Snackade me en kompis i samma ålder som mig (25 år) i telefonen igår. Råkade komma in på samtalsämnet kring feber och jag nämnde att det är tillförlitligast att mäta i stjärten och jag alltid mätar därbak då jag är sjuk. Hon tyckte det var helkonstigt.
Någon här som mätar tempen i stjärten?
Jag kan inte förstå varför det skulle vara något fel i att en vuxen väljer att tempa sig själv i baken. Känns ju ändå inte alltför mkt.
Jag tempar både mig & barnen i mun eller armhåla.
Jag är lågtempad så sjukvården tycker sällan att jag är sjuk när jag i själva verket knappt kan stå på benen.
Hur som helst tycker jag sällan en exakt temp behövs.
Idag t.ex har dottern 38.1, mätt i armhålan utan att plussa på något. Allmäntillståndet är rätt ok, vi har varit ute en kort sväng, men hon är jättehostig & snorig.& slemmig. Klagar över halsont & har bara ätit glass förutom frukosten. = VAB imorgon.
Son 2 är inom normalspannet på kroppstemperaturen, men åt det högre hållet för att vara honom så där är nog något på G. Ont i halsen har han & vill bara äta mjuka saker. Trött & hängig. Trolig VAB imorgon,
Son 1 känner sig inte frisk, men verkar rätt pigg ändå. Snorig & hostig, men i övrigt ok.
Han är stor nog att tala om när han inte mår bra- feber på G, så han tempas sällan. Hemma idag, men blir skola imorgon om han inte blir sämre.
Det viktigast är att man tempar med samma metod varje gång & att man vet vilken temp man har som frisk, tempat med densamma som när man är sjuk.
Roligt med alla reaktioner man fick på denna tråd. Vissa verkar tycka det är förnedrande att ta den därbak, om det så bara är man själv som gör det. Jag har aldrig upplevt det obehagligt varesig som barn eller vuxen att ta tempen.
Att ta tempen på barnen är väl en sak, men varför på sig själv?
Man känner ju om man har feber!
jag gjorde det tills jag blev sambo, han hade bara öron-temp...
Mitt vuxenliv inleddes med en kvicksilvertermometer i rumpan.
Det var 1971 och jag skulle läggas in på lasarett för medicinering.
Innan jag blev inskriven ville hon kolla så att jag inte hade nån infektion i kroppen, så hon beordrade
byxor av och kalsonger ner. Hon knyckte på handen för att slå ner kvicksilvret innan hon doppade kulan
i nån salva. Sen förde hon in den kalla, hala pinnen i min rumpa och satte sig bredvid sängen jämte
min mamma, som också var med. Hela atmosfären var laddad för det var en riktigt vacker kvinna och
när hon tog i mig för att räkna pulsslag kände jag hennes närvaro och värme. Hon hade en sval parfym
av något slag och var klädd i lårkort rock eller klänning med vita pumps och tunna, genomskinliga
strumpbyxor. Hon satt så nära att man kunde t o m se de spindelvävstunna trådarna när solen sken
in på hennes ben. Jag måste ha gillat behandlngen och situationen för snoppen ställde sig rakt ut.
Jag minns att jag frågade varför den blev sådär. Jag var 10 år och hade ju ingen aning om sånt där.
Sköterskan reste sig och tog en filt som hon täckte över mig med där jag låg på sidan. Min mamma
rodnade och skämdes, minns jag. Den enda dskussion som utspann sig var hur länge den skulle
sitta inne. - Vi brukar ha två minuter , blev svaret.
Ett bitterljuvt minne. Man kan nog säga att jag blev traumatiserad där och då.
Har dock inga problem eller reaktioner med att ta tempen i baken nuförtiden.
