopteras mycket ifrån ska ha tillgång till dessa saker. Världen går också framåt, fattigdomen minskar. Alltså färre och färre barn att adoptera. (det finns ju en anledning till att det är väldigt få barn som adopteras ifrån sverige tex) Jag vill inte att min lycka ska bero på andras olycka.
Ser inga problem med att adoptera de barn som finns idag, men i framtiden ser jag inte detta som ett hållbart sätt att skaffa barn på. Om vi adopterade skulle jag nog snarare vilja arbeta för att så få barn som möjligt blev föräldralösa och behövde adopteras, och att fler donerade ägg.
Någon annan som har tankar kring detta? 

Jag kan förstå dina reflektioner, även om jag inte riktigt håller med dig. Dels är det inte så att alla adoptioner skulle undvikas via preventivmedel eller abort. Det är nuförtiden ganska många äldre barn och barn med special need som adopteras. Det blir färre och färre små och friska barn som adopteras och den tendensen ser inte ut att vända. Föräldrarna har kanske haft intentionen att behålla sitt barn, men senare insett att de inte har råd att försörja det eller inte kunnat betala sjukhusräkningarna om de fött ett handikappat barn. Här kommer naturligtvis fattgdom in, men idag är det långt kvar till att alla jordens människor kommer att ha en god levnadsstandard. Ländernas ekonomiska utveckling hänger inte ihop med adoption. Att ex Sydkorea adopterar bort barn beror inte på fattigdom utan kultur i första hand. Adoptionerna minskar från Sydkorea men antalet barn på barnhem där ökar...Sedan finns det ganska många kvinnor i världen som pga kultur eller religion är mot abort, så det kanske inte är en lösning för dem.

Att det inte adopteras så många svenska barn beror förstås delvis på att vi har ett socialt skyddsnät, därmed inte sagt att  det inte finns barn i Sverge som borde ha fått en adoptivfamilj. Det finns många barn som åker fram och tillbaka i fosterhem från tidig ålder pga att föräldrarna har t ex missbruks- eller psykiska problem och barnen far mycket illa. I Sverige är de fult att säga att dessa barn hade mått bättre av att adopteras bort och föräldrarnas rätt till sina barn är väldigt stark.

Adoptionsorgansiationerna arbetar redan för att så få barn som möjligt ska behöva lämna sina föräldrar.   Jag tycker inte att ditt inlägg är vare sig kontroversiellt eller upprörande, men har svårt att se att adoption är ett alternativ för dig eller åtminstone har du långt kvar. Inlägget andas  en viss tveksamhet till adoption och då tror jag inte man ska välja det som alternativ. "Jag vill inte att min lycka ska bero på någon annas olycka". Men så är det. Resultatet hade kanske blivit ännu olyckligare utan adoption, men adoptionen har föregåtts av separation och sorg och det är något man måste acceptera.

Sen har jag full förståelse för att man av ekonomiska och tidsmässiga skäl prövar IVF först.

Hej

Vi ska börja med adoption nästa år, ska gå utbildningen 28/1 och sen göra hemutredning. Vi har 1 Ivf försök kvar men det ska vi nog inte göra på grund av komplikationer för min del.  Mycket känslor och tankar..

Adoption är i första hand en lösning för föräldralösa barn och inte för ofrivilligt barnlösa. De svenska adoptiosorganistionerna är noga med att understryka att det är barnets bästa som är det primära och att det inte är möjligt för alla att adoptera. De är inte i första hand till för att hjälpa ofrivilligt barnlösa, det är IVF-klinikerna till för. Sen blir det förstås naturligt att den som är ofrivilligt barnlös söker sig till adoption som ett alternativ.  Adoption är redan nu en "lösning" för allt färre svenskar och det kommer nog fortsätta så.  Men kring det här finns det en massa okunskap och då kommer åsikter som "du kan alltid adoptera".

Jag tycker därför att det egentligen är olika saker (med vissa beröringspunkter) att arbeta för bättre möjligheter til IVF och äggdonationer, kvinnors rätt till preventivmedel och att adoptera.

Det är inte mening att vara hård, men som ditt inlägg var formulerat tolkade jag som att det var din uppfattning i dagsläget. Då skulle jag inte rekommendera adoption, det håller jag fast vid. Men OM ni kommer till det steget en dag är ju den obligatoriska föräldrautbildningen och hemutredningen till för att komma fram till vad man känner inför att adoptera. Under den processen lyfts många av de frågor du har i ditt inlägg