Augustimamman skrev 2011-12-15 21:38:59 följande:
En tanke slog mig precis som jag inte funderat över innan...
Känner mig så orolig. Orolig för missfall och orolig över att bebisen inte är frisk. Så tänkte jag att man kommer oroa sig hela graviditeten över detta. ....och sen kommer man väl börja oroa sig över sitt barn och dess framtid när man väl står där med sin nyfödde.
Alltså; Det är NU man aldrig kommer sluta att oroa sig!!
Jobbigt läge att verkligen inse det...
Ens barn är ens glädje men också ens oro. Och det börjar i magen och slutar ... ALDRIG.... Så är livet helt enkelt. jag nojjar också över missfall. Har aldrig hört talas om ofostrigt förr men nu när jag läst om det här så börjar jag fan nojja över det också. Tycker det är dumt att man inte kör rutinultraljud förrän vecka 18. Dom gjorde göra det i vecka 13 då det ska vara "säkrare" att berätta för folk för missfallsrisken avtar så pass mycket. Kul att berätta liksom och sen 5 veckor senare vid rUL så är fostret dött sedan länge.
Jag vet, man ska inte tänka så men kan ej låta bli
