Vi som är gravida och som vill vara lite hemliga (från systertråden!)

Ja, nu är jag i vecka 39 med god marginal och har förvärkar på nätterna och ibland på dagarna. Ingen vattenavgång och ingen slempropp har gått vad jag märkt. Vi har en sjuk hund här hemma, så jag hoppas förlossningen dröjer lite än, det tar emot att lämna henne till svärföräldrarna när hon har feber och ont.

Nu är jag här 
Plussade i lördags med Clearblue (Gravid +3veckor) och idag ringde jag barnmorskan för tid till inskrivning. 
Första barnet så allt är nytt och spännande, skulle få hem informationsblad om saker man ska tänka på och så. 
Det sliter och drar i tjejmagen och ut mot ljumskarna, brösten ömmar och det känns som jag har en blandning mellan magkatarr och halsbränna nere i magen. Försöker komma på när och hur vi ska berätta för blivande far och mor föräldrarna...  

Välkommen!! Stort grattis igen! Blir så glad av att det fylls på här! Vi berättade genom att ge våra mammor en varsin fyll-i-bok som hette typ Till mitt barnbarn! Stor succé vill jag lova! Återigen, välkommen! /Julie

Ja, jag älskar att ge presenter så funderar på att göra i ordning två små paket med lite bebisprylar i... 

Vi berättade genom att ge en storasystertröja till dottern, men det funkar ju dåligt med första barnet.

Första barnet berättade vi genom att skriva en dikt på rim till mina föräldrar om att de behöver göra om sandlådan till sandlåda igen, de hade blommor i den då. Hur ni än berättar kommer det att bli bra!

Välkommen till en värld av nya krämpor, men det finns ett pris i slutet som vi alla vill ha. Därför framstår allt som värt det till slut. Man till och med längtar till förlossningen, även när man vet hur ont det gjorde förra gången.   

Härligt Dalkulla!!! Grattis till plusset!

Nu har vi berättat för våra föräldrar om tillökningen i vår familj Vi gjorde så att vi helt enkelt åkte hem till de och berättade De visste inte att vi skulle komma så bara det blev en liten överraskning. Givetvis sa vi att de fortfarande är väldigt tidigt och att det inte är officiellt ännu men att vi ville att de skulle få veta  

Känner mig helt knäpp på mig själv :-P När jag inte känner något börjar jag tänka - tänk om något är fel - och när jag har molvärk tänker jag - tänk om det är missfall på gång - Är det normalt att vara så här nojig? För det mesta är jag positiv och tänker att det ska gå bra men tankarna kommer lite då och då. Vi har försökt så länge och jag vill verkligen möta det här livet som växer inom mig. 

Du kan inte påverka hur det går ändå, naturen har sin gång och oftast blir det en bebis av en graviditet. Minst 75% av alla graviditeter resulterar i ett barn, det är väl ändå rätt så bra odds för succé? Men jag förstår precis hur du känner, för jag kände likadant. Men jag försökte tänka att jag bara är orolig för att det betyder så mycket för mig, så jag får vara orolig, bara jag inte låter det ta överhanden i mitt liv. Oro framkallar inga missfall heller!

Just det, skulle ju tala om att jag går in i vecka 40 idag. Så nu ska hon ut!! Såhär långt gången har jag aldrig varit innan. Dottern föddes i 38+6. 
Har varit helt energilös i en vecka nu och bara suttit stilla, men jag funderar på om jag kanske kan få henne att komma ut med lite fysisk aktivitet? Tror tyvärr inte att det är mycket som man kan göra åt att förlossningen ska starta...

Dalkulla, jag känner igen mig i det du skriver! Orolig hela tiden typ. I början av molvärken, sen av att alla symptom försvann, sen inför RUL, skulle allt se bra ut? Sedan innan rörelserna började ordentligt och nu mot slutet när hon har perioder då hon knappt rör sig kännbart. Det bästa jag vet är när hon far runt som en vilde där inne, då verkar hon iaf må bra! Kan inte radbryta på paddan, men hejar på dig låghormonare! Hoppas bebben kommer snart!