Prematur?

Jag hoppas att föräldrar på Neonathal INTE blev arga/sura på oss för att vår dotter, född i v. 32 mådde bra och bara behövde ligga i kuvös sju dagar, sola fyra av dessa, sondmatas i fem veckor innan hon fick komma hem till oss. Vi var aldrig speciellt oroliga för vår lilla dotter, mycket kanske beroende på att jag själv var så sjuk och helt enkelt inte orkade ta till mig allt. Vi pratade inte så mycket med de andra föräldrarna på Neonathal, vi hade fullt upp med vårt, trots att allt gick bra. MEN min sambo och jag grät många gånger för andra barn som låg där Ida låg. Vi kände oro och medkänsla med de som inte haft vår tur. Jag förstår att många hade det mycket värre än vi. Men att andra har det svårare gör ju aldrig vår situation bättre/lättare. VI blev inte arga för att andra föräldrar kom med sina barn som bara behövde sondmatas eller sola några dagar. Vi gladdes åt varje barn som skrevs ut, åt varje familj som fick åka hem och bli en familj "på riktigt".

Jag var INTE förberedd/påläst på att detta skulle ske, att jag skulle behöva snittas i v. 32. Jag gick till läkaren pga. att jag trodde jag hade någon luftrörsinfektion, men skickades till akuten för de trodde jag hade en propp på lungan. Det visade sig tillslut vara havandeskapsförgiftning och vatten i lungorna. Jag lades in och en vecka senare var de tvungna att snitta, med fara för mitt liv. Ida i magen var de mer än nöjda med. För mig var det en chock. Att gå till läkaren, skickas till sjukhuset och sen komma hem först tre veckor senare som mamma (fast utan min dotter). Efter en vecka sprack mitt sår upp, jag förlorade mycket blod, hade ett hb på 60 osv. Egoistiskt nog var allt det som hände då, mer jobbigt än att Ida låg på Neonathal och fick den bästa vård man kan få. Vet egentligen inte varför jag skriver detta, inte för att få sympatier, utan för att allt har en sammanhang. Att jag grät varje gång jag var på Neonathal kanske uppfattades av andra som oro för vår dotter, men det var kanske mer frustration över min situation. Att jag inte var pigg nog att engagera mig i min dotter, så som jag önskade. Den frustrationen höll i sig länge eftersom det tog mig ca 3 månader att bli någorlunda bra. DET ledde till min förlossningsdepression. Inte sagt att jag INTE skulle fått det ändå pga. Idas situation.

Är detta en tävling? Vem är det mest synd om?
Trams!
Min kille är född i vecka 37 och jag kallade inte han för prematur.
Men på sjukhuset informerade de mig om en del saker som faktiskt kan vara bra att ha i bakhuvudet. tex att tre veckor för tidigt ändå är tididgare än beräknat. Att barnet då kan ha svårare att komma till ro och hitta trygghet mm

Mailman: Du har helt rätt. Vem vill vinna en sån tävling?

Att de hade svårare att komma till ro och hitta trygghet hade jag ingen aning om. Det kan ju förklara ganska mycket för vår del.

Mailman: Nej det är ingen tävling. Tyvärr tycks inte TS och någon enstaka till förstå att det finns bakgrund och sammanhang rörande alla föräldrar och det man har i bagaget har också betydelse för ens reaktioner.

Säg att ett föräldrarpar genomgått assisterad befruktning och sedan får ett barn i vecka 36 och det barnet hamnar på neo med sondmatning och solning? Det föräldraparet kommer sannolikt att reagera mycket starkare på sin situation än ett annat föräldrarapar, eftersom det här är det enda barn paret sannolikt kommer att få.

Jag kände oerhört för de föräldrar jag delade avdelning med, oavsett om de hade stora eller små barn, sjuka eller relativt friska barn, för jag ansåg att vi delade mycket och förstod varandra. Besvikelsen är stor när man upptäcker hur vissa resonerar. Besvikelsen är inte mindre nu.

Klart att det inte är nogon tävling, men vissa här inne tycks ju tro det, verkar tävla i hur länge barnet låg på neo, om det haft c-papp, respirator, hur lång tid det tog innan man fick ta in barnet på rummet, vad barnet o mamman råkat ut för, osv, osv, osv. Jag har knappt gått in på detaljer alls om vad som hände våra pojkar just därför att det inte är en tävling, det verkar som om de som "skriker" högst om "tävlingen" lägger ut flest detaljer kring sin historia.

Jag har då inte lagt ut detaljer för att jag tror att det är en tävling (stor suck)

Enda anledningen som jag har skrivit det är att ni som fått super tidigt och menar att barn i v34 inte är prematurer.. ni behöver ju tydligen upplysning om såna detaljer då

Tycker hela diskussionen är lika löjlig som ni tycker föräldrar till barn födda mellan 34-37 som råkar uttrycka sin oro..

Spelar ju ingen roll vad man skriver... Hur faan ska man annars förklara för er med barn födda jättetidigt... Jag blir lika trött på er som inte kan sätta sej in i nån annans situation... vissa här inne har bara bestämt sej för att missförstå och få det man skriver till en helt annan sak än det man försöker säga...

huldra29, fast jag har ju skrivit i ett tdigare läge att jag (så gott det nu går) försöker sätta mig in i situationen att få ett barn som inte är lika tidig som Max men ändå räknas som prematur. Jag förstår också att den medicinska termen för prematuren är fler veckor än jag och vissa med mig anser att den nödvändigtvis behöver vara. Jag kan förstå att man oroar sig mm, vad som irriterar mig är att vissa människor klagar på att såna som jag inte försöker förstå deras ståndpunkt medan de samtidigt hoppar på mig utan att försöka förstå min.

MBP,Jag har suttit på neo i månader o varit så glad för alla som har fått sina barn in på rummen, som sedan har fått ta hem dem o bara väntat på min tur, jag har gråtit glädjetårar för många familjer när deras barn tagits ur syrgasmasker, kuvöser, mm, är så kul att se hur barnen är så olika. En tjej på vårat neo var född i samma vecka o dag som Max och hennes tid var helt olik hans, fastän det bara skillde några gram i vikt vid födseln, hon kom hem flera månader innan Max och jag var så glad förhennes skull att det gått så bra. Föräldrar som legat inne med sina barn för att barnen "enbart" behövde sondmatas var jag också otroligt glad för, att det inte behövdes mer insatser på barnen utan att de var friska sånär som på matningen. Så klart att jag varit glad, jag har erbjudit min axel att gråta mot många gånger och tyckt att det varit skönt att vara någon som man kommit till för stöd. Men vissa föräldrar vill inte se vilken tur de haft, de ältar o ältar, om de i situationen faktiskt mindre sakerna som ett barn råkar ut för, som solning mot gulsot, klart man får vara lessen, men när ni sen förstått att det inte var så alvarligt, varför kan man inte glädjas o gå vidare?

Kengu: Tack för den. Orsaken att jag lade ut detaljer berodde uteslutande på att det tydligen krävds exempel för att somliga skulle förstå att även relativt stora/gamla prematurer kan vara i dåligt skick.

Vad mera är: Att sätt sig till doms över andra och mena att de inte har rätt till sin personliga sorg eller bearbetning är skittrist. Tycker man att någon specifk faktiskt gör det intill gränsen för vad man anser normalt, är det väl bättre att man på ett snällt och personligt sätt försöker få dem att söka hjälp, hos en kurator eller BM, snarare än att ge sig på en hel grupp individer med skiftande erfarenheter.

Lefo jag har svarat i in gästbok, Det blev lite galet i mitt senaste inlägg. Är ebart glad över att Rasmsu var så stor då han föddes o fick sina komplikationer. Då fick jag tom bli snittad vid vårt sjukhus men jag var på gränsen eftersom dom inte har respirator i intensiv hos oss....

MBP, Och du sätter dig inte till doms över mig o mina åsikter tycker du? Sen vet jag inte hur eller vad jag har skrivit som fått dig så upprörd? Har jag satt mig till doms över dig?